Jag både hatar och älskar min man

Katerina,
har last din berattelse med tarar i ogonen. Det verkar som att du alskar en del av din man - den del som ar snall, men som forsvinner nar han blir elak, nedvarderande och valdsam.

Du skriver att du inte vet vems fel det egentligen var, om du har skuld i att det blev som det blev ocksa. Ma sa vara - men hur som helst, *ni* ar inte bra for *varandra*. Spelar det nan roll om du provocerade honom? Det finns man som *aldrig* slar en kvinna, inte under nagra omstandigheter. Som *aldrig* hotar med att skara oronen av dem (sa vidrigt!).

Som jag ser det, spelar det ingen roll vem som borjade, vem som sade vad, ifall du sade nat dumt eller gav honom en orfil. Faktum kvarstar att han sade alla dessa hemska sakerna till dig, misshandlade dig - inte bara med en orfil utan systematiskt - och var fruktansvart elak. Det kan han inte ursakta med att du borjade - och det bor inte du ursakta honom med heller.

Jag tror att du alskar en del av honom, den del som inte slar. Men fraga dig sjalv: racker det?
Racker det att han ar snall ibland? Racker det att han 'bara' slar dig da och da? (Har han val borjat, kommer han inte att sluta helt apropa en vacker dag. Han kommer att sla dig igen).

eller vill du ha en man som respekterar dig *varje dag*, som *aldrig* slar, som stottar dig *varje dag*? Isafall ar det inte mannen du lever med just nu.

Känner igen mej från en tidigare relation som varade i ca 5år. Det var samma problematik! En del av mej älskade honom o hans goda sida men hatade den andra!Jag tror ej man kan komma till rätta med detta om inte mannen vill gå i terapi eller prata med någon pstykolog eller så.

Å min sambo vägrade det. Det blev bara värre o när jag till slut äntligen gjorde slut, (trodde han skulle slå mej då o bli rasande) med det gicl rätt ok så måste jag säga att när jag ser tillbaka var det absolut rätt beslut. Även om det var jätte jobbigt då.

Nu har jag en underbar sambo o förstår hur en relation faktisk ska o kan vara.

Det kommer du också att göra!

Gör slut är mitt råd.Be honom flytta o lev sedan själv ett tag o hitta tillbaka till dej själv.

Till att börja med har jag en fråga till dig Katerina:
- Har du varit tillsammans med någon som väckt sådan ilska i dig innan som gör att du gett personen ifråga en örfil?

Har varit i samma sits som du en gång i tiden. Kan bara säga att ju längre du stannar desto mer förstör du för dig själv. Många år sedan jag befann mig där du gör men jag tvingas än idag att jobba med en del bitar. Självkänslan tar lång tid att få tillbaka, friheten att våga unna mig saker börjar nu komma tillbaka.

Ett destruktivt förhållande är farligt, det blir ännu mer farligt när han trycker ner dig, väcker såna känslor i dig att du slår tillbaka när han slår/triggar dig och är som farligast när han lägger skulden på dig.

Sätt dig ned och fundera på vad DU vill. Du säger att du älskar honom men gör du verkligen det? Jag sa mig älska min sambo men numera så har jag insett att jag älskade honom aldrig, han hade gjort mig så hårt beroende av honom och ändrat ordet beroende till älska. En människa som älskar dig eller som du älskar binder inte fast en, tar inte friheten, slår framför allt inte.

Vet inte hur långt du ser i framtiden men är detta den man du vill ska bli far till dina barn? Ska han slå dem också om de säger emot honom?
Är det någon du vill dela ett liv med?

Äkta kärlek lämnar inte sår, den läker och vårdar.

Jag tror inte du älskar din man speciellt mycket! Många stannar kvar pga rädsla för att bli ensamma och för att slippa ta itu med ex skillsmässa och delade vårdnader. Du vågar ju åtminstone lappa till karl´n det visar ju att du har lite GO i dig! Var inte så villrådig jag lovar dig att du kommer må mycket bättre när du stuckit för det kommer aldrig bli bättre, en man som slår en gång kommer också fortsätta... Men det är ju bara min åsikt.

Som alla andra här säger: Lämna honom omedelbart innan du bryts ner tills du inte klarar någonting. Hon på kvinnojouren verkar ju helt knäpp, jobbade hon verkligen där?! Har du ett jobb och en inkomst, eller har du möjlighet att ta dig därifrån till eget boende? Se till att möjliggör en flytt om du vill ditt eget bästa, och se till att kraftigt klargöra för dina föräldrar exakt vad som pågår och kräv att de stödjer dig! Kan du inte flytta så ska i alla fall din karl ut omedelbums, han kan inte lagligen vägra det om jag inte missförstått något. Ni bor väl hemma hos dina föräldrar? Se också till att får stöd från vänner och andra kontaktpersoner, synliggör din situation för det här är inte ditt fel! Handla för ditt eget bästa. Styrkekramar till dig Katerina! //G

