När märker man av att man är...GRAVID???

Själv ska jag ägna mig åt jobbet lite till nu.
Tittar in senare!

Precis så är det för oss också Sweetstreet! Från inget till att jag smygtittar på vagnar.

Jag kanske överdrev med skräckexemplen men jag har ingen vana av barn, eller syskon, så jag tycker att mina kompisars liv har "försämrats" sedan de har fått barn. Massor med stress och lite tid för varandra. Inga kyssar, hålla handen på stan osv. Men det är bara inse, jag är omogen och har svårt att inse att livet ska ändras så mycket.

Hahaha Sweet! Och jag tjatar ständigt på dessa föräldrar: "Ska ni inte vara kvar en liiiten stund till. Bara ett glas vin till."

Ska också dra mig för att göra något vettigt. Laga mat till maken (leker hemmafru medan jag söker arbete) och passa på att dra fram linneservetterna och uppläggningsfaten medan det inte finns några klåfingriga barn här!

Helt otroligt hur positiv jag är och tror att det ska bli några barn här. Inte likt mig! Det måste bero på hormonhelvetet som jag har slutat med.

Jobba lugnt Sweet och ha en trevlig em Snart så!

FruL,

Vad bra att de var proffsiga och att du fick stöd för att kämpa för ett titthål!!
Känns alltid så himla mycket bättre när fokk iallafall lyssnar på en och tar en på allvar. Inte bara stressar iväg och säger att man är "jobbig" som kommer dit.

Hoppas verkligen nu att du ska lyckas få en titthålsop du med. För att kunna ha koll på hur det står till med äggisarna!

Page,
jag tror inte du behöver vara superorolig för hur det kommer att bli vid en utökning av familjen.
Jag tror det mesta beror på en själv helt enkelt. Jag menar, varför skulle man sluta mysa med sin partner bara för att man får barn. Jag köper inte det helt enkelt! Allt är ju alltid upp till en själv.

Vad jag gissar kan spöka till det hela är väl just sömnbrist. För vem är sugen på att sitta i soffan och grovhångla när man inte sovit på 3 nätter??? Gissar att prio 1 då är sömn och åter sömn.

Men sådana perioder går ju över!

Så jag tror inte alls det behöver bli så att man plötsligt glömmer bort varandra. Visst det kommer säkert bli slitigt och det är nog bra att vara förberedd på det, Särskilt de första åren, men det är ju ändå stor skillnad på "slitigt men härligt" och "slitigt och I-dont-give-a-shit-about-anythng-more-tha-the-baby"...

Och detta att man måste dela upp sin tid på fler personer och saker än sin man, sitt jobb ev fritidssysslor tror jag inte man ska oroa sig så mycket över.

Jag har funderat på detta med, och kommit fram till att det ju inte kommer att handla om att man kommer känna "shit, jag vill verkligen itne spendera tid med migg barn, men jag MÅSTE". Som ett tvång liksom.

Utan jag tror det kommer bli som när man träffade sin partner. Innan (singel) hade man ju all tid i världen för att hänga med vänner heeeela tiden eller göra andra saker på fritiden. Och inte fanns där någon tid eller plats i det hektiska schemat för att klämma in en person till inte. Nej hu hur skulle det gå?!
Men sedan när det väl smällde till så var det ju plötsligt en av de sakerna man verkligen prioriterade jättemycet! Att umgås med den där nya personen. Till viss del såklart på bekostnad av tidigare relationer och aktiviteter, men efter ett tag fick man ju in en bra balans där med! Utan att det kändes alltför hemskt.

Så vill jag iallafall tro dett kommer bli en dag man är fler än bara 2 i "familjen". :)

Jädrans i min lilla låda!

Det är inte bra detta att inte några fler är inne på tråden! Jag har insett att jag skriver alldeles för mycket och för långa inlägg när jag får allt detta utrymme!

Ojojoj...

Men jag ska försöka sluta nu.

Pang!

*fällde ner locket på laptopen för att hindra mig från att skriva mer*

lksifjwirhiwuriwheuw

*men fingararna kröp ändå in*

Men fan vad svårt det är att skriva när man inte ser tangenterna!!!!