• Katerina

    Jag både hatar och älskar min man

    Jag behöver skriva av mig... Är väldigt upprörd och just nu har det lättat något, men känner mig ändå full av ilska. Det känns svårt att sitta och klaga när man vet att det finns folk som har det sämre, men jag orkar inte hålla det inom mig nu.

    Jag och min man har storgrälat (riktigt) ikväll. Vi småbråkade imorse och har sen dess inte talat. Då om att jag sa att jag ville skänka pengar till de drabbade av flodvågen. Det blev han förbannad över. Och jag blev arg för att han inte förstod mig. Och kände att han var självisk.

    Nu ikväll hursomhelst så började det med att han var nedlåtande mot mig vid matbordet, sedan säger mina föräldrar att han har rätt. Han säger du sitter inne hela dagarna och vet inget, men jag är ute och jobbar. Jag blir irriterad. Jag går upp och ber honom att bädda om i sängen. Jag är förkyld, orkar inte riktigt med just nu, och han har varit ledig från jobbet några dagar. Jag säger det kanske inte på bästa sätt: "Gå och bädda om sängen" Då tittar han med raseri i blicken på mig. "Vad säger du till mig? Ska du kommendera mig?". Anledningen till att jag gjorde så var att han väldigt ofta gör så. Och jag ville se hur hans reaktion skulle bli. Han hävdar sen: "Du har aldrig gjort nåt som jag bett dig om!" Och gör mig föga irriterad. Eftersom jag är väl medveten om, precis som jag vet att han är, att jag gjort det väldigt många gånger. Och att jag bäddat och bäddat om sängen enormt många fler gånger än han. Sedan fortsätter jag att tala. Han höjer då ljudet på tvn och tittar intresserat på den. Jag sänker ljudet och han blir rosenrasande. Han sparkar till mig en eller två gånger och börjar skrika hotelser. Sedan börjar vi bråka ordentligt. Jag säger att han inte ska tro att jag är rädd för honom. Han har många gånger sagt till mig att jag borde bli mindre blyg, och få bättre självkänsla. Men nu sätter han igång med: "Du kan inte det och det, du klarar inte av någonting! Du har ingen familj, du har inga vänner. Du är och har ingenting!" Det känns som om han motarbetar mig i mina försök till att förbättra min självkänsla och han går in på mina svagaste punkter och sårar mig medvetet. Jag får tårar i ögonen och blir så förbannad och jag talar med sammanbitna tänder. Då säger han leende: "Gjorde det ont? Sårade jag dig? Så då prickade jag rätt." Osv. Då hade jag verkligen svårt för att styra mig själv och gav honom en örfil. Det gör förstås att han tappar fattningen och slår mig ett antal gånger men jag försöker hålla honom undan, en gång slår han mig så hårt på lårbenet att jag nu känner en spänning och smärta när jag försöker gå och känner en kraftig svullnad under huden. Jag säger till honom att jag inte vill ha honom längre, han säger att han kan hitta nån ny imorgon om han vill det jag är inte mer värd än skit. Så han bryr sig inte. Han berättar också att det har hans vänner gjort, och en av dem dagen efter han skurit av öronen på sin före detta flickvän. Det säger han att han ska göra med mig också. Jag får nog, går in i sovrummet och börjar packa hans väska. Han går efter säger att han går och flyttar när han vill. Drar ifrån mig väskan, och ger mig sedan en ordentlig örfil som gör att jag ryggar tillbaka. Jag ser direkt efteråt någon form av som jag uppfattar det, ånger och medkänsla. Men visar det gör han inte. Jag nog och funderar på att ringa polisen men känner blodsmaken i munnen och går in på toaletten och sköljer ett antal gånger, det kommer en del blod och jag känner att det svider i munnen... Under tiden går han självmant och säger att han inte vill bli nån kvinna. Jag packar väskan full och tänker slänga den efter honom men avstår ändå...

