Varför väcker en dyr förlovningsring så starka känslor?

Jag tror lite som Chicita. Det är inte vad man säger, det är hur man säger det.

Om man säger "vi lägger bara 10 000 på hela vårt bröllop, för vi tycker att kärleken är det viktigaste", eller om man säger "vi lägger 10 0000 000 på vårt bröllop, för vi tycker att kärleken är det viktigaste" antyder man samtidigt att de som gör på ett annat sätt inte tycker att kärleken är det viktigaste. Och det tas sällan väl emot.

Jag är också fundamentalt ointresserad av hur mycket andra lägger på sina bröllop, och blir varken imponerad eller avundsjuk av att någon spenderar mycket pengar på något.
 
Ibland gör folk saker som jag inte skulle ha gjort, och väljer saker som jag inte skulle ha valt. De kanske väljer att flytta till något ställe där jag inte skulle vilja bo, eller umgås med någon jag inte har något gemensamt med, eller köper någon sak som jag tycker är ful. De kanske lägger en månadslön på en handväska, eller köper en asful tröja bara för att den var billig. Så skulle inte jag göra. Men så länge det inte är en person som jag har gemensam ekonomi med är det ju ingenting som berör mig på något sätt. Särskilt inte om det är en person jag inte ens känner utan ett anonymt nick på ett nätforum!

Och en del personer har ringar som jag inte tycker är fina, som har kostat mer eller mindre än jag skulle ha spenderat. Just min personliga smak ligger mer åt kvalitetsringar utan för mycket grejs på, och JAG tycker inte det är så snyggt med väldigt stora stenar. Men det är onödigt att göra ner alla som har en annan smak och tycker det är fint. Kul för er.

Sen kan man såklart börja lägga på moraliska aspekter och hävda att om man har så mycket pengar borde man hjälpa någon annan istället för att lägga dem på något så meningslöst som en ring, men då hamnar vi i den där diskussionen som var för ett tag sen om varför det är "fult" att lägga mycket pengar på "kvinnliga" saker som handväskor och förlovningsringar men inte på sportbilar, jättegammal whisky, och "manliga" nördgrejer.

Låt oss undvika att lägga in moraliska aspekter i denna diskussion.

 

Håller ej med om att man har ett moraliskt ansvar att hjälpa andra människor bara för att man väljer att inhandla en dyrbar förlovningsring. Den diskussionen känns tröttsam och har en socialistisk klang vilket känns avlägset för mig.

 

Precis, det handlar inte bara om avundsjuka.

Kärleken till sin äkta hälft sitter ju inte i hur stor ringen/diamanten är. Jag tror att många som jag väljer en ring som passar in i ekonomin. Alla har vi inte obegränsat med pengar och för alla är inte pengarna det som gör äktenskapet ;) I Sverige har vi dessutom rätt att tycka vad vi vill (även om man inte alltid behöver yttra det för hela världen) så det är OK men en stor/lite/dyr/billig/diskret/flashig ring. MEN hade jag haft ekonomi för en ring på 100 000 kr hade jag kanske valt lite annorlunda ;)

Varför det?
Om någons ärliga svar till TS är att den personen har något emot dyrbara smycken av moraliska skäl, måste det väl isåfall rymmas i tråden? För det var väl var och ens personligt uppriktiga svar som efterfrågades?

Och varför är det här en tråd där man kan svara anonymt? Det är väl knappast ett ämne så känsligt att det behöver ligga i känsliga rummet?

Eller, är just pengar och vad man tycker runt det, mer tabu och svårare att duskutera idag än de ämnen som rör sex och annat som man kanske tror är mer privat?

Det här håller jag inte med om. Vilka länder skulle det isåfall vara som är så himla snabba med att anamma nya traditioner?
Faktum är att vi i Sverige är ganska dubbla i vårt sätt att vara. Å ena sidan är vi ganska konservativa och årstidsbundna när det kommer till sådant som färger. Försök sälja glittriga dekorationer till midsommar, eller titta bara i olika trådar hur rädd man är att dukning ska uppfattas som "julig" etc.
Å andra sidan är vi ett folk som reser mycket och gärna prövar nya saker. Det märks inte minst på maten. Det finns tex idag i Sverige ett brett utbud av restauranger med mat från världena alla hörn. Vi älskar kaffe och köper mer bananer per person än de flesta länder. Sushi är idag mångas favoritmat, kanel och saffran är en av våra största högtiders huvudkryddor-allt influenser över tid från helt andra världsdelar. 

Vi tycks å ena sidan se det Svensktillverkade och Svenska som en kvalitetsgaranti, samtidigt som vi gärna klankar ner på oss själva och göder myterna om avundsjuka, tystlåtenhet och tråkighet. Bara intresset av att analysera oss själva på det sättet är ju intressant i sig. Gör andra befolkningar det? Dissar sig själva och fnyser åt sin tråkighet och lagomhet, samtidigt som de bröstar upp sig inför somligt?
Ni som bor/bott utomlands-hör ni de invånarna "snacka ner" sina landsmäns sätt att vara på samma sätt som vi gärna gör här? För, när man äger att något är "så himla typiskt Svenskt" så är det ju sällan något positivt man talar om eller hur?

