Villemoa skrev 2009-09-04 15:20:32 följande:
Det är bra att du kommer ta upp detta med rektorn för det behövs. Sen tycker jag också att det är helt uppåt väggarna att hans egen son går i samma klass! Hur klarar man av att vara objektiv då? Jag hade aldrig velat ha Moa i min klass.Jaså, har ni gamla rävar på skolan! Såna som kör på i samma race de gjorde för 30 år sen och som inte fattar att tiderna har förändrats och barnen likaså. De kan gärna komma hit till storstan och få ha klasser uppemot 35 elever som jag hade mitt första år. Då får de gärna gnälla över att de inte har tid att lägga in glosor på datorn!!
Jag gick också i en glesbygdsskola en B2:a.
Fanns ingen annan skola att välja på den tiden!
Jag hade min mamma som lärare i 4-6:an. Så också min bror.
Det var inget varken hon eller jag önskade kan jag säga.
Både min bror och jag blev hemskt mobbade pga detta vilket har satt djupa spår i oss på olika sätt, för resten av livet, vilka vi brottas med varje dag.
Att de mobbade oss berodde på att föräldrarna tänkte, och inte bara tänkte utan förmodligen uttalande högt inför sina barn sin oro ang. vår mors förmåga att vara objektiv i sitt arbete med sin egen unge i klassen (då jag gick fick jag inga betyg förren VT i 7:an). Att vi skulle ha några fördelar av att ha vår egen mamma som lärare.
Jag kan säga som så, att vara objektiv klarade hon inte, hon var nämligen så rädd just för att folk skulle säga att hon gjorde skillnad på oss och andra ungar, med den påföljden att så fort nån gjort nåt bus så var det vi som blev anklagade. Om vi var ett gäng som surrade på lektionen så sa hon bara åt mig och inte de andra. Sedan när hon såg att vi blev mobbade så försökte hon nån gång att prata lite försiktigt med föräldrarna. Men ja, ni förstår ju själva att det funkade ju inte. Mobbingen blev ju bara värre. Så hon gav upp.
Några fördelar hade vi INTE, det kan jag intyga.
Det var ett HELVETE kan jag säga, både för min mamma och oss och jag har än idag lite och dålig kontakt med min hemby eftersom det är så smärtsamt. Bara tanken att möta mina gamla plågoandar och deras, nu gamla, föräldrar gör mig kallsvettig och fylld av... inte hat men en vämjelig känsla i alla fall.
Hade det funnits möjligheten att kunna välja en annan skola så hade vi gjort det, tro mig!
Därför bestämde jag mig rätt tidigt att när jag får egna barn ska jag inte bo i en liten by, de ska inte gå i en pytteliten skola och jag ska ALDRIG bli lärare!
Så vad ni än tänker om era barns lärare som har sina egna barn i klassen, jag BER er, dryfta inte det inför era barn. Vilket jag inte tror att ni gör heller, för ni är alla så rara och kloka tanter

.
Ville bara ge er inblick i hur det kan vara när man är i den andra partens kläder.