    Det är väldigt mycket med hans sätt som irriterar mig. Det värsta är förstås det här beteendet, som kommer av och till. Men i perioder har vi det faktiskt väldigt bra. Men sen händer nåt sånt här. Då visar han en väldigt dålig sida av sig själv. Annat som gör mig arg är när han inte alls stöttar mig, och när han säger sånt som att "Du klarar det inte" när han vet att tvärtom kankse skulle vara bättre, som jag har uppmärksammat honom på, men han upprepar sitt beteende. Han nedvärderar mig.. Det gör mig upprörd. Vill jag ha en man som hotar mig? En man som slår mig? En man som jag är rädd för? Allt inom mig skriker nej! Men sen infinner sig skuld och skamkänslor. Jag tänker: "Du kunde har gjort det här annorlunda! Du slog ju honom också! Du sa också elaka saker till honom!". Jag har svårt att kontrollera det. Jag känner sjukt nog, en stor kärlek samtidigt som en stor avsky mot honom. Och det värsta är att jag säger spontant: "Det här är sista gången!!!" Men jag vet också inom mig att det blir det inte. Jag känner mig inte stark nog att bryta mig ur det här.. Och jag vågar inte ta hjälp... Jag är verkligt rädd.

  • Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man
  • uppsala-talja

    Han kanske dödar dig en dag. Jag vet att det kan kallas skrämselpropaganda men läs om de killar som har slagit ihjäl sin tjej. De har alla börjat såhär. Ibland blir tjejen bara sårad i själ och kropp. Ibland dör hon. Det är en risk du tar. Jag är inte arg på dig. Skuldbelägger dig inte. Har varit med sån typ själv. Rädda dig själv medan du har tid. Och läs nån tidningsartikel med bakgrundshistorien om en kille som slagit ihjäl sin tjej. Där deras förhållande var för en tid sedan där är du nu.

    KRAM

  • SYL

    Jag haller med uppsala-talja!
    Har aldrig varit i din situation och det ar jag glad for, men darfor ar det axa latt for mig att saga att det bara ar att dra. Kan du inte kontakta nagon kvinnoorganisation (nagon har kanske vet ngn bra?), de har erfarenhet av misshandelsforhallanden och kan ge det basta av rad och stod!

  • crud

    På nåt sätt tror jag inte att man inser hur jävligt det är när man sitter i det, man tror att man älskar någon. När man brutit upp undrar man vad man såg i karln och varför man stod ut så länge. Att bete sig som han gjort visar brist på respekt. jag tycker fortfarande att du ska lämna honom.

  • Jennan

    Hur har det gått K?
    Har ej läst alla inlägg så fler har säkert uppmanat dig till detta....

    Jag hoppas för din skull att du har lämnat honom... Jag har nu i 5 veckors tid lyssnat på forskare som forskar i kvinnomisshandel och skriver själv en uppsats i ämnet... Ett slag är oftast inte bara ett slag... Men som alla kvinnor så ger man honom en chans till.... Det är faktiskt så men då e d bara EN chans till.. vid slag två så e d bye bye.. Annars kommer du ångra dig resten av ditt liv.... En annan sak.. Vi kvinnor har heller aldrig rätt att slå våra män... I självförsvar är en sak men inte pga något annat så för bådas skull ska ni kanske egentligen inte leva ihop??

    Skriv gärna om berätta hur du har det... Vi är alla oroliga...
    Kram!

  • Smulu

    En sak jag lärde mig på psykologin i gymnasiet var att: ofta om man lägger in ett inte i meningen där man uppmanar sig själv att: ex. Jag ska inte äta godis, så missar ofta hjärnan det där lilla inte.
    I det här fallet är Lämna karl'n omedelbums bättre än Stanna inte kvar där. Även om bägge betyder samma sak.

  • Vickan7

    Usch, det låter hemskt, så som du har det! Lämna honom med en gång! Har du läst Gömda av Liza Marklund? Längst bak finns tips till slagna kvinnor.

    Jag är precis som de andra här rädd att det kommer att sluta riktigt illa om du stannar kvar, så jag hoppas verkligen att du samlar kraft och ger dig av, innan han bryter ner dig ännu mer. Du har säkert flera vänner därute som stöttar dig, men som inte har chans att visa det så länge du är kvar hos din man. Han har säkert sett till så att du har tappat kontakten med de flesta av dina vänner, eller hur?

