• Katerina

    Jag både hatar och älskar min man

    Jag behöver skriva av mig... Är väldigt upprörd och just nu har det lättat något, men känner mig ändå full av ilska. Det känns svårt att sitta och klaga när man vet att det finns folk som har det sämre, men jag orkar inte hålla det inom mig nu.

    Jag och min man har storgrälat (riktigt) ikväll. Vi småbråkade imorse och har sen dess inte talat. Då om att jag sa att jag ville skänka pengar till de drabbade av flodvågen. Det blev han förbannad över. Och jag blev arg för att han inte förstod mig. Och kände att han var självisk.

    Nu ikväll hursomhelst så började det med att han var nedlåtande mot mig vid matbordet, sedan säger mina föräldrar att han har rätt. Han säger du sitter inne hela dagarna och vet inget, men jag är ute och jobbar. Jag blir irriterad. Jag går upp och ber honom att bädda om i sängen. Jag är förkyld, orkar inte riktigt med just nu, och han har varit ledig från jobbet några dagar. Jag säger det kanske inte på bästa sätt: "Gå och bädda om sängen" Då tittar han med raseri i blicken på mig. "Vad säger du till mig? Ska du kommendera mig?". Anledningen till att jag gjorde så var att han väldigt ofta gör så. Och jag ville se hur hans reaktion skulle bli. Han hävdar sen: "Du har aldrig gjort nåt som jag bett dig om!" Och gör mig föga irriterad. Eftersom jag är väl medveten om, precis som jag vet att han är, att jag gjort det väldigt många gånger. Och att jag bäddat och bäddat om sängen enormt många fler gånger än han. Sedan fortsätter jag att tala. Han höjer då ljudet på tvn och tittar intresserat på den. Jag sänker ljudet och han blir rosenrasande. Han sparkar till mig en eller två gånger och börjar skrika hotelser. Sedan börjar vi bråka ordentligt. Jag säger att han inte ska tro att jag är rädd för honom. Han har många gånger sagt till mig att jag borde bli mindre blyg, och få bättre självkänsla. Men nu sätter han igång med: "Du kan inte det och det, du klarar inte av någonting! Du har ingen familj, du har inga vänner. Du är och har ingenting!" Det känns som om han motarbetar mig i mina försök till att förbättra min självkänsla och han går in på mina svagaste punkter och sårar mig medvetet. Jag får tårar i ögonen och blir så förbannad och jag talar med sammanbitna tänder. Då säger han leende: "Gjorde det ont? Sårade jag dig? Så då prickade jag rätt." Osv. Då hade jag verkligen svårt för att styra mig själv och gav honom en örfil. Det gör förstås att han tappar fattningen och slår mig ett antal gånger men jag försöker hålla honom undan, en gång slår han mig så hårt på lårbenet att jag nu känner en spänning och smärta när jag försöker gå och känner en kraftig svullnad under huden. Jag säger till honom att jag inte vill ha honom längre, han säger att han kan hitta nån ny imorgon om han vill det jag är inte mer värd än skit. Så han bryr sig inte. Han berättar också att det har hans vänner gjort, och en av dem dagen efter han skurit av öronen på sin före detta flickvän. Det säger han att han ska göra med mig också. Jag får nog, går in i sovrummet och börjar packa hans väska. Han går efter säger att han går och flyttar när han vill. Drar ifrån mig väskan, och ger mig sedan en ordentlig örfil som gör att jag ryggar tillbaka. Jag ser direkt efteråt någon form av som jag uppfattar det, ånger och medkänsla. Men visar det gör han inte. Jag nog och funderar på att ringa polisen men känner blodsmaken i munnen och går in på toaletten och sköljer ett antal gånger, det kommer en del blod och jag känner att det svider i munnen... Under tiden går han självmant och säger att han inte vill bli nån kvinna. Jag packar väskan full och tänker slänga den efter honom men avstår ändå...

