Jag både hatar och älskar min man
Jag behöver skriva av mig... Är väldigt upprörd och just nu har det lättat något, men känner mig ändå full av ilska. Det känns svårt att sitta och klaga när man vet att det finns folk som har det sämre, men jag orkar inte hålla det inom mig nu.
Jag och min man har storgrälat (riktigt) ikväll. Vi småbråkade imorse och har sen dess inte talat. Då om att jag sa att jag ville skänka pengar till de drabbade av flodvågen. Det blev han förbannad över. Och jag blev arg för att han inte förstod mig. Och kände att han var självisk.
Nu ikväll hursomhelst så började det med att han var nedlåtande mot mig vid matbordet, sedan säger mina föräldrar att han har rätt. Han säger du sitter inne hela dagarna och vet inget, men jag är ute och jobbar. Jag blir irriterad. Jag går upp och ber honom att bädda om i sängen. Jag är förkyld, orkar inte riktigt med just nu, och han har varit ledig från jobbet några dagar. Jag säger det kanske inte på bästa sätt: "Gå och bädda om sängen" Då tittar han med raseri i blicken på mig. "Vad säger du till mig? Ska du kommendera mig?". Anledningen till att jag gjorde så var att han väldigt ofta gör så. Och jag ville se hur hans reaktion skulle bli. Han hävdar sen: "Du har aldrig gjort nåt som jag bett dig om!" Och gör mig föga irriterad. Eftersom jag är väl medveten om, precis som jag vet att han är, att jag gjort det väldigt många gånger. Och att jag bäddat och bäddat om sängen enormt många fler gånger än han. Sedan fortsätter jag att tala. Han höjer då ljudet på tvn och tittar intresserat på den. Jag sänker ljudet och han blir rosenrasande. Han sparkar till mig en eller två gånger och börjar skrika hotelser. Sedan börjar vi bråka ordentligt. Jag säger att han inte ska tro att jag är rädd för honom. Han har många gånger sagt till mig att jag borde bli mindre blyg, och få bättre självkänsla. Men nu sätter han igång med: "Du kan inte det och det, du klarar inte av någonting! Du har ingen familj, du har inga vänner. Du är och har ingenting!" Det känns som om han motarbetar mig i mina försök till att förbättra min självkänsla och han går in på mina svagaste punkter och sårar mig medvetet. Jag får tårar i ögonen och blir så förbannad och jag talar med sammanbitna tänder. Då säger han leende: "Gjorde det ont? Sårade jag dig? Så då prickade jag rätt." Osv. Då hade jag verkligen svårt för att styra mig själv och gav honom en örfil. Det gör förstås att han tappar fattningen och slår mig ett antal gånger men jag försöker hålla honom undan, en gång slår han mig så hårt på lårbenet att jag nu känner en spänning och smärta när jag försöker gå och känner en kraftig svullnad under huden. Jag säger till honom att jag inte vill ha honom längre, han säger att han kan hitta nån ny imorgon om han vill det jag är inte mer värd än skit. Så han bryr sig inte. Han berättar också att det har hans vänner gjort, och en av dem dagen efter han skurit av öronen på sin före detta flickvän. Det säger han att han ska göra med mig också. Jag får nog, går in i sovrummet och börjar packa hans väska. Han går efter säger att han går och flyttar när han vill. Drar ifrån mig väskan, och ger mig sedan en ordentlig örfil som gör att jag ryggar tillbaka. Jag ser direkt efteråt någon form av som jag uppfattar det, ånger och medkänsla. Men visar det gör han inte. Jag nog och funderar på att ringa polisen men känner blodsmaken i munnen och går in på toaletten och sköljer ett antal gånger, det kommer en del blod och jag känner att det svider i munnen... Under tiden går han självmant och säger att han inte vill bli nån kvinna. Jag packar väskan full och tänker slänga den efter honom men avstår ändå...
Det är väldigt mycket med hans sätt som irriterar mig. Det värsta är förstås det här beteendet, som kommer av och till. Men i perioder har vi det faktiskt väldigt bra. Men sen händer nåt sånt här. Då visar han en väldigt dålig sida av sig själv. Annat som gör mig arg är när han inte alls stöttar mig, och när han säger sånt som att "Du klarar det inte" när han vet att tvärtom kankse skulle vara bättre, som jag har uppmärksammat honom på, men han upprepar sitt beteende. Han nedvärderar mig.. Det gör mig upprörd. Vill jag ha en man som hotar mig? En man som slår mig? En man som jag är rädd för? Allt inom mig skriker nej! Men sen infinner sig skuld och skamkänslor. Jag tänker: "Du kunde har gjort det här annorlunda! Du slog ju honom också! Du sa också elaka saker till honom!". Jag har svårt att kontrollera det. Jag känner sjukt nog, en stor kärlek samtidigt som en stor avsky mot honom. Och det värsta är att jag säger spontant: "Det här är sista gången!!!" Men jag vet också inom mig att det blir det inte. Jag känner mig inte stark nog att bryta mig ur det här.. Och jag vågar inte ta hjälp... Jag är verkligt rädd.