Jag har och lever i en liknande relation som du. Många här skriver alltid samma sak "GÅT!", vilket är så sant och säkert rätt om man inte lever i relationen och kan tänka klart. Jag känner exakt som Katerina och jag VET att min man också älskar mig och att jag älskar honom, trots att vi ofta kan vara svin mot varandra. Jag har gjort svinaktiga saker mot honom och han mot mig. Det har blivit så fel så många gången, men starkare kärlek eller bättre än vi har det när det är bra, det finns inte på mätaren. Jag tror att det som håller kvar en är just den där pendlingen mellan bra och dåligt. Man måste helt enkelt besluta sig en dag för att antingen söka professionell hjälp eller lämna förhållandet för gott, och jag VET att det är betydligt svårare att lämna en relation där känslorna är så starka från båda håll och där passionen finns än där man går skilda vägar för att kärleken dött ut. Helt ärligt så har jag aldrig dragits till de där snälla männen som man aldrig bråkar med, utan allt är sådär vanligt och halvtråkigt i mina ögon. Jag gillar tyvärr att gå från bråk till passion och nyförälskelse och jag undrar om ni andra kan känna likadant efter 8 år som jag gjorde i min förra relation, dvs ständig förälskelse, passion och superbra sex? Jag tror att det är helt skilda saker. Det finaste jag kan tänka mig är iof som CyberPets relation. Den verkar vara fin som innehåller lite av varje, men främst respekt, förståelse, kärlek och allt det där. Jag saknar alltid respekt och omtänksamhet i mina relationer, dels för att jag själv är lite egoistisk coh för att jag gör om männen till att inte vara sådär sockersnälla hela tiden, för då tröttnar jag. Behöver lite motstånd hela tiden.
Kan man verkligen känna passion år efter år om man aldrig bråkar? Har ni verkligen lika bra sex och allt det där när allt verkar sådär kompisaktigt? Jag bara undrar, för jag har aldrig haft en "normal" relation trots att jag är 35 år! Jag mår dåligt av mina relationer samtidigt som jag inte vill ha en tråkig relation heller.

ciccina: För att svara på din fråga... Jag har aldrig bråkat med min man. Vi har iofs inte varit ihop i åtta år än, men vi är gifta och ska ha barn ihop. Jag tycker att vi har ett underbart förhållande, fyllt av respekt, ömhet och intellektuella utmaningar. (Och bra s*x, även om det har varit lite mindre av det slaget under graviditeten...)

Jag tycker att snälla män är de bästa männen, men jag förstår att andra människor kan ha andra krav på sin partner.

Jag blir bara ledsen och sårad om jag bråkar med min partner. Sånt som sätter taggar i själen och gör att jag inte känner mig trygg och älskad. När jag mötte min man förstod jag hur det är att vara älskad helt och hållet. Jag tror aldrig att jag kommer att tröttna på det och det gör mig varm i hela kroppen att tänka på att han kommer att finnas vid min sida resten av våra liv.

Motstånd, som du säger att du behöver, kan ju se olika ut. Jag väljer att se det mer som en utmaning, där jag kan lära av min man och han av mig varje dag i livet, och på så sätt föra oss framåt.

Så, för min del så är det snälla män som är de bästa männen, och jag är stolt över att jag fått en av de snällaste i världen till make!

Passion är ett starkt ord men det ska inte beblandas med när du blir slagen. För det är _inte_ passion (såtillvida det nu inte är inom s/m och dylika lekar där båda är med på alla regler osv)

Jag och min sambo vi bråkar, han ger mig motstånd och för mig att koka över av ilska och väcka djävulen inom mig och visst har jag många gånger god lust skaka om honom och ge han en rejäll örfil för att få honom att vakna och se _min_ sida av det hela. Men jag gör det inte. Dels för att det vore att inte respektera honom som individ om jag gjorde det och för det andra så vill jag inte. I stridens heta är det mycket jag vill men det sista jag vill är att vara någon som slår.

Vi går efter varje bråk ifrån just vad du nämner bråk till passion, nyförälskelse. Men _aldrig_ att jag skulle tolerera att han gav mig en örfil när vi bråkar. Been there, done that.. never again. Nu var iof mitt "misshandla förhållande" i grovsta lagaet med inte bara örfilar, hårda ord, slag utan även tortyr i olika former.

Hur som helst, passion i bråk vs kränkning, nedtryckning och slag är två helt olika saker.

Vilket land kommer han ifrån..........?

Håller med alla andra här...
Lämna idioten och skaffa dig en
bättre man.

Du är medveten vad du själv ställer till med och vad han ställer till med. Jag rekomenderar familjeterapi. Vill han inte ställa upp på det så måste du skiljas och flytta från honom och ta vara på ditt liv. Det blir inte bättre med tiden. Detta kanske är ditt livs utmaning men nu får du ta ställning. Kanske du gör det om ca 1-5 år från det att du skrivit av dig här. Lycka till på färden.
Kram Knuten