• Katerina

    Jag både hatar och älskar min man

    Jag behöver skriva av mig... Är väldigt upprörd och just nu har det lättat något, men känner mig ändå full av ilska. Det känns svårt att sitta och klaga när man vet att det finns folk som har det sämre, men jag orkar inte hålla det inom mig nu.

    Jag och min man har storgrälat (riktigt) ikväll. Vi småbråkade imorse och har sen dess inte talat. Då om att jag sa att jag ville skänka pengar till de drabbade av flodvågen. Det blev han förbannad över. Och jag blev arg för att han inte förstod mig. Och kände att han var självisk.

    Nu ikväll hursomhelst så började det med att han var nedlåtande mot mig vid matbordet, sedan säger mina föräldrar att han har rätt. Han säger du sitter inne hela dagarna och vet inget, men jag är ute och jobbar. Jag blir irriterad. Jag går upp och ber honom att bädda om i sängen. Jag är förkyld, orkar inte riktigt med just nu, och han har varit ledig från jobbet några dagar. Jag säger det kanske inte på bästa sätt: "Gå och bädda om sängen" Då tittar han med raseri i blicken på mig. "Vad säger du till mig? Ska du kommendera mig?". Anledningen till att jag gjorde så var att han väldigt ofta gör så. Och jag ville se hur hans reaktion skulle bli. Han hävdar sen: "Du har aldrig gjort nåt som jag bett dig om!" Och gör mig föga irriterad. Eftersom jag är väl medveten om, precis som jag vet att han är, att jag gjort det väldigt många gånger. Och att jag bäddat och bäddat om sängen enormt många fler gånger än han. Sedan fortsätter jag att tala. Han höjer då ljudet på tvn och tittar intresserat på den. Jag sänker ljudet och han blir rosenrasande. Han sparkar till mig en eller två gånger och börjar skrika hotelser. Sedan börjar vi bråka ordentligt. Jag säger att han inte ska tro att jag är rädd för honom. Han har många gånger sagt till mig att jag borde bli mindre blyg, och få bättre självkänsla. Men nu sätter han igång med: "Du kan inte det och det, du klarar inte av någonting! Du har ingen familj, du har inga vänner. Du är och har ingenting!" Det känns som om han motarbetar mig i mina försök till att förbättra min självkänsla och han går in på mina svagaste punkter och sårar mig medvetet. Jag får tårar i ögonen och blir så förbannad och jag talar med sammanbitna tänder. Då säger han leende: "Gjorde det ont? Sårade jag dig? Så då prickade jag rätt." Osv. Då hade jag verkligen svårt för att styra mig själv och gav honom en örfil. Det gör förstås att han tappar fattningen och slår mig ett antal gånger men jag försöker hålla honom undan, en gång slår han mig så hårt på lårbenet att jag nu känner en spänning och smärta när jag försöker gå och känner en kraftig svullnad under huden. Jag säger till honom att jag inte vill ha honom längre, han säger att han kan hitta nån ny imorgon om han vill det jag är inte mer värd än skit. Så han bryr sig inte. Han berättar också att det har hans vänner gjort, och en av dem dagen efter han skurit av öronen på sin före detta flickvän. Det säger han att han ska göra med mig också. Jag får nog, går in i sovrummet och börjar packa hans väska. Han går efter säger att han går och flyttar när han vill. Drar ifrån mig väskan, och ger mig sedan en ordentlig örfil som gör att jag ryggar tillbaka. Jag ser direkt efteråt någon form av som jag uppfattar det, ånger och medkänsla. Men visar det gör han inte. Jag nog och funderar på att ringa polisen men känner blodsmaken i munnen och går in på toaletten och sköljer ett antal gånger, det kommer en del blod och jag känner att det svider i munnen... Under tiden går han självmant och säger att han inte vill bli nån kvinna. Jag packar väskan full och tänker slänga den efter honom men avstår ändå...