    Det är väldigt mycket med hans sätt som irriterar mig. Det värsta är förstås det här beteendet, som kommer av och till. Men i perioder har vi det faktiskt väldigt bra. Men sen händer nåt sånt här. Då visar han en väldigt dålig sida av sig själv. Annat som gör mig arg är när han inte alls stöttar mig, och när han säger sånt som att "Du klarar det inte" när han vet att tvärtom kankse skulle vara bättre, som jag har uppmärksammat honom på, men han upprepar sitt beteende. Han nedvärderar mig.. Det gör mig upprörd. Vill jag ha en man som hotar mig? En man som slår mig? En man som jag är rädd för? Allt inom mig skriker nej! Men sen infinner sig skuld och skamkänslor. Jag tänker: "Du kunde har gjort det här annorlunda! Du slog ju honom också! Du sa också elaka saker till honom!". Jag har svårt att kontrollera det. Jag känner sjukt nog, en stor kärlek samtidigt som en stor avsky mot honom. Och det värsta är att jag säger spontant: "Det här är sista gången!!!" Men jag vet också inom mig att det blir det inte. Jag känner mig inte stark nog att bryta mig ur det här.. Och jag vågar inte ta hjälp... Jag är verkligt rädd.

  • Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man
  • Katerina

    Ztar: Varför skulle han inte kunna sluta?

  • ztar

    Om man slår någon annan (och dessutom gjort det upprpande ggr) så beror det nästan alltid på något, dvs. att han har ett problem som han måste ta tag i och förstå varför han slär för att kunna sluta. En jämförelse (som du kanske tycker är helt orelevant men det är den inte) är att det tex är näst intill omöjligt att sluta dricka sprit om man är beroende, för man gör det av en anledning som man oftast inte känner till rent medvete.

    Jag tror att din man har problem med sig själv och det är något han måste lösa för att kunna sluta slå, men jag tror inte på att man klara av att inse detta själv utan att man behöver hjälp, proffs som kan hjälpa en att förstå varför man gör som man gör. Det är INTE okej att skada andra för att man själv mår dåligt, och det är ingen annans "fel" än ens eget att man inte kan behärska sig. Han behöver hjälp helt enkelt, och efter det är det en anna fråga om han slutar eller inte. Men utan hjälp tror jag att det är omöjligt.

    Jag menar, han måste ju ha förstått redan innan att om han slår dig så gör han dig illa och att det inte är bra. Vad är det som skulle förändras? Han VET ju att han gör dig illa, varför skulle han plötsligt sluta?

    Jag känner en stor sor över att du faktiskt låter honom behandla dig illa och att du uppenbarligen inte mår bra av det, och att genom att skriva här på något sätt ropar på hjälp för något som du känner att du mår dåligt av.

    Jag hoppas innerligt att du förstår det.

  • Ei saa peitää

    Inte kan det väl ändå vara nåt kärleksfullt förhållande man har om man går runt och är orolig och rädd för att ens man ska bli arg och slå en. Det tar ju alldeles för mycket psykisk kraft för att det ska vara bra.
    Är det inte bättre att försöka hitta nån kille som älskar en för den man är och inte kräver att man gör sig till och anpassar sig efter minsta lilla grej? Tänk att aldrig kunna slappna av i ett förhållande. För mig skulle det vara otänkbart och som att leva i en mardröm. Då skulle jag hellre leva singel isåfall.

  • Katerina

    Men sedan beror det ju också på hur länge ett "missbruk" pågått. Man kan vara på väg att bli alkoholist och upptäcka det och sedan sluta själv. Är det inte så? Det behöver inte alltid gå utför hela vägen. Det har jag märkt på många människor...

    Jag vet att det låter förfärligt, men mitt självförtroende är inte det bästa. Jag undrar fortfarande om det verkligen finns någon som skulle älska mig för precis den jag är och älska mig ovillkorslöst. Hur stor chans är det att man träffar en sådan person? Som man dessutom själv älskar på samma sätt?

    Jag vet om att jag inte förtjänar det som jag utsatts för. Eller tror iaf itne jag gjort det. Vet bara inte riktigt hur jag ska komma vidare. Hur jag överhuvudtaget ska våga. Jag har verkligen känslor för honom och det känns inte som om jag skulle kunna vara utan honom. Överhuvudtaget... Krigar jag mot mig själv hela tiden.

  • Secret

    Du stannar hos honom inte av kärlek men av rädsla :"Jag undrar fortfarande om det verkligen finns någon som skulle älska mig för precis den jag är och älska mig ovillkorslöst. Hur stor chans är det att man träffar en sådan person? Som man dessutom själv älskar på samma sätt?
    "
    Det kanske inte verkar så nu, men du sviker dig.

  • Man 35

    Om det verkligen är så att han nu slutat slå dig, så är ju det väldigt bra. Du skriver att du "sa självsäkert att om han nånsin slår mig igen så blir det garanterat sista gången....och nu känns det som om jag verkligen kan hålla fast vid det jag sa. "

    Det verkar för mig som om du lämnar en öppning för att acceptera att bli slagen igen. Nästa gång han slår, kommer du återigen förlåta honom, och åter säga "NÄSTA gång, DÅ lämnar jag honom"?

