Till er frivilligt barnfria!

Jag och min man (33 & 36 år) är också frivilligt barnfria.
Min man visste från början att jag inte ville ha barn och hade inga problem med det.
Jag brukar säga att jag kan ju inte säga till 100% att jag aldrig kommer vilja ha barn. Men eftersom det på 33 år inte har funnits den minsta längtan så är det än så länge utan barn som gäller för framtiden ;)

Bland vänner och familj har jag inte behövt förklara något, men på jobbet där det jobbar ca 100st varav dom flesta kvinnor så kommer ju frågan upp lite då och då:)
Det är inget jag stör mig på om inte folk envisas med att diskutera varför.
Det värsta jag vet är folk som undrar vem som kommer att ta hand om mig när jag är gammal!!! Om jag någon gång skulle skaffa barn skulle det INTE vara en av anledningarna i alla fall!!

Jag är inte emot barn annars och gillar kompisar och släktingars barn - jag vill bara inte ha några egna.

Jag och maken tillhör också de frivilligt barnfria. Vi är 38 och 34 (jag är äldre), och inga biologiska klockor ringer...

För egen del har jag insett att mina känslor för barn är desamma som för vuxna: vissa gillar jag, andra tycker jag är rena pesten. Det känns nästan förbjudet att säga att man inte gillar vissa barn, men så är det. Jag gillar ju inte alla vuxna heller.

Själv tycker jag att barnfriheten är jobbigast att hantera när jag talar med personer som själva har svårt att bli gravida. Då kan det kännas dumt att säga att jag själv inte ens vill ha något som de så innerligt längtar efter.

Vänner och bekanta går bra att hantera. Våra vänner vet att vi inte vill ha egna barn, och accepterar det.

Jag har känt som ni HELA livet, tills jag träffade min nuvarande. Som jag skrivit i en del andra trådar vill inte han ha fler barn, han har redan två med sitt ex. Jag kan då välja att göra slut och leta efter någon som vill ha barn eller bestämma mig för att det är OK och fortsätta att vara tillsammans med mannen jag älskar.

Folk ger mig olika råd. De som redan har barn och fortfarande vill ha fler eller de som själva försöker skaffa barn tycker att jag ska göra slut. De som själva inte vill skaffa barn eller som har vuxna barn som de knappt ser tycker att jag ska satsa på kärleken.

Grejen är att jag vill ha HANS barn. Om vi gör slut kommer jag troligtvis att känna som förut, dvs att jag inte alls bryr mig om det där med att skaffa barn.

Jag har aldrig känt någon biologisk klocka. Det gör jag inte nu heller egentligen och jag undrar hur mycket den lilla längtan jag nu känner beror på att jag verkligen VILL ha barn och på att ALLA tjatar på mig att jag måste skynda mig att skaffa barn innan det är för sent och att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det.

Jag har nära vänner som provat allt och lite till för att få barn men misslyckats. Då känner jag ibland att "De vill ha barn men kan inte, och här går jag och kanske kan få barn, men jag får inte för min sambo". Men jag kanske inte heller kan få barn, jag vet inte eftersom jag aldig provat.

Jag har en släkting som inte heller fått barn. Hon och hennes man har ägnat sitt liv åt resor, olika hobbies, teater, husdjur osv. De verkar trivas med livet. Då borde jag kunna det också.

Och jag tycker inte alls att det är konstigt att man inte gillar alla barn. Det gör väl ingen?

Vad kul med respons. Man vet ju att det finns fler i liknande situatuioner, gäller bara att hitta er!
Nej, det känns som att min biologiska klocka måste varit ur fuktion sedan jag föddes. Jag lägger hellre min kärlek på mina katter än barn och det är något som bara blivit så, har alltid älskat djur. Och nej, det är inte någont sorts subtitut för er som tror det. Verkar som att många barnfria har djur hemma, ytterligare en sak gemensamt. Var snabbt inne o kollade profilerna på Duchess o To bee.. här ovanför. Hittade hund o katt.
Sebastiana, vilket dilemma du måste vara i. Tror inte man kan lyssna på andras råd i frågan utan måste bestämma själv vad som känns rätt. Vad är det som gör att du vill ha barn just med din nuvarnade kille men annars inte alls? Då verkar det ju som att han är den viktiga och inte själva barnet. Eller är det själva bandet mellan er i form av ett barn?
Jag känner så igen mig i mycket av det ni skrivit. Trist när ens vänner inte blir gravida som planerat när man själv valt bort det. Funderingar på om man ens kan bli gravid, även om det kvittar egentligen.
Ja folk som är rädda för att vara ensamma när de blir gamla. Jag är mer rädd för att inte hinna bli gammal innan jordens resurser tar slut. Vad är det för värld att föda barn till?

