Varför väcker en dyr förlovningsring så starka känslor?

Varför det?
Om någons ärliga svar till TS är att den personen har något emot dyrbara smycken av moraliska skäl, måste det väl isåfall rymmas i tråden? För det var väl var och ens personligt uppriktiga svar som efterfrågades?

Och varför är det här en tråd där man kan svara anonymt? Det är väl knappast ett ämne så känsligt att det behöver ligga i känsliga rummet?

Eller, är just pengar och vad man tycker runt det, mer tabu och svårare att duskutera idag än de ämnen som rör sex och annat som man kanske tror är mer privat?

Det här håller jag inte med om. Vilka länder skulle det isåfall vara som är så himla snabba med att anamma nya traditioner?
Faktum är att vi i Sverige är ganska dubbla i vårt sätt att vara. Å ena sidan är vi ganska konservativa och årstidsbundna när det kommer till sådant som färger. Försök sälja glittriga dekorationer till midsommar, eller titta bara i olika trådar hur rädd man är att dukning ska uppfattas som "julig" etc.
Å andra sidan är vi ett folk som reser mycket och gärna prövar nya saker. Det märks inte minst på maten. Det finns tex idag i Sverige ett brett utbud av restauranger med mat från världena alla hörn. Vi älskar kaffe och köper mer bananer per person än de flesta länder. Sushi är idag mångas favoritmat, kanel och saffran är en av våra största högtiders huvudkryddor-allt influenser över tid från helt andra världsdelar. 

Vi tycks å ena sidan se det Svensktillverkade och Svenska som en kvalitetsgaranti, samtidigt som vi gärna klankar ner på oss själva och göder myterna om avundsjuka, tystlåtenhet och tråkighet. Bara intresset av att analysera oss själva på det sättet är ju intressant i sig. Gör andra befolkningar det? Dissar sig själva och fnyser åt sin tråkighet och lagomhet, samtidigt som de bröstar upp sig inför somligt?
Ni som bor/bott utomlands-hör ni de invånarna "snacka ner" sina landsmäns sätt att vara på samma sätt som vi gärna gör här? För, när man äger att något är "så himla typiskt Svenskt" så är det ju sällan något positivt man talar om eller hur?

De här frågorna om identitet och beteende är ju jättestora och självfallet kan man egentligen inte göra en mall för ett helt folk. Men tittar man på Sverige jämfört med andra läner, tror jag inte vi är långsammare än de flesta på att at till oss nyheter. snarare är vi nog ett land som tittar ganska mycket på andra, inte minst USA.

När det gäller just ringar, har jag inga starka känslor alls. Jag kan inget om vad som är en dyr ring eller karat, olika material eller något alls.
Min förlovningsring är en vanlig slät guldring, precis som min sambos, av inget annat skäl än att det väl typ var olika varianter av sådana som kom fram på disken när vi gick till butik för att välja.
Jag har aldrig läst "ringtrådar" här, för det är inte ett ämne som intresserar mig något vidare, så jag har aldrig sett att det väcker starka känslor.

Rent historiskt sett så tror jag att det har varit viktigare med en rejält imponerande morgongåva från brudgummen-liksom en dito hemgift medföljande bruden. Ju mindre viktig ekonomin blivit till förmån för den romantiska kärleken, har ju även bevisen på välstånd förlorat i betydelse. Jag tror faktiskt man kan skulle kunna se att jämställdheteperspektivet spelar roll även idag. Där vi båda arbetar i större utrsträckning och färre kvinnor försörjs av sina män, är det inte samma grej vare sig med att han ska impa med en ring som får alla andra kvinnor att tjuta rakt ut, eller ha ett jobb med si eller så inkomst. Förlovning i Sverige är mer av ett gemensamt beslut än i många andra länder.

