Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

PB: åååhhh, vad jag lider med dig Motion är ju bra när man känner sig deppig (otillräckligt ord!) så gräsklippning och gråt är kanske inte så dumt just nu? Hade jag befunnit mig närmare hade du fått världens bamsekram!

PB: väldigt bra att du sa till, hade du inte gjort det så kan det ju inte bli bättre el hur? Ibland får man världens bästa behandling efter att man har klagat - så man vet aldrig!

Oj, hej PB, tittar du in just nu, precis när jag skriver värdelösa kanininlägg. Hej, skönt att höra att du lever. Trist att ni måste vänta lite på nästa ivf-försök men det är ju inte så långt dit ändå. Hoppas att ni får trevligt med era gäster nu.

PB igen, jäklar vad trist att man måste ha att göra med otrevlig personal när det är så svårt att byta. Men det var ju en rätt stor skillnad på 5 och 20 mil tyvärr. Vilket skräp.

Jag pratade med grannen som bor tvärs över gatan igår. De köpte sitt parhus för 3,2 milj och i våras såldes ett likadant för 3,9... Helt galen prisutveckling på bara ett år. 

Det här var väldigt fint renoverat tycker jag: www.hemnet.se/beskrivning/706496

pb - massor av kramar och försök att unna dig lite "deppartid". Man mår bäst om man får gråta ut, skrika, dra täcket överhuvudet eller vad du nu brukar göra när livet känns överjäkligt. Gå inte omkring och bär på det ... för förr eller senare dyker smärtan upp och då förmodligen i betydligt större mängd.

Tycker det var bra att du sa åt läkaren vad du tycker. Själv blev jag illa bemött när jag försökte hitta en som kunde hjälpa mig när min ordinarie läkare var borta vid ett av mina försök. Berättade för CvL som noterade detta eftersom dessa läkare är deras utvalda samarbetspartners.

Skickar en stoooor kram till dig!

Jag är så glad och tacksam att jag endast har stött på underbara läkare och sköterskor i den här gyn-karusellen. Både gynakuten på Sahlgrenska (där jag träffade sammanlagt 5 olika läkare) och på Carlanderska har de varit helt underbara. Det sista man behöver är att bli snorkigt bemött - det är så känsligt ändå just det här.

Tittar in och läser ikapp och slås av deppigheterna och roligheterna som hänt i tråden!

PB- känner så mycket för dig och vill bara krama dig, hjälpa till att klippa gräs och fixa inför gästernas ankomst (jag är bäst på bakning), skälla på personalen och kort sagt göra det jag kan! Svårt att göra på riktigt, men tanken räknas ju som det brukar sägas. KRAM!!!

Snaily - ditt läkarbesök lät ju inte optimalt, men beskedet du fick var ju ok verkar det som iaf. Håll ut till RUL och försök minnas att statistiken ändå bara är statistik.

Oupsie - grattis!! Får man väl säga ändå även om din förvirring verkar stor! Du landar förhoppningsvis mjuk och trevligt snart!

Här hemma firar vi semester idag efter att ha "begravt" makens mormor igår. Vi laddar inför en midsommar i husvagnen (eller mögelkuvösen/tattartermosen, kärt barn har många namn! )

Lappis, du har alldeles rätt, och jag brukar verkligen inte kånka runt på saker i onödan. Vanligtvis är jag påtagligt omedelbar och med hjärtat på kragen brukar det vara "å här kommer alla känslorna på en och samma gång", alldeles oavsett känlornas art, och till både glädje och plåga för min omgivning inser jag.

Men den här gången vet jag inte...jag mådde ju verkligen skit där dagarna innan, med ångest och PMS-varning långa vägar. Nu igår blev jag så upptagen av att hoinna kontakta klinikerna inna de stänger (de stänger idag) och se till att jag blev inbokad så det inte skulle bli "ja då hörs vi till hösten" och så plötsligt har det blivit jul igen och man ska hålla på med den här skiten och ruva och springa på toa mitt i nästa tjocka-släkten helg. No thanks!

Ja, och så var de ju så kyliga på stället här så då satt jag med tårarna i ögonen efteråt, men sedan blev jag så upprörd över den skiten så jag var tvungen att agera och komma på hur jag skulle göra med dem i fortsättningen. Då blev att få säga mitt det som tog över.

Sedan gick jag bara här och gömde mig för folk, deltog myckeet sporadiskt och under total tystnad i Projekt Husstädning och nu är det idag, och det kommer liksom inga reaktioner. Jag har nu klippt gräs så jag blev helt dyngsvettig och totalt matt.
Jag gick därute och tänkte på att faktum är att jag gråtit mycket lite över allt det här. När jag fick veta att ena äggledaren var stopp i, då grät jag en hel dag. Och nu vid IVF-en också, men inget mer. Det är som att den här sorgen assimileras och växer med varje misslyckande och att dagen då jag måste fatta att det inte blir som jag ville för mig med barn hela tiden närmar sig, men ännu ligger lite i framtiden. Tills dess är det "nähä, jaha, nästa steg" på något vis.Precis som det varit i så många år nu.

PB, kan man inte prova sån där assisted nästa gång? 

Här är vi mitt i kaninförberedelserna, vet inte om det är Iris eller jag som mest ser fram emot att han kommer.