Till er frivilligt barnfria!

Inte korkad fråga alls. Promovering kallas en högtidlig akt då de som doktorerat under året firas. Vid en del unniversitet sätter man på sig lagerkrans eller hög hatt då.

Aha! Så det där med att disputera gör man innan det då?

Jepp. Men det kändes lite symptomatiskt, apropå det Du skrev om att somliga ser barnafödande som Den Enda Viktiga Upplevelsen Som Ger Mognad Och Insikt. Här stod alltså en människa och skulle prata till sina hundratals kollegor som under åratal lagt ned arbete på att skriva sina doktorsavhandlingar. Och istället för att ta chansen att uppmuntra dem och säga att det de gjort var viktigt och bra talade hon om att det där med att skriva en avhandling - det var ju INGENTING jämfört med att bli mamma.

Det görs lite nu och då under året. Men promoveringen är som en "uppsamlingsfest" där alla som doktorerat firar tillsammans. I det här fallet var vi på Stockholms stadshus, några hundra doktorer med familjer som skulle fira att de lyckats med ett mödosamt arbete. Och av då skedde den fatala missen att hon som skulle representera doktorerna istället talade om värdet av att föröka sig...

En till präst skrev 2008-12-19 19:26:40 följande:

Haha, underbar formulering!

Mmm - till råga på allt tog svägerskan chansen att berätta just den här kvällen att hon var gravid!!!

Si på den, då har jag lärt mig ett nytt ord idag

vad gäller talet, så låter det en aning pinsamt

Självklart är erfarenheten att bli förälder en av de vi gör i livet som verkligen förändrar tillvaron och som iallafall ger en chansen att mogna, växa och utvecklas.

Det utesluter verkligen inte att en mängd andra händelser/ val längs livsägen utgör andra möjligheter till just detta.

Inga erfarenheter är för den delen garantier för att man utvecklas ette ndadugg... tycker jag mig se ibland....

Men chansen har man, och det vore ju underligt om ngt så påtagligt som ett barn inte fick en att reflektera liteöver tillvaron.

För mig personligen var nog det mest påfallande att drabbas av en så oerhört stark kärlek och skyddsinstinkt.
jag hade inte gåt och längtat alls innan egentligen, men välkomnade det nya stora med nyfikenhet. Jag blev väldigt överraskad över intensiteten i mina känslor.

jag vill dock poängtera att trots att min son på ett sätt är det viktigaste och största som hänt mig, har jag aldrig gett upp min egen identitet. Jag tror inte det är bra för barn att utgöra det sortens centrum. De ska få vara med i centum, inte vara centrum. Det är skillnad. I min identitet idag ingår bland mycket annat att jag är sambo och mamma, det går inte att skilja ut från att jag också är väninna, florist, dotter, syster och allt annat.

En av mina viktigaste uppgifter som mamma utifrån hur jag ser det, är att lära min son vad integritet är. Det är en viktigt nyckel till att kunna fungera både med sig själv och i samspelet med andra. Då är det viktigt att han ser att hans mamma också har integritet för egen del.

Jag har förövrigt massor av kompisar som inte valt barn som en del av sina egna liv. Tycker inte det är ettt dugg konstigt!

En till präst skrev 2008-12-19 19:26:40 följande:

Den dagen jag träffade min stora kärlek var den dag som mitt liv fick mening, det var som att jag hittade den pusselbit som förklarade varför jag finns till... :) Jag har inga barn, men jag kan tänka mig att de som får det känner ungefär likadant... Fast självklart betyder inte det att alla behöver barn för att bli lyckliga, lika lite som att alla behöver en pojk-/flickvän för att bli det.

En till präst skrev 2008-12-19 19:40:57 följande:

Öh... vilka oförlåtliga etiska klavertramp begick hon då, exakt?

En till präst skrev 2008-12-19 19:20:02 följande:

Nä det är det säkert inte, men som sagt, skumt att ta upp det i det sammanhanget.