Jag både hatar och älskar min man

Jo hade det inte varit för att vi bor hemma hos mina föräldrar hade jag väl flyttat ett tag... Men nu gör vi det... Och de har inte förstått vad som händer eftersom vi har ett rätt stort hus... Min mamma hörde dock hur han skrek och kom upp för ett ögonblick och gav sig på mig när jag han sa att jag sänkt ljudet på tvn... Jag sa att hon inte har med detta att göra... Innan han gick kom hon upp igen och sa att hon förstår honom... Jaha... Hon vet ju inte riktigt vad som händer... Men jag känner ju att jag itne kan lita på henne så jag anförtror mig itne till henne... Överhuvudtaget känner jag att det är få jag kan lita på... Därför är det bra att snacka såhär... Gå till polisen gör jag inte.. Jag har ju bla sett i en dokumentär hur misshandlade kvinnor behandlas av polisen... Mest är jag oroad över att jag itne kan kontrollera mig själv... En del av mig vill få slut på det här en annan del vill inte. Jag liksom krigar mot mig själv... Jag har ringt till kvinnojour men hon jag talade med blev nästan irriterad på mig och sa att jag borde ge honom en till chans... Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att få slut på det här,..

Hej Karin!
hur lång tid tog det för dig innan det började kännas bättre? Är ju förstås individuellt hur lång tid det tar... Antagligen känns det bättre rätt snabbt? Just det du sa med beroende fick en klocka att plinga till... Jag tror att jag är väldigt beroende av honom och han är mycket väl medveten om det... (Vilket irriterar mig fruktansvärt).. Det är svårt och det känns ju också som om jag misslyckas om jag gör slut... det är väl lite dumt men det känns så helt enkelt... Svårt att komma över den känslan.. Dessutom har jag förmågan att ibland jämföra mina situationer med andras... Och jag vet att många andra har det värre... Men det är ju förstås också det som har det sämre... Åååh... Delvis är det hursomhelst de grejerna som håller mig kvar... Hmm... jag vet att han faktiskt bidragit till att bryta ner mitt självförtroende.. vill ju inte helt skylla på honom... men ser en märkbar försämring sen jag blev tillsammans med honom för att vara helt ärlig... Det har min mamma också uttalat sig om på ett sätt, men inte haft hans namn med i kommentaren... Nu var hon nyss här och sa till mig att jag måste försöka behärska mig... Ååh... det är väldigt svårt med den här oförståelsen.. men hur ska hon egentligen förstå bättre... Vet inte... Tycker bara hon borde tänka efter mer.. Men hon ser honom som en ängel...

hon är nog rädd... som jag.. jag 'är livrädd

Hej allihop!
Kan ju inte säga annat än att ni har rätt i det ni skriver. Igår kväll så kom han hem mitt i natten, han var påtagligt påverkad och luktade rök. Han började slita och dra i mig. Frågade om och om igen om jag älskade honom eller inte. Jag svarade att jag vill sova. Men han fortsatte tills jag sa "Nej, jag älskar dig inte". Hur skulle jag annars få sova? Då sa han okej och gick därifrån. Vet inte var han tog vägen men inte förrän framåt halv tio kom han tillbaka och sov. Nu har jag talat i nån timme med hans kompis som han var ute med i gårkväll. Han säger att min man verkligen älskar mig, vi gör alla fel, jag också, jag slog honom också, sa också dumma saker osv. Jag lyssnade inte särskilt på honom, för att vara ärlig men anförtrodde mig till honom berättade en del av det som hänt. Vad han än säger kan han inte få mig att tro att detta är mitt fel iaf. Jag kan väl mest säga att jag inte blev så förvånad men ändå besviken över hans reaktion. Han talade om att vi måste lyssna på varandra försöka igen inte ge upp för minsta sak. Som det ju faktiskt inte är. Nu har detta ju hänt fler gånger tidigare. Och jag vet ju många tjejer som utan tvekan skulle lämnat killen efter "bara" nåt sånt här... Eller betydligt mindre... Så jag känner mig lite "svag". Men vill lägger inte skulden på mig själv.

Framförallt tänker jag på, är det verkligen så att jag älskar honom innerligt? Eller har han fått mig att bli beroende av honom? Och älskar han mig eller intalar han sig själv att han gör det? Är kanske han också beroende av mig? Jag måste säga att jag har svårt för att förstå det. Och vad jag än får höra, som att man kan inte älska om man gör någon annan illa, så kan jag inte till fullo hålla med om det. Bara som exempel kan man
göra och säga saker man itne menar när man är arg (nej jag försvarar honom inte). Mina föräldrar har ibland medvetet försökt göra mig ledsen, men jag tror väl ändå att de älskar mig?