Och nej! Barn är individer precis som vuxna. Varför ska man behöva gilla alla? Men det är ju förbjudet att uttala sig. Jag leker med barn som verkar gilla mig, den taktiken har fungerat utmärkt.

Här e en till. Tror jag i alla fall. Det har aldrig lockat vare sig min man (34 år) och mig 28 och vi har ändå varit ett par i 8 år.
Vi trivs utmärkt med livet som det är och skulle aldrig vilja byta ut det mot våra vänners liv(de som har barn)
Det e så skönt att kunna göra alla dessa spontana grejorna, tex "ähh vi sticker på bio, den börjar om 1 timme" eller "kom vi tar ett skönt bubbelbad" eller bara gå och shoppa en hel dag i lugn o ro osv osv.
Vi har aldeles för mycket intressen som vi inte vill sätta i andra hand just för vi tycker att det är "att leva livet".
För honom gäller bara fallskärmshoppning, resor och roadracing och för mig hästar, resor, scrapbooking och gymmet

Vad kul att läsa om par som har exakt samma åsikter som vi. Blev väldigt glad när jag hittade tråden. Har tyvärr behövt förklara och argumentera för vår inställning väldigt många gånger bla för svärmor Men nu tror jag att de flesta i vår omgivning försår. Verkar vara hemskt att skaffa barn bara för att någon ska ta hand om en när man blir gammal men det är tyvärr ofta argumentet man får. Får också höra av många attdet är meningen med livet att skaffa barn.(som om våra liv skulle vara meningslösa) Vi har också hund och det är som Compis skriver absolut inget substitut. Vi bara gillar hundar mycket mer än barn Följer gärna tråden. Kul att utbyta tankar med er.

Vad skönt att man inte är ensam.
Vi är båda 30 och barn känns väldigt långt bort.
Överallt blir man ifrågasatt och anses som konstig.

Tycker det räcker bra att vara bara vi... och lilla mopsen som får vara med på ett hörn.

Här är en till utan barn och även jag är över 30 bast. Sammhället har mera problem med detta att inte vilja skaffa barn än jag har.Ex:ets mamma Tex mobba ut mig totalt då jag inte ville ge henne ett barnbarn och när sedan fick cancer och inte KUNDE få barn ville hon nästan fylla i en adoptionsansökat ÅT mig/oss.Fy sån människa så NEJ har inga barn men vill jättegärna ha en hund ( har haft en hund som tyvärr gick bort )

VARFÖR ska det vara så konstigt om man inte vill ha barn ???

Här är en till som inte ser några barn i framtiden. Jag är 28 sambon 30. Det som är lite jobbigt är ju att sambon nån gång i framtiden kan tänka sig barn... han vet vart jag står och han säger att han älskar mig och är glad om han får leva sitt liv med mig. Men lite funderar man hur framtiden blir.

Vi är också frivilligt barnlösa och planerar inte att skaffa barn heller, visst kanske vi är för unga för att uttala oss men det känns väldigt osannolikt att vi skulle få en knäpp helt plötsligt. Har aldrig drömt om det. Vi har hund och känner att det räcker vad gäller ansvar. Umgås en hel del med brorsans barn och det räcker, passar på att göra saker med dem istället.

Har aldrig blivit direkt ifrågasatt vilket är skönt, har barnslösa på jobbet och minst en är frivilligt barnlös vad jag vet (har inte frågat de andra) Det blir väl mer tydligt när jag blir äldre och fler kommer hinta om att det är dags att skaffa. Bor också i Stockholm där de flesta väntar med att skaffa barn.

Det som gör lite ont är att jag vet att mina svärföräldrar så gärna vill ha barnbarn, inte att de frågar rakt ut, det lyser igenom ändå (som tex att min svärfar alltid säger att han är stolt farfar till vår hund och hur han behandlar sin brors barnbarn) Men vi kan ju inte skaffa bara för att de ska få barnbarn... Har bett min man att ta ett allvarligt snack om detta med dem så det inte kommer upp någon jul eller så, men tillfället har inte kommit upp än. Har gjort det samma med min mamma så hon vet vad som gäller (hon har redan två så henne tycker jag inte lika synd om )