Officiellt är ju stilen i Sverige också känd för att vara ljus, avskalad och enkel, till skillnad mot mer svulstiga stilar med keruber och krusiduller, bladguld och glitter. Det kan ju dock vara minst lika dyrt-men det är inte vidare mycket det får blinga innan vi tycker det är "helt hysteriskt".
Å andra sidan kan man roa sig med att kolla folks hem på Hemnet, och inse att det är långt ifrån alla som har det "ljust och fräscht"

Gruppen av ekonomiskt tillräckligt välbärgade för att kunna spendera, både på resor, inredning och smycken, växer och är idag större än förr. men fortfarande har merparten av svenska folket rötter i arbetarrörelsen, där man haft ideal som att "arbeta och göra rätt för sig" Där man inte ska vara en nippertippa (nipper=smycken och pynt) och där att göra sig märkvärdig varit en alldeles egen sorts synd. Den att utge sig för att vara förmer.  Dyra smycken har aldrig varit menade att bäras av hårt arbetande kvinnor i tvätterier, fabriker och andra serviceyrken. Det har alltid varit något för "det vackra folket". Ett sätt att visa upp sig och en tydlig markör om klasskillnad. Att sticka ut utanför (eller ovanför kanske) sin klass, har nog alltid varit svårt-man får lätt andra att känna sig obekväma eller fel-vilket verkligen inte behöver ha med avundsjuka att göra vill jag understryka.

Jag tror att förutom det man kommer ifrån (som antagligen präglar mer än vi vet om och förstår), så är det så, att de allra flesta har betydligt större hål att stoppa pengarna i-om de finns eller skulle ramla in, än ett så litet som hålet i en ring. Särskilt nu, i en tid av lågkonjunktur och arbetslöshet.  Jag har en stark känsla av att budgettipsen kommer att fortsätta dominera BT. Man kommer å ena sidan att precis som till jul, åtminstone vilja fira ordentligt, men samtidigt vara tungen att följa sina ekonomiska förutsättningar.

Det enda jag själv hoppas för andras skull, är att trenden att skuldsätta sig för att leva som om man var en av dem som hade råd, fast man inte har det, vänder. Både i fråga om bröllop, julklappar och allt annat "köp nu, betala en annan gång, dvs resten av livet"

Nu tror jag nog att det är du själv som läser in mellan raderna. Jag har inte på något vis vänt mig personligen till dig. Du har ingen som helst anledning att känna dig personligen kränkt av något i mitt inlägg. Ta det lugnt!

Det enda som har med dig att göra i mitt eget inlägg, är raderna jag citerade om att vi skulle vara särskilt långsamma i att anamma trender och ta till oss nya traditioner här.
(Det du skrev i för övrigt i det inlägget håller jag dock med om, ifall det spelar någon roll.)

Man måste kunna börja ett inlägg där man citerar en medelm, utan att det uppfattas som att hela resten av det man säger skulle vända sig direkt till, eller handla om den medlemmen. Det var bara en utgångspunkt för mig själv att säga något i frågan.

Här blandar vi och ger. Pratar vi om att ligga före eller efter i vad som helst, eller om traditioner och influenser utifrån?
för, det är ju en viss skillnad på att byråkratiskt och demokratiskt genomföra lagändringar, ta ut ny politisk riktning och så vidare, gentemot att inspireras och påverkas av mode, musik, inredning och annat.

Min upplevelse är, att vi i Sverige tagit till oss både det ena och andra och inte alls är särskilt måna om just vad som skulle vara gamla traditioner härifrån. Inom somligt är vi också med och bidrar -som "det Svenska musikundret" tex.
på modesidan så har vi ju faktiskt en del egna namn och när det kommer till inredning är ju skandinavisk inredning välkänd. Här spelar antagligen IKEA stor roll, eftersom deras designers arbete når väldigt många.

Sedan beror väl allt på vem man frågar. Fredrik Lindströms program tycker jag har varit intressanta att följa. Han har öppnat ganska många historieböcker och har tydligen inte alls åsikten att vi skulle vara så himla sena här.
Intressant apropå genus, är ju att vi verkligen dröjde pinsamt länge med att införa allmän rösträtt i Sverige. Där tror vi nog ofta att vi är i framkant.
Det jag är ute efter, är att jag undrar ibland om vi skapar sanningar om oss själva som blir myter vi liksom allmänt köper, eller om vi verkligen är och uppfattas så som vi vant oss att tro. Är vi så himla tysta? Och lagom? Och efter? Och alla möjliga andra sanningar vi svänger oss med? För, det är ju vi själva som säer så om oss. Vad säger andra? Och skådar andra länders befolkning lika självkritiskt på sig själva? och vem är det egentligen vi jämför med?

