Varför väcker en dyr förlovningsring så starka känslor?

För att säga något om just ringar-som ju var inkörsämnet så att säga, så tror jag att det skulle vara annorlunda om det vore så att enbart mannen gav kvinnan en ring.
Nu byter vi ju ringar och det är mer en bekräftelse på ett beslut om samhörighet och tvåsamhet, än Den Där Ringen. Den kommer ju sedan.
 
Vad man väljer som vigselring tycker jag verkar ha förändrats ganska mycket-vi verkar kosta på oss mer, välja mer unikt och mellan fler material än förr, och det ligger äl helt i linje med att vi  lever i en tid då det är viktigt att vara unik och man tycker att det är unisont med att var personlig-ingen annan ska helst ha en likadan.

Vi gifter oss senare i livet och betalar själva i större utsträckning-vi kan alltså ta oss råd med dyrare produkter i fråga om det mesta-om vi vill.
Att den svenska smaken i stora delar är "less is more" jämfört med många andra länder, tror jag man vågar säga utan att sticka ut hakan alltför mycket.

Som florist hanterar man ganska mycket inom inredning, och jag vågar påstå att enda gången det får glittra i sverige, är vid jul, nyår och möjligen melodifestivalen. Vill någon ha glittriga grenar någn annan gång, blir man förvånad-och har antagligen problem att få tag i det kunden vill köpa.
Tiden som varit nu, med metalliska tapeter och stora mönster, känns väldigt oskandinavisk och djärv för att vara här. Ändå, att dra till med en kristallkrona på toa, är liksom lite så långt vi går-och redan där slår många handen för pannan och himlar med ögonen. Stilarna som dominerar Sköna hem och Lantliv känns som de två stora alternativen för att generalisera rätt grovt.

Absolut, men för en tog det tydligen slut här i den här diskussionen. Jag tycker också det är jätteintressant och speciellt som du säger, när någon säger hur vi är och vi säger, det är vi väl inte. Jag jobbar med barn och den rådande synen där är "barn är inte, barn blir i ett sammanhang". Och så tror jag det är i hela livet, inte bara bland barn. Jag är inte samma person på jobbet som hemma som ute med kompisar på krogen. I grunden såklart, men visst är man olika.

Själv har jag gjort en sk. klassresa och går från att ha uppfostrats av finska kommunistiska föärldrar till att gifta mig med en" finansvalp". Och det är jätteintressant att röra sig i båda kretsarna och faktiskt märka att vi på något sätt är av samma skrot och korn allihop

PiaB, ja just om man rört sig "över gränserna" i olika sammanhang, får man ju nya intryck och perspektiv och det kan vara väldigt nyttigt-och svårt också ibland. Smärtsamt på andra sätt än vad man tänkt sig och än vad andra tror. Och berikande.Jag ska inte sitta och säga att pengar inte spelar någon roll-det HAR betydelse i vissa lägen i umgänget, och det kan trassla till saker och känslor, för att det är jobbigt att vara den som inte har, eller det är svårt att förstå från olika håll. men min erfarenhet är att man hittar pack och idioter överallt-och en och annan skatt och själsfrände, ibland där man minst anat det.

Jag blev väldigt varse det här med olika klasstillhörighet förra vintern. Jag tror jag aldrig glömmer det. Jag skulle möta blivande mannen vid Stureplan och där är jag aldrig. Åkte dit direkt från jobbet i min stora täckjacka och riktigt fula men varma vinterstövlar. Och jag kände mig sååå obekväm och fel bland alla pälsar och höga klackar. Säkert hade inte alla det men det var vad jag såg. Jag började nästan gråta innan han kom.

Och så blev jag förbannad. Där stod jag i min stad där jag bott (inte i stan bokstavligen) i hela mitt liv. Vissa delar kan jag ta mig fram i med förbundna ögon. Tunnelbanans gröna linje kan jag utantill och vet om jag ska sitta fram eller bak beroende på vart jag ska. Och så kände jag mig så fel. Intressant och en erfarenhet jag inte vill vara utan även om den just då var obehaglig. Plötsligt förstod jag ryktena som går om Söder vs Innerstan. Jag är en "söderböna" och har inte varit mycket åt Östermalmshållet. Men nog har jag trott att det är överdrivet att vi tycker något om varandra. Det gör vi uppenbarligen.

Jag kan erkänna att jag tänkte "vad tror de att de är i sina pälsar" för en sekund. Men sedan tänkte jag att det passar säkert på deras jobb och i deras privatliv. Jag kan inte jobba i sandlådan med päls och högklackat. Och det är väl likadant med förlovningsringar. Umgås man i kretsar där många har stora diamanter så kanske det smittar. Och då kanske det uppfattas som skrytigt av en del. Fast det egentligen bara handlar om umgänge.

Men gud vad dumt det blev!