    Det är väldigt mycket med hans sätt som irriterar mig. Det värsta är förstås det här beteendet, som kommer av och till. Men i perioder har vi det faktiskt väldigt bra. Men sen händer nåt sånt här. Då visar han en väldigt dålig sida av sig själv. Annat som gör mig arg är när han inte alls stöttar mig, och när han säger sånt som att "Du klarar det inte" när han vet att tvärtom kankse skulle vara bättre, som jag har uppmärksammat honom på, men han upprepar sitt beteende. Han nedvärderar mig.. Det gör mig upprörd. Vill jag ha en man som hotar mig? En man som slår mig? En man som jag är rädd för? Allt inom mig skriker nej! Men sen infinner sig skuld och skamkänslor. Jag tänker: "Du kunde har gjort det här annorlunda! Du slog ju honom också! Du sa också elaka saker till honom!". Jag har svårt att kontrollera det. Jag känner sjukt nog, en stor kärlek samtidigt som en stor avsky mot honom. Och det värsta är att jag säger spontant: "Det här är sista gången!!!" Men jag vet också inom mig att det blir det inte. Jag känner mig inte stark nog att bryta mig ur det här.. Och jag vågar inte ta hjälp... Jag är verkligt rädd.

  • Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man
  • Nettan Plättan

    VAD i hela friden håller du på med människa, börja lev ett eget liv. Det finns ingenting som är lägre än att låta sig själv leva i ett sådant förhållande som du beskriver. Om du inte vågar eller klarar av att ta dig ur detta själv så måste du söka hjälp. I de fall som mannen om och om igen misshandlar sin sambo/fru finns ingen anna utväg än att frigöra sig. Förlåtandet är över!

  • Meddelande borttaget
  • Meddelande borttaget
  • Katerina

    Vet verkligen inte längre hur jag ska göra. Jag berättade för honom hur jag känner, att jag går runt och oroar mig för när han slår mig här näst osv. Att jag har svårt att leva med den oron. Han säger alltid att jag gärna vill bråka med honom. Det blev bråk också, han sa en del elaka saker. Tex att han är mycket bättre än jag och att jag ska vara glad att han överhuvudtaget är tillsammans med mig. Att jag ska vara tacksam för att han älskar mig för det gör inte ens mina föräldrar. Och att om han ville ha nån perfekt så skulle han aldrig varit med mig. Såna saker sa han till mig och jag blev ledsen. Jag sa att det räcker nu vi gör slut. Men han tog mig inte alls på allvar, det gör han aldrig när jag säger att jag inte orkar längre och vill göra slut. Så hur ska jag göra för att visa att jag faktiskt menar allvar? Ibland känns det som om vi har det så bra tillsammans... Men när jag blir påmind om vad som hänt och om att det kan hända igen så känns det dött. Jag vet kanske inte vad kärlek egentligen är, för jag har nog fått en felaktig bild av det. Mina föräldrar misshandlade mig när jag var liten. Det har ju fått mig att tänka: "Men de älskar väl mig även om de skadar mig?" Liknande har jag tänkt när han skadat mig...

    Jag känner en ilska välla upp inom mig när jag tänker på sånt han sagt till mig, det är det som är det allra värsta. Det gör mig förbannad. Fortfarande vet jag itne hur jag ska göra. Allt blir bara sämre av att jag har social fobi och nästan inga vänner. Jag känner mig ofta så fruktansvärt ensam även när jag inte är det. Jag inser att på lång sikt klarar jag mig nog bättre utan honom, undrar bara hur jag ska ta mig förbi den första tiden..

  • Chrihanna Joster

    Jag blir så illa berörd av ditt inlägg, Katerina. Lider så mycket med dig. Hoppas verkligen att du finner styrkan att ge dig av.

    Kanske kan du söka en egen lägenhet? Och packa ner dina kläder och prylar när han är på jobbet en dag. Kanske inte så sjust att inte berätta för honom, men sannolikheten att han "pratar omkull dig" skulle nog vara för stor.

    Håller på dig! Kramar och styrka i mängder. /Johanna

  • ztar

    Mitt råd till dig är samma som ovan, packa dina saker när han är på jobbet, lämna ev en lapp om att du flyttat och att nu är det allvar. Ta in på ett hotell, hos en vän eller släkting eller ännu hellre, åk till en kvinnojour där du kan få professionell hjälp att bryta upp ifrån honom. Du är helt enkelt värd att behandlas som en MÄNNISKA, inte som ett djur i bur. Han är inte värd dig.

    Jag hoppas att du orkar ta dig igenom detta, och att du gör det för din egen skull.

  • Ei saa peitää

    Lämna honom fort som f*n för han är inte värd dig. Du är värd nån som behandlar dig med respekt och som älskar dig för den du är. Läs ditt inlägg igen så ser du att han inte behandlar dig med kärlek. Du kommer att må mycket bättre utan honom.

