Varför väcker en dyr förlovningsring så starka känslor?

Det ar likadant at andra hallet ibland. Jag bor i London sedan 11 ar tillbaka och har en svensk vaninna som bad sin fastman om en slat ring, alltsa en sadan man har i Sverige. Hela hans familj var nastan chockade och han fick forklara tusen ganger varfor han friat till henne med en san trakig ring utan nagra stenar pa! Dom trodde han var snal och han skamdes jattemycket. Nar dom ar i Sverige ar det ju ingen som ifragasatter det!

Jag och mina icke-svenska vaninnor har inte alls speciellt stora stenar pa vara ringar utan mellan 0,33-1ct men dessa anses jattestora och "blingbling" av min familj i Sverige och mina svenska vanner. Jag brukar fa en massa fragor om vad den kostade (bara av svenskar), vilket jag tycker ar lite onodigt att fraga om. 

Med andra ord ar det i alla fall delvis en kulturell grej och man gor val lite vad som forvantas av en socialt, annars far man halla pa och svara pa en massa fragor om det, vilket inte ar sa kul. Min ring ar en symbol for karlek och lycka, och det skulle den vara om det vore en slat silverring ocksa. (Om jag hade en slat silverring skulle alla mina icke-svenska vanner konstant ifragasatta det, och jag skulle tycka det var jattejobbigt faktiskt.)

Sedan kan jag forsta att aven en del svenskar vill ha diamantringar eftersom globaliseringen av kultur har gjort att man relaterar till saker gors i resten av varlden. Det ar helt klart vanligast att ha diamantringar i resten av varlden, jag tror bara det ar Sverige och Norden som anvader slata ringar till forlovning, det som kallas "wedding band" i resten av varlden.
 

Det är ju inte en svensk tradition (som flera redan nämnt). 
BT har blivit lite inriktat på spartips och "gör det själv-dekorationer". Även om det ju givetvis finns plats för alla här.
Så jag tror att det kan vara att de som lägger över 100.000:- på en förlovningsring (eller även vigselring) sticker ut en hel del.
Och några (långt ifrån alla, tolka det inte så) som lägger mycket pengar på sina bröllop, både på smycken mat lokal kläder mm, har ett sätt att skriva som trycker ner de som har mindre pengar.
De som inte har så stor budget är ju i majoritet. Därför kan det lättare bli så att budgetbröllopen liksom "hetsar" varandra om ni förstår hur jag tänker.
Inget illa menat nu...

Alltså vi kan göra ett exempel:
I en tråd sitter det ett gäng tjejer och pratar om hur dom ska få ner kostnaderna på sina bröllop och om hur man kan göra egna dekorationer av saker som kanske till och med är gratis (stenar, kottar, toarullar) osv. Medan det i en annan tråd sitter ett gäng som gör sig roliga på budget-tjejernas bekostnad när dom skrattar åt "servettringar av toarullar" och egengjorda inbjudningar av tapet. Och diskuterar budgetar som de flesta här inne inte ens kan drömma om, om dom inte ska skuldsätta sig för många år framöver.
Dom kanske inte kommenterar varandra i trådarna, men dom kan vara inne och läsa och irritera sig.
Budgettjejerna irriterar sig på "de rikas" skryt (som dom ser det) och "dom rika" tycker att budgettjejerna är snåla och inte förstår att "det är ju den viktigaste dagen i deras liv och att det är värt att spendera pengar då"...

När det då dyker upp en tråd där man känner att TS skryter eller trycker ner "mig" på något sätt så är det lätt att bara reagera instinktivt. Man känner sig påhoppad, även om det inte är riktat mot mig och inlägget inte är gjort som skryt.
Om man hade gått ifrån datorn - gjort sig en kopp kaffe och sen gått tillbaka och läst inlägget igen så kanske man hade tolkat det helt annorlunda.
Och det gäller inte bara när någon skriver "min ring kostade över 100.000:-" utan det kan lika gärna vara när någon skriver "vad tycker ni om mitt fynd för 2000:-"?
Det handlar alltså att man har stört sig under en längre tid på något och sen brakar det loss när man på något sätt känner sig påhoppad eller provocerad.

Jag tror inte att det har så mycket med avundsjuka att göra, utan mer att det känns som att någon ser ner på en själv pga de val man gjort. Så man hamnar liksom i en liten försvars-position där man tar åt sig på en personlig nivå.

Jag kan ärligt säga att jag ger blanka FN i vad era ringar kostar, vad klänningen kostar och hur mycket pengar ni lägger på lokal mat och underhållning.
Om jag är gäst på ert bröllop så är det er lycka som gör att jag minns bröllopet. Inte hur fina dekorationer ni lyckats pyssla ihop hemma i lägenheten, eller hur väl er inhyrda koordinator har fått till slottslokalen med tusentals blommor, kristallvaser och specialbeställda dukar.
Det som gör min dag bra är bordsplaceringen (om den är genomtänkt). Och kärleken och lyckan som man kan se i era ögon. Jag struntar i om er ring kommer från en tuggummiautomat eller från Tiffanys. Jag bryr mig inte om ifall ni har en klänning från HM, en kinakopia eller ett orginal (kanske till och med specialbeställd för just er av en designer).

