Livets toppar och dalar

Snorkis: nej jag är realist och tror tyvärr inte att specialkontroller kan lindra din oro. Visst, du kanske kan få springa på extra kontroller säg varje vecka, men mkt kan ju hända däremellan (tänker säkert din hjärna).

I mitt fall var jag orolig för MA redan när Moa fanns i magen pga jag hade så lite gravkänningar. Jag mådde inte illa, det syntes ingen mage förrän ganska sent (jag hade ganska liten mage hela grav) mm. När jag luftade min oro med BM sa hon att "ja men du vet MA är så otrooooligt ovanligt så det är inget du behöver fundera på". Hon sa en annan sak som faktiskt hjälpte, "för varje vecka som går så är det säkrare än förra veckan".

Andra grav som ledde till MA, så tänkte jag just så. Jag kände mig visserligen inte gravid men mensen kom ju aldrig (=inget missfall) och "varje vecka är säkrare än...". Att sedan få veta i v10 att det förmodligen slutat leva i v5 var... obeskrivligt jobbigt.

Så det ironiska var att det jag oroade mig för första graviditeten var precis vad som hände andra gången - fast det var så otroooligt ovanligt.

Men konstigt nog har jag kunnat hålla oron i schack rätt hyfsat ändå denna gång. Jag har blivit lite mer fatalist. Händer det så händer det typ. Jag kan inte göra ngt åt det, mer än att säkra att det inte har dött redan i v5.

Inget av det här hjälper ju dig och din oro vid nästa graviditet. Men ibland tänker jag att hela livet är en risk och man kan ju inte undvika allt för det är samma sak som att sluta leva. (Men den tanken hjälper inte alltid heller.)

Lappis - Det är ju det som är så vidrigt, har man fått ett dödfött barn är risken större för mig än någon annan att få ett igen.

Alla andra har redan sagt det till dig Snorkis - men jag instämmer: jag blir inte chockad  eller förvånad eller mår dåligt av att du berättar om din "avundsjuka". Det är helt självklart att du reagerar så. Det är skönt att du berättar det! Du har varit med om det värsta - du måste tänka på det. Allt du berättar om dina tankar och känslor - för oss, psykotanten, maken, kollegorna - är en väg mot "tillfrisknande",  att hantera sorgen. Sorgen kommer alltid finnas där men den kommer ändra skepnad. Mycket beroende på hur mycket man bearbetar det som hänt, bl a i samtal med andra.

Jag blir t ex tokig om folk blir stela och konstig när jag pratar om mina föräldrar och att de är döda, jag mår bäst när jag får berätta om dem som de var, utan försköningar, och hur de dog - utan omskrivningar. De blir liksom levande igen då - det är bara en bisak att de inte traskar omkring på jorden längre.

Stor kram till dig!

Snorkis - nej, är det så??!!! Usch, vad hemskt!

Snorkis: jag vet inte riktigt om jag gör rätt nu men... Hur gammal skulle S ha varit nu? Ca 3 mån?

Sept: vilken puckad kommentar!

Jag är så oerhört tacksam att ni finns och att ni är så otroligt toleranta! Jag vet att vi alla har vårt ok hängades över oss och det är det som är skönt med den här tråden att alla skriver om såväl olycka som lycka. Men just nu känns det ibland som att jag nosar på gränser för vad man får skriva.

muggles - 3 månader om en vecka ungefär.

Snorkis - finns det några gränser? Tror vi alla här inne har känt oss avundsamma men av olika anledning och då har vi inte ens varit i närheten av det som du varit med om.