En till sak jag funderar över är att vi alla är funtade så olika, jag tänker inte skära misshandlande män över en kam.

Ja, jag har också blivit arg på att varken min mamma eller pappa stöttar mig, eller försvarar mig när jag behöver det. Jag förstår mig inte på deras beteende och det har vid tillfällen gjort mig väldigt upprörd. Jag har blivit avundsjuk när jag sett andra få försvar från sina föräldrar. Och nu är det samma igen som kommer ifrån min man, han försvarar inte heller mig, stöttar mig itne. Det kan göra oerhört ont, man känner sig värdelös.

Kanske är min syn väldigt vinklad, men kan inte hjälpa det, så ser jag det.. Det som främst stör mig är faktiskt hans hot coh att jag är rädd för honom. Det är det allra värsta enligt mig själv.

Jag kan bara tacka er! Jag känner att jag på många sätt fått insikt... Det här förhållandet är inte bra för mig... Och jag vill göra slut... Har inte gjort det än.. Men håller på att uppbringa alla mina krafter för att ta steget. Och jag vet att det kommer bli enormt tufft, jag får ångest bara jag tänker på det.. Sen vet jag att jag låter fånig... Men han har många gånger sagt att ingen annan än han skulle orka med det... Och efter att fått höra det många gånger så har jag också börjat fundera på (okej det är fånigt!!) om någon skulle det? SKulle någon vilja ha mig..? Varför skulle de inte det om nu han ville? Men jag vill inte ha ett sånt förhållande igen aldrig... Och jag är rädd att jag kanske omedvetet drar mig till såna killar. Fast nu när jag är så medveten om det här så blir det kanske annorlunda.. Jag är jättefånig och orealistisk, men jag är rädd för att jag inte ska träffa nån annan, eller att jag inte ska träffa the love of my life...
Wow, behöver jobba med självförtroendet...

tusen kramar katerina

Hej alla!

Tack för ert stöd och alla era råd! Har betytt mycket för mig, puffat mig på rätt väg. Ok. Vi är fortfarande tillsammans. Jag vet inte riktigt hur jag vill göra. Han har sagt den här gången att det inte kommer hända igen. Vi ska börja gå ut mer och göra mer tillsammans, då tror han det blir bättre. Jag tror ju inte det men vill åtminstone ge det en chans. Jag vill ju inte ge upp för lätt. Ok, jag vet att det här är illa och att det bådar illa... Men jag måste ändå försöka tills jag förstår att det är omöjligt. Och jag är på väg dit. Jag vet inte längre vad jag egentligen känner för honom. Om jag älskar honom eller itne. Vi har det skönt och bra tillsammans när vi itne bråkar. Men när vi gör det är det så fruktansvärt så jag vill inte vara med om det igen. MEn det infinner sig en sån fruktansvärd ångest när jag tänker på att vi skulle skiljas, och när jag vill säga det till honom blir jag gråtfärdig. Kan bara inte. Jag vet att jag kan hitta nån annan. Det tror jag inte på längre... Men det känns ändå så fruktansvärt... Vet inte riktigt om jag vill ha nån annan eller vad sjutton jag vill. Men jag vet att jag inte förtjänar det här. Och om jag sen hittar nån annan rädd att komma in i samma mönster igen... Vet nite längre riktigt vad jag ska göra och hur jag ska fortsätta..

Hej! Jag ber om ursäkt för jag inte skrivit. Har varit så upptagen på senaste tiden. Förstår om jag kan ha oroat er, verkligen ledsen då.

Jag har trotsat statistiken och är trots alla era goda råd fortfarande tillsammans med min man. Jag har helt enkelt för svårt för att dela in "misshandlande män" i en grupp. Jag antar att många kvinnor gör som jag, för de tänker "men kanske min man är speciell". Nu har det varit mer än 2 månader sen han slog mig. Han har sedan dess inte misshandlat mig psykiskt heller, vilket jag varit uppmärksam på. Det som hände förra gången vi bråkade och han slog till mig var att jag ringde till en av hans bästa vänner. Jag träffade sedan honom och sa självsäkert att om han nånsin slår mig igen så blir det garanterat sista gången. Jag har byggt upp en styrka inom mig, och nu känns det som om jag verkligen kan hålla fast vid det jag sa. Sedan dess har han hursomhelst blivit mycket lugnare, hans vän måste verkligen ha lyckats få honom förstå att jag menar allvar.