  • Stjärna

    Han tar dig ju inte ens på allvar!

    Han skrattar åt dina känslor och viftar bort dem! Det är fel. Han ska inte göra så.

    Han behandlar inte dig som en jämnbördig människa.

    Han säger elaka saker åt dig. Ber han om ursäkt efteråt? Kryper han på sina bara knän och säger förlåt?

    Om han säger något elakt en gång och du förklarar att du är ledsen. Vilket resulterar i att han säger förlåt är det ok. OM....

    Håller han sina löften? Nästa gång ni grälar säger han återigen elaka saker? Då är det inte ok.

    Det är ALDRIG ok att såra eller skada en annan människa medvetet. INTE ENS NÄR MAN BRÅKAR. Samt. Han ska respektera din åsikt.

    Mitt råd: Packa väskan och stick! Det han gör mot dig måste få en konsekvens!

  • Anna-Maja

    Det är klart att han inte tar dig på allvar när du säger att du vill göra slut och sen inte gör det. Då är det ju bara toma ord från din sida. Stå för det du sagt och lämna honom. Du kommer må så mycket bättre. Han är inte värd dig, han är inte ens vatten värd.

  • Leone

    Tankte saga precis det som Anna-Maja hann fore att saga. Det ar klart att han inte tar dig pa allvar nar du 'hotar' med att gora slut, sen gar ni och lagger er och nasta dag ar allt som vanligt igen. Varfor skulle han? Han har ju lart sig att det bara ar tomma ord och att han kan ignorera det - och dig - sa blir allt snart som vanligt igen.

    Hur du ska fa honom att forsta att det ar allvar? Packa vaskorna, och ga.

  • Meddelande borttaget
  • Toulose

    Katerina,

    Jag vet hur du har det och jag lider med dig. Har själv levt i en fruktansvärt destruktiv relation och lyckades ta mig ur den för tre månader sedan. Hade det inte varit för att han gick alldeles över gränsen så hade jag förmodligen varit kvar i det fortfarande. Jag trodde många gånger att jag samlade styrka och mod men dessa manipulativa män håller en stenhårt i greppet. För mig blev räddning att jag inte tillät mig att tänka på det. Så fort tankarna började snurra så bestämde jag mig för att inte fortsätta grubbla.

    Jag har fått all hjälp i världen, psykologer, vänner, familj men inget utav allt detta stöd hjälpte förrän JAG slutade göra mig själv så illa. Jag vet att du förmodligen sätter ditt egenvärde som ett likhetstecken med hans kommentarer, humör, bekräftelser, ja allt som har med hans person att göra. Kanske inget av det jag skriver här kommer att hjälpa dig men en sak vill jag att du ska veta; Du kommer förr eller senare att ta dig ur detta! Varför? Jo, du reflekterar över din relation och vet innerst inne själv vad som är upp och ner i denna värld. Lita på dig själv helt enkelt. Hade allt varit som det skulle hade du inte skrivit här. Du är på rätt väg! Män som dessa klarar sig alltid, han använder bara dig som en jojo för sin egen ångest. Ingen annan kan säga till dig att du ska gå för det kommer aldrig funka att göra så i en den här typen av relation men tänk på dig själv! Inte skulle du göra så mot någon annan som han gör mot dig?

    När du lämnat honom, för det kommer du att göra, kommer en period av mycket sorg. Jag befinner mig där nu och det är svårt. Man sörjer hur man själv kunde göra sig så illa, vad han har gjort och allt man fått försaka men vad skönt det är att kunna lägga sig ner i sängen och veta att här är jag trygg för jag bor i min egen kropp och inte i hans!

    Tänk inte på att samla mod eller styrka. Det behövs inte, du är den starka parten i den här relationen för du slåss mot det som är fel. Sluta grubbla på det. Du kan inte lösa hans knutar. Släpp bara taget och gå. Inga men, bara gå. Bestäm dig för att han ska vara utanför ditt liv. Och när du börjar tvivla så ska du vara sträng mot dig själv. Tillåt dig inte ha några orgier i fantastisk problemlösning. Efter ett par veckor går det av sig själv. Jag lovar.Lita på dig själv. Tills dess, skydda dig själv.

    All värme till dig.

    //Toulose

Svar på tråden Jag både hatar och älskar min man