När det gäller ringar så är min personliga åsikt att jag inte skulle vilja ha en så dyr ring på fingret.
För det första så fastnar jag i överallt med ringar som sticker ut. Jag är inte rädd för att skita ner mig och om bilen inte funkar så är det jag som dyker in under huven och kollar...
Så för mig funkar det inte med en ring med så stor sten alltså. Oavsett om det är en CZ eller äkta vara.
Jag älskar min ring, för det är jag och maken som bestämt hur den ska se ut. Och det är värt mycket mer för mig än summan den har kostat.
Så jag bryr mig inte om vad du har på fingret och vad den har kostat...
Om jag skulle välja så skulle jag hellre amortera av på huset än att köpa dyra smycken, men andra gör andra prioriteringar eller så har dom råd att göra både ock. Och jag dömer dom inte för det.

Det man kan ta med sig är att man kanske kan ta ett steg tillbaka och fundera lite innan man skickar iväg den där bitska kommentaren oavsett om det är riktat mot en dyr ring, eller mot budgetbröllopet.
Och att man får inse att vi är alla olika och prioriterar olika.
Men anledningen vi är på BT är densamma. Vi ska gifta oss, eller har redan gjort det. 
Så oavsett vilken prislapp våra bröllop och ringar har så kan vi väl försöka hjälpa varandra och hålla sams?
Jag är inte perfekt, och jag ryter till ibland. Ibland omotiverat också men då får jag ju be om ursäkt i så fall...
Men mitt mantra är - kan du inte säga något snällt så säg inget alls.

Kanske några fler som borde ta till sig det också... 

Jag vet att det inte enbart IDAG är en amrikansk sed att ha en stor solitärring, men som du säger så kommer det mesta av populärkultueren (som jag även skrev i mitt förra inlägg) från USA, och det är därifrån som vi inspireras av deras livsstil och seder osv. eftersom det är det landet som dominerar film - tv- och musik industrin. USA har i sin tur kvar gamla seder och kulturer från exempelvis England som fortfarande lever vidare. Och det är som du skrev i ditt tidiagre inlägg att det är flera länder än just USA där det är vanligt med solitärringar. Men de syns inte lika mycket i media, därför blir det som att vi anammar denna sed om stora solitärringar från USA.  Det är samma sak att vi här i Sverige har börjat anamma stora "amrikanska" bröllopsfester och tårtot som ska vara mer spektakulära än en vanlig traditionell svensk sådan.

Sedan så var det under 1930 - talets USA som det blev på modet att bära diamantringar som förlovningsring tack vare en marknadsföringskampanj som sattes igång av diamat företagen då diamanter hade sålt mycket dåligt under två årtioneden.

Så jag är ju inte helt fel ute i att säga att det är en amrikansk sed, vi i Sverige (är som vanligt) bara mycket senare än andra länder att anamma nya traditioner.

Källa:

www.slate.com/articles/news_and_politics/weddings/2007/06/diamonds_are_a_girls_worst_friend.html

(i 4:e stycket står detta)

I övrigt så är det mycket intressant läsning för den som är intresserad. 

Ja det var diamantforetaget DeBeers som borjade sprida myten om en "norm" att en forlovningsring skulle kosta en manadslon (eller om det var tva, till och med)!

Det var ju ett smart marknadsforingstrick. Skapa ett grupptryck som inte ens fanns! 

Ja, absolut det var det. Ett av de bättre genom tiderna skulle jag vilja påstå. Kanske till vår nackdel, då det inte precis är billigt med diamantringar. 

...men de är fina. 

Ja, fast jag foredrar Tiffany's ;)

Det går inte att dra alla över en kam och säga att det är jantelagen och avundsjuka om man inte tycker att ringen med den stora stenen är fin.

Det är ju en smaksak också.
Jag vill inte ha ngt som sticker ut (från ringen), besvärligt både i jobb och vardag med en ring som ska fastna överallt. En lagom liten sten ser mer propertionerligt ut i mina ögon.

Nu mer kan man ju få en stor glittrande sten utan att det behöver kosta så mycket
och vem vet säkert genom att bara se på en ring om den kostat många tusen eller bara två?
Så de som reagerar på en stor sten kanske inte på en gång tänker:
"Å så orättvist att hon kunnat lägga pengar på något sådär dyrt!"

Jag skulle inte vilja ha varken en äkta eller oäkta ring med något så här stort på fingret.
Måste jag välja skulle jag ta den lilla till höger.
Men helst tar jag ngt som inte ger ringen den där höjden, något som håller sig nära fingret.

Jag är av den sorten som tycker om då det glittrar lite men det behöver nödvändigtvis inte vara en diamant.
Alla är vi olika och det är väl himla tur.
Annars skulle ju alla ha likadana ringar och då skulle det inte vara lika kul med trådarna där man visar upp sin ring.

Köper man en ring med stor sten så får man kanske ta att en del stirrar,
men dom kanske inte är van att det ska se ut sådär?
Om det är vanligare med en slät ring så märks ju en med stor sten mer naturligtvis.
Det som är ovanligt reagar man ju mer på....
Om några år kanske fler och fler bär ringar som är stora och glittrar mycket,
då kanske det blir mindre reaktioner?