Just nu känns vårt förhållande mycket bra och kärleksfullt. Tyvärr gnager dock tankar i bakhuvudet: "Tänk om han slår mig ändå igen?" och liknande... Det sätter stor press på mig kan jag ärligt säga. Jag försöker hålla mig borta ifrån honom när han är på sämre humör för då vet jag att det kan komma. Ibland tror jag även att jag inte medvetet försökt provocera fram det, bara så jag kan tänka "nu är det gjort så nu kan jag pusta ut en period". Tidigare kan jag inte minnas att de lugna perioderna varit så långa som denna senaste och inte heller på samma sätt som denna. Jag känner att han verkligen förändrats och jag hoppas innerligt att det inte är ett spel... Jag vet vad han gjort mot mig, men jag vill ändå inte lämna honom. Känslorna finns där, precis som jag har känslor för alla andra som skadat mig i mitt liv.

Ingen är perfekt, inget förhållande heller. Män som misshandlar är inte heller så ovanliga.. Med tiden tror jag att min oro försvinner, 2 månader är trots allt inte nån lång tid. Man får väl låta tiden ha sin gång och se hur det går. Barn är inte aktuellt på länge än... Så det är inget jag funderar över nu...

Jag känner faktiskt inte för att lämna honom nu alls... Jag vet hur jag kände det och jag läser tidigare inlägg. Men det rör mig inte längre. Alla människor är faktiskt olika och unika. Även om de allra flesta män inte slutar misshandla, så finns det faktiskt de som gör det. Precis som med allt annat.

Ztar: Varför skulle han inte kunna sluta?

Men sedan beror det ju också på hur länge ett "missbruk" pågått. Man kan vara på väg att bli alkoholist och upptäcka det och sedan sluta själv. Är det inte så? Det behöver inte alltid gå utför hela vägen. Det har jag märkt på många människor...

Jag vet att det låter förfärligt, men mitt självförtroende är inte det bästa. Jag undrar fortfarande om det verkligen finns någon som skulle älska mig för precis den jag är och älska mig ovillkorslöst. Hur stor chans är det att man träffar en sådan person? Som man dessutom själv älskar på samma sätt?

Jag vet om att jag inte förtjänar det som jag utsatts för. Eller tror iaf itne jag gjort det. Vet bara inte riktigt hur jag ska komma vidare. Hur jag överhuvudtaget ska våga. Jag har verkligen känslor för honom och det känns inte som om jag skulle kunna vara utan honom. Överhuvudtaget... Krigar jag mot mig själv hela tiden.

Vet verkligen inte längre hur jag ska göra. Jag berättade för honom hur jag känner, att jag går runt och oroar mig för när han slår mig här näst osv. Att jag har svårt att leva med den oron. Han säger alltid att jag gärna vill bråka med honom. Det blev bråk också, han sa en del elaka saker. Tex att han är mycket bättre än jag och att jag ska vara glad att han överhuvudtaget är tillsammans med mig. Att jag ska vara tacksam för att han älskar mig för det gör inte ens mina föräldrar. Och att om han ville ha nån perfekt så skulle han aldrig varit med mig. Såna saker sa han till mig och jag blev ledsen. Jag sa att det räcker nu vi gör slut. Men han tog mig inte alls på allvar, det gör han aldrig när jag säger att jag inte orkar längre och vill göra slut. Så hur ska jag göra för att visa att jag faktiskt menar allvar? Ibland känns det som om vi har det så bra tillsammans... Men när jag blir påmind om vad som hänt och om att det kan hända igen så känns det dött. Jag vet kanske inte vad kärlek egentligen är, för jag har nog fått en felaktig bild av det. Mina föräldrar misshandlade mig när jag var liten. Det har ju fått mig att tänka: "Men de älskar väl mig även om de skadar mig?" Liknande har jag tänkt när han skadat mig...

Jag känner en ilska välla upp inom mig när jag tänker på sånt han sagt till mig, det är det som är det allra värsta. Det gör mig förbannad. Fortfarande vet jag itne hur jag ska göra. Allt blir bara sämre av att jag har social fobi och nästan inga vänner. Jag känner mig ofta så fruktansvärt ensam även när jag inte är det. Jag inser att på lång sikt klarar jag mig nog bättre utan honom, undrar bara hur jag ska ta mig förbi den första tiden..