*testar att klippa in din text så den kanske syns bättre PiaB*

OBS! Detta är alltså PiaB´s berättelse:

Jag blev väldigt varse det här med olika klasstillhörighet förra vintern. Jag tror jag aldrig glömmer det. Jag skulle möta blivande mannen vid Stureplan och där är jag aldrig. Åkte dit direkt från jobbet i min stora täckjacka och riktigt fula men varma vinterstövlar. Och jag kände mig sååå obekväm och fel bland alla pälsar och höga klackar. Säkert hade inte alla det men det var vad jag såg. Jag började nästan gråta innan han kom.</p> <p> </p> <p>Och så blev jag förbannad. Där stod jag i min stad där jag bott (inte i stan bokstavligen) i hela mitt liv. Vissa delar kan jag ta mig fram i med förbundna ögon. Tunnelbanans gröna linje kan jag utantill och vet om jag ska sitta fram eller bak beroende på vart jag ska. Och så kände jag mig så fel. Intressant och en erfarenhet jag inte vill vara utan även om den just då var obehaglig. Plötsligt förstod jag ryktena som går om Söder vs Innerstan. Jag är en "söderböna" och har inte varit mycket åt Östermalmshållet. Men nog har jag trott att det är överdrivet att vi tycker något om varandra. Det gör vi uppenbarligen.</p> <p> </p> <p>Jag kan erkänna att jag tänkte "vad tror de att de är i sina pälsar" för en sekund. Men sedan tänkte jag att det passar säkert på deras jobb och i deras privatliv. Jag kan inte jobba i sandlådan med päls och högklackat. Och det är väl likadant med förlovningsringar. Umgås man i kretsar där många har stora diamanter så kanske det smittar. Och då kanske det uppfattas som skrytigt av en del. Fast det egentligen bara handlar om umgänge

Ha! Det funkade!

Tack! Förstår aldrig vad jag gjort för fel när det blir sådär.

Synd att det blev så trist ton i denna tråd och råkar nån köpa en väldigt dyr o exklusiv ring o dessutom råkar tala om det så sticker det genast i massor av andra människors ögon.

Vill nån slänga ut såna enorma summor,låt dem göra det då, vad vi tycker om det behöver inte basunera ut till de berörda eller till allmänheten.

jag har inte mandat att avgöra vad som är rätt eller fel.

Lika så ska/behöver inte de som har mer pengar än andra sitta tala om hur fattigt o simpelt det är att köpa en ring som kostar under de summor de själv har råd att lägga ut på en ring.

nä låt folk köpa den ring de vill oavsett prislapp 

Jag tror inte att så många blir just avundsjuka och därför reagerar på en fläskig diamant i förlovningsringen. Tror istället att det har att göra med att vi har haft en tradition (och har väl fortfarande, även om den håller på att ändras, vilket jag personligen tror har att göra med att vi influeras mycket av andra länder) med släta förlovningsringar, möjligen med något mönster på, och en vigselring som är antingen slät eller med en liten sten som är praktisk att bära i vårt vardagsliv och som man inte behöver gråta blod för om man tappar bort...Jag tror att för många är det svårt att förstå att man kan/har råd att lägga ner så mycket pengar på en förlovningsring. Många som förlovar sig är ju relativt unga och just i startgroparna att bilda familj och då har man oftast kanske inte hunnit spara ihop sådana pengar att man kan unna sig en förlovningsring för 100.000 kr. Men nu för tiden är det ju även många som både gifter och förlovar sig senare i livet och då kanske man har hunnit jobba ihop de pengarna. Eller så har man kanske fått en grundplåt hemifrån. För många är dock fallet inte så! Jag blir också förvånad att man klankar ner på sig själv och sitt folk titt som tätt. Jag har varit gift med en man från ett annat land och jag har noterat att de oftast är stolta över både sitt land och sitt folk, även om det är ett land med mycket mörk historia, så väljer de att framhäva det positiva. Jag tycker att vi i Sverige har mycket att vara stolta över. T ex att många riktigt rika svenskar inte nödvändigtvis behöver visa upp sin status med prylar och lyxliv, utan nöjer sig med att se till att ordna det hyfsat bekvämt för sig och de sina samt hjälpa andra som är mindre lyckligt lottade. Det är fint tycker jag.Jag har inte varit i nån ringtråd, är det verkligen så många som går igång och hetsar upp sig över dyra ringar? Bli förvånad, hajja till, "ojdå" , det är en sak, men gå igång på allvar, gör man det? *förvånad*Jag försöker tänka mig själv in i situationen om en bekant berättar att hon köpt/fått en förlovningsring för 100.000 kr... Jag skulle definitivt hajja till. Dels för att det är mycket pengar som man skulle kunna lägga på annat, dels för att JAG skulle vara jätterädd att tappa eller förstöra ringen. Och en stor diamant/sten skulle vara jätteopraktiskt att ha på sig till vardags! Och så skulle jag undra vad man tänkt sig för vigselring som ska matcha förlovningsringen. Säkerligen skulle jag nog också fråga om det finns någon speciell anledning att man väljer en lite annan tradition än vi är vana vid här i Sverige (dvs enklare förlovningsring, kanske lite mer bling på vigselringen). Inte för att det är FEL eller att jag är avundsjuk utan bara för att det är intressant. Och så skulle jag förstås vara jätteglad för min väninnas skull om hon själv tycker att det känns rätt.    För mig får folk ha hur billiga och dyra ringar som helst. Jag gläds med er om ni känner er nöjda med de val ni gjort inför ert bröllop. Särskilt om ni är nöjda med ert val av brudgum         Peace, over and out.