Snorkfröken77 skrev 2010-10-20 15:42:42 följande:
Såg att ni skriver om avundsjuka...Här kommer ett mycket politiskt inkorrekt inlägg, tyck inte sämre om mig efter det.Jag har aldrig varit så avundsjuk i hela mitt liv som jag är nu, jag känner mig så blåst på konfekten och jag tänker hela tiden varför levde deras barn och inte S? Och sen skäms jag. Jag missunnar ingen deras barn och jag vill definitivt inte att något dylikt ska hända någon annan, men ändå gnager det fula monstret i bröstet på mig.Mest avundsjuk är jag på alla som fick barn ungefär när vi fick det och fick ta hem ett levande barn. Vi fick ta hem gipsavgjutningar av S fina fötter, ett avtryck av hennes hand och en lite lock av hennes hår och blödande hjärtan. Sen är jag avundsjuk på alla som är gravida, spelar ingen roll vilken månad eller så, jag är bara så avundsjuk på att de troligen kommer få ett levande barn och att de faktiskt tror att de kommer få ett levande barn, jag kommer aldrig någonsin våga tro något sådant igen. Jag är avundsjuk på de som får åka in till fölossningen med värkar och förväntan. Jag är avundsjuk på de som får genomgå en förlossning och får ett barn som skriker på bröstet. Jag är tom avundsjuk på de som inte har barn, för de har ju iaf inte hållt i sin döda dotter i famnen och gråtit så att bröstet ska sprängas av smärta. Så hemsk är jag
Snorkis, jag känner igen dina avundsjukekänslor så otroligt väl. Den första tiden efter att brorsan gått bort (34 år gammal) så kunde jag bli skitarg & avundsjuk & missunnsam när jag såg gamla skruttiga gubbar & tanter på spårvagnen. Vaför får DE leva ett så långt liv, när brorsan inte ens fick leva ett halvt. "gå hem & dö med er, ni har levt färdigt" poppade upp många ggr. Totalt politiskt inkorrekt, men mänskligt har jag insett i efterhand. Många många kramar till dig, Snorkis
På tal om att livet kan kastas omkull från ena stunden till den andra så hälsade vi på min kompis & hennes dotter en sväng nu när vi var i Skåne i helgen. Dvs kompisen som miste sin man i en olyckshändelse hemma i maj/juni. Kändes riktigt tungt, men det är ju ingenting mot hur tungt, svart & hemskt det är för henne, som mist sin make & livskamrat. Kändes jättekonstigt att komma dit & att han inte var där, helt overkligt fortfarande. Förutom den hemska svarta sorgen & deras dotter som mist sin pappa vid 4 års ålder, så har kompisen åkt på att fixa så otroligt mkt praktiska grejor kring bygge hemma, bolaget, bouppteckning, särkullsbarn osv osv. Kompisen visade var det hänt/vad som hänt/hur hon hittade honom osv (vill inte skriva ut mer detaljer här av hänsyn till henne) & för att citera henne själv "Så himla ONÖDIGT!"
Som sagt, livet är skört & allt kan kastas oimkull på ett ögonblick 
Oj, måste rusa, försöka hoppa in lite senare alt imorgon.
Kram på er allihopa!
om jag kan och får och vågar...