Är ni överens om hur ni vill uppfostra era barn?

Överlag har jag och min man samma syn på barnuppfostran, han har redan två barn och de uppfostrar han bra enligt mig
Men uppfostran innebär så mycket och vissa saker kanske vi kvinnor är bättre på att snappa upp än männen. Jag har alltid förespråkat att barn tidigt får lära sig att hjälpa till hemma och att de får vara delaktiga i de saker som har med hemmet att göra och det vet jag att min man också tycker. Men det är ju inte så ofta barn/tonåringar själva kommer på att ex städa eller sätta på en diskmaskin och sånt märker jag att min man ibland glömmer att säga till om och istället gör det själv, medan jag är mer "tjatig". Så där har vi nåt att jobba på om vi nån gång skulle skaffa egna barn.

Okej, då förstår jag. Hoppas allt ordnar sig. (kan man se på generna btw innan man ens är gravid?) Man lär sig som sagt något varje dag

Ja det sista man vill är ju att ens son ska sätta på sig ett par brallor som av någon anledning sitter kvar under hela häcken och beter sig lika drygt som många snorvalpar i en viss ålder gör.
Men det kommer inte att hända vår son, det är jag säker på.
Däremot måste det ju brista i uppfostran överlag bland många svenska familjer.

Jasmina E skrev 2009-01-11 20:43:59 följande:

Förhoppningsvis kommer dina barn, liksom alla sunda barn, att ifrågasätta sina föräldars värderingar och pröva om de är beredda att överta dem själva eller om de skall välja nya.

Under prövoperioden kommer sonen att gå med byxorna nere (eller vad han nu väljer att revoltera mot) för att kanske såsmåningom konstatera att det ser rätt löjligt ut och skaffa sig ett skärp.

Hur man tacklar prövotiden är olika, för min del har det varit viktigt att acceptera det mesta som inte är skadligt. Så har dottern haft en miljon olika frisyrer och hårfärger och klädstilar och har ibland ärligt talat inte sett riktigt klok ut. Tatueringar och piercing har dock varit totalförbjudet.

Nu har hon hittat sin stil och det enda jag behövde står ut med var hennes rosa hår

Känner igen det där

Men som sagt, vad som helst kan man faktiskt inte bara acceptera.

Även om man gärna vill ha tänkande, fria, kritiserande barn som är sina egna individer måste man ju trots allt dra vissa gränser...

Känner igen det där

Men som sagt, vad som helst kan man faktiskt inte bara acceptera.

Även om man gärna vill ha tänkande, fria, kritiserande barn som är sina egna individer måste man ju trots allt dra vissa gränser...

 

Ok, men jag håller inte med dig tror jag. Vilka skillnader menar du att man måste göra?

(Håller dock med dig om allt det övriga angående planerande, obviously ).

Håller med om att det kan vara bra att diskutera vissa saker innan man skaffar barn, bara man är medveten om att ens åsikter kan ändras när man väl står där mitt i vardagen med trotsiga 2-åringar eller revolterande 13-åringar. Så i slutändan är det ändå viktigt att båda parterna är beredda att fortsätta diskussionen och omförhandla sina krav.

Inom barnpsykologin brukar man tala om 3 olika sätt att värdera hur viktig en regel är. Vissa saker är livsviktiga, de kan och får barnen inte bestämma över. Andra saker är egentligen struntsaker som barnen gott och väl kan få bestämma fritt över. Men däremellan finns allt det som vi bedömmer som viktigt, men ändå inte livsviktigt. Och det är när vi diskuterar den tredje kategorin med våra barn som den verkliga uppfostran sker. Men det innebär också att vi ger barnen möjlighet att vara med och påverka i viss mån. Att bestämma utan att släppa in barnen gör dem inte till tänkande individer fria att fatta egna beslut.

Jasmina E skrev 2009-01-11 21:02:31 följande:

Själv växte jag upp med en missbrukande pappa (som tack och lov slutade för ca 10 år sedan men det var iaf HELA min uppväxt) och visst jag kommer ha lättare att kunna märka om mina barn går på något än de flesta som aldrig stött på ngt sådant i vardagen MEN mina framtida barn kommer också att ha i åtanken på att mamma är smart och kan de flesta biverkningar vilket gör att barnen blir extra försiktiga och tar till andra knep för att lura mig... Nu endast detta om jag misslyckas med att "bonka in i deras huvuden" hur dumt det är med droger egentligen.

För övrigt är vi ganska eniga. Jag är nog betydligt strängare och vi tror att barnen kommer vara räddast för att berätta om dumma saker för mig... men det återstår att se tills vi får barn.