De här frågorna om identitet och beteende är ju jättestora och självfallet kan man egentligen inte göra en mall för ett helt folk. Men tittar man på Sverige jämfört med andra läner, tror jag inte vi är långsammare än de flesta på att at till oss nyheter. snarare är vi nog ett land som tittar ganska mycket på andra, inte minst USA.

Svensk stil är ju att det ofta ska vara ENKELT och STILRENT. Det handlar inte bara om ringar - det handlar möbler, kläder, bilar osv. Blingbling är osvenskt helt enkelt. Det är inte bara att man inte har råd - man tycker inte att det är snyggt eller värt pengarna. Svenskar lägger generellt hellre pengar på att resa och att bo bra än att köra en snygg bil och ha stora diamanter. 

Utomlands ska man även gärna visa sin "status" som rik genom att köra en snygg bil och ha dyra kläder. Det uppfattas oftast som fult i Sverige. 

När det gäller diamanter så är det även en etisk fråga som jag inte går in på nu. Jag skulle inte med gott samvete kunna gå omkring med en 2 karats diamant.

När det gäller just ringar, har jag inga starka känslor alls. Jag kan inget om vad som är en dyr ring eller karat, olika material eller något alls.
Min förlovningsring är en vanlig slät guldring, precis som min sambos, av inget annat skäl än att det väl typ var olika varianter av sådana som kom fram på disken när vi gick till butik för att välja.
Jag har aldrig läst "ringtrådar" här, för det är inte ett ämne som intresserar mig något vidare, så jag har aldrig sett att det väcker starka känslor.

Rent historiskt sett så tror jag att det har varit viktigare med en rejält imponerande morgongåva från brudgummen-liksom en dito hemgift medföljande bruden. Ju mindre viktig ekonomin blivit till förmån för den romantiska kärleken, har ju även bevisen på välstånd förlorat i betydelse. Jag tror faktiskt man kan skulle kunna se att jämställdheteperspektivet spelar roll även idag. Där vi båda arbetar i större utrsträckning och färre kvinnor försörjs av sina män, är det inte samma grej vare sig med att han ska impa med en ring som får alla andra kvinnor att tjuta rakt ut, eller ha ett jobb med si eller så inkomst. Förlovning i Sverige är mer av ett gemensamt beslut än i många andra länder.

Officiellt är ju stilen i Sverige också känd för att vara ljus, avskalad och enkel, till skillnad mot mer svulstiga stilar med keruber och krusiduller, bladguld och glitter. Det kan ju dock vara minst lika dyrt-men det är inte vidare mycket det får blinga innan vi tycker det är "helt hysteriskt".
Å andra sidan kan man roa sig med att kolla folks hem på Hemnet, och inse att det är långt ifrån alla som har det "ljust och fräscht"

Gruppen av ekonomiskt tillräckligt välbärgade för att kunna spendera, både på resor, inredning och smycken, växer och är idag större än förr. men fortfarande har merparten av svenska folket rötter i arbetarrörelsen, där man haft ideal som att "arbeta och göra rätt för sig" Där man inte ska vara en nippertippa (nipper=smycken och pynt) och där att göra sig märkvärdig varit en alldeles egen sorts synd. Den att utge sig för att vara förmer.  Dyra smycken har aldrig varit menade att bäras av hårt arbetande kvinnor i tvätterier, fabriker och andra serviceyrken. Det har alltid varit något för "det vackra folket". Ett sätt att visa upp sig och en tydlig markör om klasskillnad. Att sticka ut utanför (eller ovanför kanske) sin klass, har nog alltid varit svårt-man får lätt andra att känna sig obekväma eller fel-vilket verkligen inte behöver ha med avundsjuka att göra vill jag understryka.

Jag tror att förutom det man kommer ifrån (som antagligen präglar mer än vi vet om och förstår), så är det så, att de allra flesta har betydligt större hål att stoppa pengarna i-om de finns eller skulle ramla in, än ett så litet som hålet i en ring. Särskilt nu, i en tid av lågkonjunktur och arbetslöshet.  Jag har en stark känsla av att budgettipsen kommer att fortsätta dominera BT. Man kommer å ena sidan att precis som till jul, åtminstone vilja fira ordentligt, men samtidigt vara tungen att följa sina ekonomiska förutsättningar.

Det enda jag själv hoppas för andras skull, är att trenden att skuldsätta sig för att leva som om man var en av dem som hade råd, fast man inte har det, vänder. Både i fråga om bröllop, julklappar och allt annat "köp nu, betala en annan gång, dvs resten av livet"