    Hur är det med dig nu?
    Ge dig inte, utan lämna honom direkt. Kanske är det bäst om du har någon i närheten när du talar om att du lämnar honom, så att han inte slår dig och att du har flyttat på dina grejer innan.
    Lycka till!

  • grabbens_fialotta

    Hej,
    Jag har inte läst alla svar, antar att du fått många kloka ord på vägen. Men jag ser i ditt inlägg att du har en dialog med dig själv, BRA!
    Du är den enda som kan göra något åt situationen och det är viktigt att du har dessa tankar, du vet ju själv vad du mår bra av och i hur stora doser du klarar av det dåliga.
    Det är inte lätt att gå in och säga gör si och gör så, för lyckan ser så olika för oss alla.
    Men att leva destruktivt är ingen lycka för någon.

    Lyssna inåt och våga känna efter, där finns svaret som du redan skrivit.
    Jag hoppas att du får mod styrka och energi att ta vara på dig och göra det som du mår bäst av.
    Lycka till!!!

  • alma b

    Lämna honom genast! Du ska aldrig, aldrig någonsin acceptera att bli slagen av din man eller någon annan! Blev gråtfärdig när jag läste ditt inlägg. Tänk på att du är värd jättemycket och att du absolut inte förtjänar att bli behandlad illa. Kram och lycka till.

  • lilla mig

    Flytta fortast innan det går för långt och det blir för sent!
    Lider med dig, du är värd mer.

  • Dammag

    Jag har haft det som du Katerina. För att någonsin få självkänsla och kunna känna ett egenvärde måste du gå. Jag vet att det är lätt för utomstående att ge råd och tycka och tänka och ingen vet ju riktigt hur det känns mer än du. Vi kan bara försöka förstå och av det du berättar så tror jag inte det finns någon människa med sunt förnuft som tycker att du ska stanna och "jobba på det". I slutändan är det DU som måste fatta beslutet och inse att du har makt över ditt eget liv. Ingen ska få hota, slå dig eller trycka ner dig! Din livspartner ska VERKLIGEN inte göra det.

    I mitt fall blev jag hotad till livet om jag lämnade honom och rädslan för detta höll mig kvar i förhållandet i flera år. Till slut orkade jag inte längre utan packade min väska och lämnade honom. Jag resonerade till slut så krasst att "Tar inte han livet av mig så kommer JAG göra det om jag stannar" Jag valde livet och jag ångrar det inte ett ögonblick. Jag insåg att min låga självbild inte hade med MIG att göra utan med HONOM. Kanske är det likadant för dig? Han underblåser din låga självkänsla genom att berätta för dig hur låg den är och trycker ned den när du själv tar initiativ genom att klanka ner på dig.

    Det finns ingen regelbok över hur jävligt man får ha det innan det är okej att lämna sin partner. DU sätter gränsen och bestämmer dig för att leva ett liv där DU får plats.

    Jag blev aldrig slagen av min partner och just pga. detta kände jag att folk inte tog mig på allvar, men man behöver inte vänta på slagen för att känna kraften att gå. Istället är det lätt att ge sin partner "en chans till" och anklaga sig själv för att man inte gjorde si eller så. Glöm det! Du ska inte behöva ansvara för hans handlingar, du bär ingen skuld - även om du startade grälet, so what?! Säger han att han vill lämna dig så gör han det lätt för dig. Så gjorde min fd. också, glöm att han verkligen skulle ha lämnat mig, han ville att JAG skulle ta steget och bli "Häxan" i andras ögon och låta honom bli offret som skulle få alla våra bekantas förståelse och tröst. Jag förlorade alla våra gemensamma vänner och vet du, lika bra var det! Samla mod och styrka vännen, du är vacker, stark och underbar - Lyssna på ditt hjärta kära du.

    Din man är en idiot..!

    Jättekram!!

Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man