Är ni överens om efternamn???

Överens och överens... han var helt inne på att behålla sitt namn så diskussionen rörde mest om jag skulle ha mellannamn eller inte och i vilken ordning namnen skulle komma. Jag grubblade mycket över det och var inte helt säker ens när pappren skulle skickas in. Faktum är att jag slet upp kuverten och skrev om blanketten!

På ren princip tycker jag egentligen inte om att kvinnor "ska" byta sitt efternamn när de gifter sig, om de inte verkligen tycker att det nya efternamnet är bättre på något sätt. Det känns förlegat och som om man byter vilken släkt man hör till, men nu är det ju detta jag har valt att göra. Vad som fick mig att ta hans namn handlar om vad han gjort för uppoffringar för oss. Han har bytt land och jobb för vår skull och då känns ett efternamn ganska banalt. Men det skulle känts bättre att ta ett nytt namn tillsammans eller att vi båda kunnat ha dubbelnamn men det sistnämnda går ju inte...

'Moirie' och 'Marialia', ni verkar ändå vara lite inne på samma linje som jag... om än ur lite olika vinklar, vad gäller det här med att uppoffra en del av sig för den andre, något som jag med glädje skulle göra om jag upplevde ömsesidigheten i just det.
Som jag skrev i mitt allra första inlägg så är jag öppen för att byta, till några olika namn och mitt nuvarande -grennamn och hans nuvarande -grennamn, de är inte dåliga, det är inte alls det och för mig har det inget med fiiiinare efternamn att göra, som delar av diskussionen varit inne på utan om just att vilja för varandra.
Hade min sambo sagt att "jo, jag förstår att det här med efternamn är viktigt för dig och jag vet att du har gett upp en del av dina drömmar för att jag ska få förverkliga mina, så det här kan jag kompromissa på om du inte vill heta som min släkt även om jag helst hade sett att det var så det blev."
Poff, då hade allting hamnat i ett helt nytt ljus.

Jag har aldrig drömt om att bli Fru NågonAnnan.

Varför då om jag får lova att fråga? Något du bestämt dig för att tycka eller finns det en tanke bakom??

Tips: Stå på dig om det betyder mycket för dig!

Jag vill heta samma sak som min man. I vårt fall heter han ett speciellt namn och inte jag. Men mitt namn är naturligtvis speciellt för mig då jag har hetat det i nästan 30 år. Problemet för oss är att hans pappa gick bort för två år sedan och det namnet har han som mellannamn (fick vi reda på från skattemyndigheten) så frågan är om jag bara ska ta hans efternamn eller ta båda namnen. Om vi får barn vill vi att de ska heta hans pappas namn då det annars försvinner från släkten. Och ska jag då heta det också eller inte??? Om vi hade kunnat lägga båda namnen som efternamn hade det inte varit några problem men det får vi inte. Problematiskt att bestämma oss.

Tack! Får se hur det hela löser sig. Finns ju ännu tid att diskutera, men rätt som det är så är deadlinen inför bröllopet i augusti här o då måste vi ju ha det klart.

Malla och Mojje skrev 2010-01-19 13:39:54 följande:

Efternamnet är tydligen en het fråga...

Jag håller inte med om att identiteten sitter i namnet, jag är ju fortfarande jag oavsett vad jag heter. För min del har det tydligen då varitlättare då jag redan för många många år sedan bestämde att jag skulle byta bort mitt efternamn. Det jag däremot får fundera på mycket noga är om jag ska byta förnamn - det är ju mer jag än något efternamn som jag delar med tusen andra i denna värld.

Vad gäller argumenten att föra namnen vidare - låt gå för gamla adelsnamn eller annat men va f-n har det med johnsson att göra? Det är ju knappast så att det namnet slutar existera bara för att bruden/gummen vägrar byta.

Mellannamn i all ära men jag tror att det är att krångla till det hela, speciellt med de regler vi har här i Sverige. Även i denna fråga tycker jag det beror på vad man försöker bevara. Ser ingen anledning till att heta Andersson Svensson som dubbelnamn men det är kanske bara jag.

Att man per automatik ska ta mannens namn motsätter jag mig med så mycket kraft denna inte politiskt aktiva feminist kan uppbringa. Hur kommer det sig att när det gäller äktenskap och familj är det alltid kvinnan som ska kuvas? Det jag tycker är läskigast är inte att så många kvinnor utan att fundera byter utan att så många män tycker sig ha rätten att förvänta sig att kvinnan byter till hans namn bara för att han heter så. Vad är det för typ av norm vi satt i samhället?

Samhörigheten tycker jag förstärks av att man heter samma, därav vill jag ha samma namn som min man när vi gift oss. Jag förstår också de som känner att man inte behöver heta samma för att känna samhörigheten men jag tycker den förstärks av ett gemensamt familjnamn.

TS - om du känner att ni hamnat i ett dödläge vad gäller namnval. Be honom motivera varför han prompt vill behålla sitt och be honom också fundera över vilka argumenten är som han väljer. Tycker han att det är rättvist?

niina: Man må¨ste absolut ingenting men man får ta konsekvenserna av det man gör. Att skriva "punkt slut!" och att man skall ta mannens namn efter bröllopet känns jävligt passé...

Jag har ett ovanligt efternamn, med en historia bakom och som bara några få i min släkt heter. Min blivande har ett son-namn. Jag kommer dock byta till hans namn.

Dels för att det viktigaste för mig är att vi heter samma sak, för mig är det en stark symbol för att vi är en enhet och en familj. Dels var hans inställning att "om du verkligen vill behålla ditt namn så tar jag hellre det än att vi heter olika, men jag skulle bli väldigt glad och stolt om du ville ta mitt familjenamn". Det var viktigt för honom. Då kändes det roligare att vara tillmötesgående och inte insistera på att vi skulle ta mitt namn, som inte var lika viktigt för mig. Så nu kommer jag bli en stolt son-are