När märker man av det?

Lappis o Victory!!!
Jag Håller mina tummar så hårt så hårt!!!!!! :)

Lappis förresten,
14:e försöket!!!!! :o
Att du verkligen räknar fortfrande!
Jag har faktiskt tappat räkningen för vår del... :? Men det kasnke även beror på vårt ca 3 månaders uppehåll?

Men nu minns jag faktsikt inte hur många försök vi gjorde innan maj heller... :D

Fast i augusti är det exakt ett år sedan vi började testa ÄL med stickor. Och oskyddat 6, det har vi ju haft i drygt 1,5 år nu... Så en hel del försök har det ju blivit.

Koko!

GRATTIS till KUBen!!!!!!!! :)
Måste kännas superhärligt att ha sett Conny fara omkring därinne! Gissar att han hade party?! ;) :D

Ta det nu lugnt och ha det fortsatt skönt på semestern! :p

sweetstreet - you know, jag har ett excelark där jag skrivit in vilka datum vi har sexat till det kring ÄL och när tanten kom. Så det var enkelt att se att det var omgång 14. Trist men sant!

Själv blir jag bara tröttare och tröttare och jag har bokat in en tuff danceklass i eftermiddag. Bara måste släpa mig dit då jag varit ute och ätit varje kväll och inte alls tränat som sig bör. Men sen...ska jag lägga mig ned och dööööö...soooova ...ZzzzzzzzzZZzzz Och på måndag är jag ledig! Ska vara ute på landet och ligga i en solstol med en bra bok, ta en tur i blåbärsskogen och prata med päronen.

FruLLis jag hoppas haoppas hoppas verklgien att det löser sig med er släktresa i helgen.
Jag förstår EXAKT hur du känner med maken.
Jag VET att de inte är logiskt eller vettigt att känna så. Men ofta hänger inte känslorna ihop med hjärnan. Iallafall inte mina med min hjärna...! :o :D

Råkade ut för en liknande grej med min make för flera år sedan. Och det traumat kan ibland komma tillbaka nu med tyvärr.

Det värsta är att man själv känner sig som den mest elake, ogenerösa, egoistiska personen. Att man vet att den andra bara försöker göra det bästa av situationen för alla parter, MEN man känner sig i-och-med detta otroligt "bortglömd" och icke-prioriterad vilket gör att man blir både ledsen, besviken och arg.

Vet inte riktigt vilket råd man ska ge. Allt beror på hur du och din man har diskuterat.

Jag "bet i det sura äpplet" den gången, vilket faktiskt såhär med facit i hand, var det bästa jag kunde gjort. Fast för den skull kan jag ännu idag känna att fan, jag borde kasnke "kämpat emot" lite mer för att verkligen få visa exakt hur jag kände och hur ledsen jag var. Långsint - JAG?!?! :o :D
Men men, det blev som sagt bra i efterhand trots allt.

Jag hoppas att du kan förlika dig med vilket beslut du/ni än kommer fram till. Iallafall såpass hyfsat att du inte känner dig alltför stressad av det hela.

Kram gumman!!! Du ska se att det ordnar sig till slut, även om det kanske känns förj-gt en stund! :p :p :p

Haha lappis!
Växer det päron på dina blåbärsbuskar?!?!?! :o :o :o

Mutation????????

;) :D

Ang ssyskon- ensambarn så kan jag tillägga att jag är sk ensambarn också. Du är inte ensam Mugglan!!!!! :p

Jag har nästan hela min uppväxt velat ha syskon, men det är nog inte förrän jag blev lite äldre och i vuxen ålder som jag verkligen känt att jag velat ha någon att dela saker med.
Så OM vi nu kan få barn är min önskan att kunna få fler än et. Men i denna situationen man är i nu så sällar jag mig till Kokos och Lappis resonemang - man får vara glad om det ens blir ett!

Tror att jag säkert var bortskämd också.... :o ;)
Men som min mamma sa till mig en gång när jag var liten (typ 10 år kasnke?) och en jädrigt knäpp person (vuxen dessutom!) hade talat om för mig att "fy, ensambarn blir såååå bortskämda" (vissa är bara sååå konstiga! varför säga så till ett litet barn?!?!? :o): "Det är ingen fara skedd om man blir bortskämd! Huvudsaken är att man inte tar skada av det!!"

Så det kan du ju tänka på Mugglan!!!
Huvudsaken är att man itne tagit skada av det! :)

Men det där med syskon ÄR verkligen olika också. Ibland är det lätt att man (som ensambarn) tänker att "Å om jag bara haft ett syskon så hade det känts såååå mycket lättare..."
Men jag har faktsikt vänner som har syskon som de inte alls gillar och/eller int har någon som helst kontakt med sina syskon nu när de är vuxna och inte "måste.

Så allt hänger ju såklart på personlighet.

Min mans syster t ex är på många vis otroligt härlig och mysig som person.
MEN hon har även vissa sidor som verkligen gör att hela familjen "tippat på tå" för henne och i vissa situationer har både deras mamma och min man mått jättedåligt.
Och i sådana lägen kan jag ibland känna att "Näe, en sådan syster är jag hellre utan..." även om det låter elakt. Men för min del räcker det definitivt med att jag har en mamma som ofta kan stjäla alldeles för mycket energi. En till familjemedlem som var sådan hade jag inte orkat med.

Men oftat tänker man ju inte så, utan man ser bara allt bra med det man inte har.
En av mina vänner växte upp utan sin pappa för han dog när hon var 4. Och hon sa att hon var så avundsjuk på sina vänner som hade pappor som alltid var "snällare" än mammorna. Men när hon blev äldre så träffade hon även på de som haft pappor som inte varit så himla bra förebilder för sina barn (milt sagt) och då kände hon att, jaha, så kan det ju också vara att ha en pappa.

Men vad jag babblar!!!
Undrar om ni förstår hälften av vad jag sladdrar på om... :?

Lappis!
På tal om excel så hade ju jag ett sådant också!
Det var bara det att jag i slutet inte längre orkade skriva in något där....!

Men jag har fortfarande kryptiska markeringar i min kalender så om jag vill kan jag alltid räkna i efterhand hur många försök vi gjort.

Fast jag vet inte ifall jag vill veta längre...

Kanske kan man börja om räknandet nu efter att jag fått en najs livmoder?!?!
;)

I kalendern har jag också noteringar men inte så kryptiska. M=mens och ÄL=ägglossning. Tappar jag kalendern så fattar nog den som hittar den vilka nojjor jag har haft.

Apselut, ska gå i blåbärskogen och prata med päronen. Hur nyktert låter det? I promise idag har jag inte ens luktat på någon flaska....än!