Hej alla 
Som rubriken lyder helt enkelt. Är det något som varit självklart er emellan eller har ni känt er manade att sitta ner och diskutera hur ni vill ha det med barnen?
Vore kul att höra hur ni andra resonerat
Ha ha ha. Det är väl så! Hihi
Ärligt talat, numera så är det så att det som mamma säger gäller även när pappa är hemma.
Det är nog inte många (tack och lov!) som uppfostrar sina barn så som de en gång planerade.
Det viktigaste är att föräldrarna är överens sinsemellan och att barnen vet att om den ena föräldern säger nej kan man inte gå till nästa och få ett ja (för då gäller nämligen det första nejet).
Vi har inte bestämt om vi ska försöka få barn eller inte än. Ska testa oss först och om allt är grönt så tar vi diskussionen om barnuppfostran då, även om det lilla vi har pratat om hittills indikerar att vi har likadana grundvärderingar även där.
Självklart kan icke-föräldrar vara fullt kompetenta att uttala sig om barn och föräldraförmåga. Det gäller bara att ha någorlunda utbildning och erfarenhet.
Föräldraförmåga är enligt mig något som man får som erfaren förälder,inte något man förvärvar i skolbänken.Har en nära släkting som är förskollärare och barnlös,my good vad hon är duktig på föräldraskap i teorin men mycket faller när det skall testas i praktiken.Sitt jobb däremot sköter hon säkert utmärkt.
Jag fattar inte hur folk resonerar som INTE tycker att det är viktigt att man är på samma page INNAN man börjar försöka eller innan det plötsligt blir bingo oplanerat.
Det är ju ändå ett liv man skapar. Konstaterade med förskräckelse tidigare att det är så många som gärna skaffar barn hux flux utan att vidare eftertanke, när de aldrig skulle kunna tänka sig att gifta sig t.ex.
Ibland undrar man ju..
Men visst kan man i teorin vara en superbra förälder innan man ens fått ungen och det tror jag man kan vara även när verkligheten knackar på och man ska tillämpa allt man redan vet. Kan nog funka, ja absolut. Även fast många säkert gärna sitter i förväg och dömer ut andra som har barn som dåliga föräldrar, och "si eller så skulle vi aldrig göra".
Detta med könen. Visst är det skillnad där även om man kanske skulle önska att så inte alltid vore fallet.
Jag vill inte heller att våra barn ska fastna i några hemska könsroller från stenåldern, men det är klart att man måste göra en viss skillnad även i uppfostran.
Ja, vi är överens på det stora hela. Vår syn på barnuppfostran speglar våra värderingar i övrigt och eftersom de vilar på ganska liknande värdegrund så är just barnuppfortran inte ett hetare ämne än något annat härhemma. Även om vi har våra diskussioner ibland. De brukar ofta grunda sig i att vi kommunicerar lite olika och har missförstått varandra, eller på att man är trött och grining och inte orkar förstå varandra.
Det absolut viktigaste för oss är att lära vår son innebörden av integritet. Vi tror att har han dess djupa innebörd med sig ut i livet kommer han att ha nycklar att lösa väldigt mycket och kunna lyssan både på sig själv, oss och andra.
Fast det är ju en hel vetenskap som du ratar då. Som om det inte alls går att utröna föräldraförmåga hos föräldrar om man själv inte har barn. Så är det ju inte. Ta bara en sådan sak som anknytning. Visst sjutton kan man som icke-förälder se om ett barn anknyter till sina föräldrar eller inte.