    Det är ditt liv och du har nog fått alla råd du kan få, men jag det är så oerhört sorgligt och frustrerande att se att *någon* kvinna accepterar en man som slår. För det är just det du gör. Du har en man som slagit upprepade gånger, och ändå stannar du, alltså accepterar du på något plan det hela.

    Jag antar att det varierar mellan olika typer av umgängskretsar, men jag kan garantera att om någon man i min bekantskapskrets slog sin kvinna så skulle den personen bli utfrusen för all framtid.

    Är du inte värd en man som behandlar dig med respekt? En man som du inte behöver tassa på tå kring av rädsla för att han inte ska kunna kontrollerade sina våldsimpulser?

    Du har ju alla fakta, du vet att han slagit och att all erfarenhet pekar mot att han kommer att slå dig igen. Jag hoppas verkligen att jag har fel och du har rätt, men då du skriver "Jag försöker hålla mig borta ifrån honom när han är på sämre humör", så verkar det ju inte riktigt som du själv tror på det, tyvärr.

  • Forsfors

    usch vad frustrerad jag blir när jag läser dina inlägg om hur din man behandlar dig och att du sedan inte tänker lämna honom heller, samma känsla när jag via lunar träffar på självmordsbenägna personer, jag blir jäteldesen och nästan hysterisk för att jag inte kan hjälpa till. Men jag ska försöka hjälpa dig lite i allafall. Din man kommer troligtsvis inte sluta att slå dig. ingenting som du gör kan heller ändra på honom, hur han behandlar dig´. INGENTING. DU kan inte ändra på honom. han har redan gått över gränsen genom att misshandla dig. har man väl korsat dfen gränsen så kan det hända igen, och även om han nu skulle lyckas sluta slå, så kan han få återfall och det kan gå flera år, men slaget elelr sparken kommer, jag lovar. det enda du kan göra är att skydda dig själv, och det kan du bara göra genom att lämna honom. lämna honom och om du vill ha ett förhållande, så finn en man som behandlar dig med respekt, ingen förtjänar att bli misshandlad. din man mobbar dig. Eftersom att du troligtvis inte kommer att lyssna på vad jag säger eller någon annan heller och förhoppningsvis blir mogen att lämna honom innan han slår ihjäl dig elelr du slösat bort hela ditt liv på att bli pinad och plågad av honom så har jag samlat ihop lite länkar som du kanske kan få hjälp genom eller finna stöd i. jag håller tummarna för att du tar ditt förnuft till fånga!

    www.fagelfenix.org/

    www.ettnet.se/~beur/kvinmiss.htm

    come.to/kvinnomisshandel

    www.geocities.com/misshandlatkvinna/

    user.tninet.se/~gdy909e/

    www.sexualbrott.se/kvinnom.htm

    www.blaklockan.com/misshandel.html

    www.listen.to/kvinnomishandel

    www.vipeholm.lund.se/Biblioteket/Temaarbeten_och_Projekt/BF/Kvinnomisshandel.htm

    http://www.masenfilm. se/

  • Meddelande borttaget
  • ztar

    Jag håller helt med Man 35, om han har sluta så är det jättebra, och jag hoppas verkligen som Man 35 säger, att du har rätt och vi har fel.

    Och angående ditt inlägg marriedbitch, så var det j*vligt onödigt! Katarinas man har helt uppenbarligt problem med sig själv och de genomgår en väldigt svår situation, visst kan man slänga ur sig att man är en "sjuk jävel" som slår, men det intressanta är ju att ta reda på VARFÖR man slår!

    Han VET ju att han gör henne illa, och vill säkert inte göra det heller men det är just det som är problemet. Och om hon skulle vara en idiot som stannar kvar hos honom, vad är då inte du? (något som inte lämpar sig att benämna vid ord på detta forum för då hamnar jag i filtret....)Jag tror inte Katarina blir hjälpt av såna "råd"....

    Katarina, jag tycker att du ska försöka få med din man på någon slags familjerådgivning och verkligen få honom att förstå att han har problem och att han gör dig illa och att det inte kan fortsätta så.

    Du förtjänar absolut INTE att han slår dig, aldrig någonsin, vad man än har "gjort2 förtjänar man att bli slagen! Du förtjänar någon som älskar dig för den du är.

  • ztar

    vam man än har gjort så förtjänar man INTE att bli slagen skulle det vara!

Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man