Hej alla 
Som rubriken lyder helt enkelt. Är det något som varit självklart er emellan eller har ni känt er manade att sitta ner och diskutera hur ni vill ha det med barnen?
Vore kul att höra hur ni andra resonerat
Ja, vi funderar även på hur det blir i tonåren men jag tror att vi får ta det lite som det kommer och testa vad som fungerar. Mina föräldrar satte inga gränser för mig och det fungerade alldeles utmärkt för min del. Jag vill främst att mina potentiella barn ska lita på mig och jag kommer inte döma dem för de val de gör.
Jag vill att de ska bli självständiga individer, vill inte ha den situationen att barnen bor kvar efter gymnasiet och är ekonomiskt beroende långt in i 20-årsåldern.
Sedan vill jag påpeka att man inte är en "elak" förälder för att man är sträng.
Jag ger gärna mina potentiella barn frihet på så sätt att de kan få vara ute hela natten eftersom jag hoppas att vi har en relation byggd på tillit och kommunikation vid det laget, men jag skulle inte tumma på ekonomiskt ansvarstagande. Är pengarna slut så är de. Annars lär man sig inte.
J D skrev 2009-01-10 18:13:29 följande:
Barnuppfostran är något som pågår under dygnets vakna timmar och som pågår från spädbarnsåldern och framåt. Jag tror inte att man kan säga innan hurdan förälder man kommer att vara. Man kan önska och hoppas på att bli på ena eller andra sättet men det är först när man ingått föräldrarollen som man vet (och då kan småle åt sina ibland naiva uppfattningar om hur barn ska uppfostras). De bästa föräldrarna är de som inte har barn...
Om vi är ense, tja, mestadels. Men barn är ju barn, oförutsägbara, så deras problem och uppfostran kan inte förutsägas utan tas allteftersom. Med småbarnen är vi oftast helt ense men med tonåringen är det värre, vi är mer oroliga för henne och hennes uppfostran är svårare än småttingarnas.
Jag tror att man ska komma ihåg att uppfostran sker kontinuerligt utan att man tänker på det och att man inte ska tro att man vet hurdan man ska bli som förälder innan man är det.
Vi hade samma uppfattning åt vilket håll vi ville,men vi har nog gjort på olika sätt för att nå dit.Jag tror ändå inte att barnen har tyckt det var förvirrande utan de har visst hur mamma respektive pappa tyckte att det skulle/skall gå till.
Sedan måste jag säga att jag tror inte på metoden" vi bestämmer oss här och nu hur allt skall läggas upp och sedan försöker vi få barn".Alla människor är olika,även barnen och det som funkade på nr1 kanske är helt fel metod till nr2.
Ex. så är vår nr1 en nästintill fanatisk idrottare på elitnivå inom sin sport och nr2 hatar idrott "för man blir så svettig".
Nej, det är såklart sant. Men det vore ju synd om den ena föräldern tillåter tonåringen att klä sig hur som helst och ränna ute på nätterna medans den andra får ta smällen och vara den som begänsar.
Det gäller väl att skaffa barn med rätt person helt enkelt.
Personligen skulle jag bli bindgalen om min dotter satte på sig ett par stringtrosor när hon är på tok för ung för sex eftersom jag associerar dessa två väldigt starkt.
Men tror du inte att du skulle göra det mkt mer spännande då? Är det inte bättre att ha en öppen kommunikation med ett ev. framtida barn om hur hon upplever klädesplagget och varför hon känner att hon vill använda det? Det blir ju väldigt knasigt om man känner att ens föräldrars åsikter inte är uppdaterade med resten av ens referensramar och då kan man nog behöva ha en öppen dialog (från båda håll) om det.
