Till er frivilligt barnfria!

Vi lärare märker ju av detta. På senaste föräldramötet ställer sig en kvinna och en man upp, pekar mot oss lärare och säger att vi misslyckats med att uppfostra deras barn.

Undantagsfall, javisst :)

Men dom som mest gnäller på oss barnfria är väl också undantagsfall, egentligen. bara det dom råkar höras mycket? :)

Vaa, sa dom sa???? Barnen ar redan mer eller mindre uppfostrade nar dom borjar skolan!! Jag mar illa av sant har...

Och vad svarade ni da??

Tja, jag tror att både den stigande barnfriheten såväl som det bristande ansvaret i barnens uppfostran till stor del beror på det moderna samhällets syn på vuxenliv och föräldraskap.

Förr tog man som förälder ansvaret för att barnen lärde sig att uppföra sig och att de kunde det de behövde kunna för att klara sig i samhället, idag skickar man dem till dagis så fort man bara kan och sätter dem framför ett tv-spel när de blivit lite äldre. Detta för att man ser barn som ett hinder/accessoar, inte som en viktig uppgift i livet.

Not to worry though. My generation will put it right!

Man säger inget utan låter dom fördummas

Kanske är det helt enkelt så att detinte är så lyckat att dela upp oss människor i grupper på det här sättet?
TS vill möta likasinnade i gruppen barnfria, det finns antagligen någon, men förmodligen fler som inte är så lika och gjort valen utifrån andra aspekter.

Själv betackar jag mig för att bli ihopbuntad med alla andra föraäldrar, då det bevisligen finns både idioter och rejäla, bra människor i den gruppen.

Vad gäller barn förtjänar de bättre än att sågas som äckliga i största allmänhet.
Precis som män
Precis som kvinnor
Precis som gamla tanter
Precis som singlar
Eller blivande brudar...

De flesta av oss har antagligen råkat ut för klumpiga människor som klampar på och vräker ur sig de mest underliga saker.
Jag hoppas kunna fortsätta se dem som enskilda idioter och inte göra alla tanter till sura och elaka, alla barn till ouppfostrade skitungar, alla män till svin osv.

Jag vill behålla mitt mjuka hjärta och inte bli cynisk. Det kan bli svårt i den här tillvaron, och ibland är man på gränsen. men jag tänker jobba på det.

(Har TS fått precis den debatt i tråden du bad om att slippa?)

Det stämmer att det finns många skäl till att man väljer att förbli barnfri. En sak som jag har gemensam med andra barnfria är ändå att de, oavsett skäl till att avstå från föräldraskapet, faktiskt inte har barn. Hur man än vänder och vrider på saken så påverkar barn vardagen både för föräldrarna och deras vänner.

I det vardagliga livet är det stor skillnad på om mina vänner har barn eller inte. Det handlar inte primärt om saker som designen av julkorten, utan om hur barnen påverkar vårt umgänge. För oss som inte har barn ser vardagen annorlunda ut. Vill vi umgås med vänner som har barn så måste vi antingen anpassa umgänget så att det funkar för barnen, eller hoppas på att kompisarna kan fixa barnvakt.

Sen är det naturligtvis så att människor är mer eller mindre intresserade av att upprätthålla sin egen identitet när de blir föräldrar. Jag har vänner som börjat kalla varandra mamma och pappa även när barnen inte är i närheten, och som man omöjligt kan prata med i längre än tre minuter utan att samtalet dras in på barnfrågor. Sådana vänner orkar jag ärligt talat inte jobba så hårt för att upprätthålla kontakten med.

Jag har också vänner som tycker att det är viktigt att fortsätta vara individer även efter barnen anlänt, och som inte lägger hela sin identitet i föräldraskapet. Vi hälsade på två sådana vänner igår. De hade lagt yngsta dottern innan vi dök upp (äldre barnet var hos farfar och farmor), och så hade vi en trevlig kväll med vuxna samtal och god mat.

Så jo, visst är det skillnad på hur människor reagerar på sitt föräldraskap. Men likväl påverkar det vänskapen med oss barnfria när barnen kommer in i bilden.

Känner igen den kommentaren alltför väl. "Jaadå, jag trodde också att jag inte ville ha barn, men så träffade jag Roger och då blev ju barn nåt självklart och nu är Pelle tre år och vi har en till på väg. Så vänta du bara, nog kommer ni att hinna ändra er"...

Men orka. Jag är 38. Jag VILL INTE ha barn.

Jag har fått kommentaren "Men har ni verkligen tänkt över det ordentligt?" när jag berättat att vi tänker förbli barnfria. Duh? Vad tror folk egentligen? Att barnfriheten är en nyck som vi kom på när vi var lite på lyset en lördagkväll och sedan inte har funderat över?

Jag tror ärligt talat att beslutet att förbli barnfri generellt sett är mer genomtänkt än att bli förälder. Det finns många som "råkar" bli gravida. Men finns det människor som "råkar" bli barnfria hela livet? Det tror jag faktiskt inte.

Jag måste bara flika in med att säga att jag som sagt inte är ett fan av när folk släktingar, bekanta eller andra frågar när vi ska ha barn , drar volvocombiskämt eller liknande. Jag tycker hur man än vrider på det att det är oförskämt att kasta ur sig en sådan oerhört personlig fråga till en person som man kanske inte ens känner så bra. Varför är det "okey" att fråga varför vi barnfria inte vill ha barn mend et är inte "okey" för mig att fråga om föräldrar ångrar att de fick barn...

Jag haller med trampetroll i nastan allt hon skriver har!

Helt ratt, man kan ju inte fraga om folk angrar sig. Men man kanske ska passa pa nar en san "du-kommer-andra-dig-och-livet-ar-mycket-meningsfullare-"mamma star med 4 vralhalsar pa ICA. Hehe...

Och jo, vidrigt med sana manniskor. Jag ar inte ett dugg olycklig.

MAMMOR tar ofta denna diskution valdigt personligt.