Jag är inte ute efter att trycka igen käften på någon med ett rejält "du har fel", utan jag tycker ämnet är intressant nog att faktiskt diskutera. Det gör man med fördel ur många olika synvinklar och med gott om "å ena sidan, å andra", och "samtidigt". Man kan hålla med om somligt, inte om annat, och komma vidare i resonemangen genom att fundera högt. Ifrågasätta. Testa tankar.

Jag fattar inte varför du tog upp stridsyxan från första början.  Det har aldrig funnits någon anledning, och vad mig anbelangar har jag ingen att lägga ner. Du har gått igång något alldeles otroligt pånågot jag aldrig gjort. Att du prtatar om att du skulle var personligt kränkt av saker jag nämner som exempel på hur jag menar att vi i landet ofta pratar om oss själva, är ganska sanslöst och helt utan förankring i vad jag verkligen säger. Jag förseslår att du faktiskt inte bara lägger ner stridsyxan, utan försöker läsa om och se om du ser något annat i ljuset av att jag inte pratar om eller till dig.

Jag har inte sagt något som borde bidra till dålig stämning. Överhuvudtaget. Ingen är angripen, påhoppad eller illa bemött från min sida. Märker du inte det?

Mat har med traditioner att göra. det jag svarade på när jag citerade dig från början var din kommentar att vi i sverige som vanligt är långsamma med att anamma traditioner. Det var alltså du som tog upp traditionsspåret. jag tycker det är intressant och jag undrar hur rätt du har i att vi skulle vara så sena.
Mat är ett exempel på hur många traditioner vi genom åren tagit till oss och dessutom snabbt betraktar som svenska. Husman. Allt från kåldolmar, potatis och kaffe. Till pizza, sushi och wok. Min poäng är att vi -främst genom invandring hit och resande utomlands, är ganska öppna för nya influenser. Då är mat ett strålande exempel.

Det du nämnde som argument för att vi är så sena, hade mycket med lagar att göra tycker jag-vi kör ju liksom inte bil lite efter hur vi känner oss inspirerade, utan det är rätt långa processer innan man genomför en lagändring.

Slutligen: kjag tycker inte det är larvigt att prata vidare så att man kanske har en chans att nå fram-jag är helt uppenbart totalt missförstådd än så länge, och du tycks se en motstndare eller fiende som inte finns. synd. jag har ingen avsikt att gräla-men jag tycker man kan få lyfta fram olika argument.

Paj? Än så länge har jag inte kastat något-jag tyckte det var kul att se ett nytt nick härinne-forumet tenderar att vara lite dött av och till. Men den här sortens personliga omdömen hade jag väl kanske inte väntat mig, baserat på helt allmänna uttalanden i fråga om svenskens tendenser att ta till sig-eller inte ta till sig traditioner.

Du ser att du här helt frångår diskussionens ämne och går på min person och mina egenskaper va? Jag hade uppskattat sakliga argument och vidareutvecklade tankegångar i ämnet.

Jag kan inte annat än dra slutsatsen att du har mycket svårt att skilja på sakargument och personligt riktade angrepp. Det var tråkigt-det kan vara så givande med ett utbyte av tankar och åsikter. Men, vill man bara presentera sina egna och ser andras frågeställningar som kränkningar eller pajkastning, tja då är det svårt. Det absolut enda jag egentligen sagt riktat till dig, är "det här håller jag inte med om". Om det är en kränkning i din värld, så kommer du att få det oerhört jobbigt därute, så då får jag väl passa på att skicka med dig ett "lycka till" själv. Det kommer du att behöva.

Om andan skulle falla på, så tycker jag nog att du vid tillfälle borde läsa om allt detta igen-och om du då hittar vett nog att skämmas en aning, så går det bra att be mig om ursäkt för dina orättvisa slutsatser och etiketter gällande min person. isåfall drar jag gärna ett streck. Fram till dess är det du själv som står för både yxor, handskar och pajer. Själv har jag inga som helst avsikter att strida, och jag tänker inte tillåta dig att dra mig med i det du sysslar med.

Det bestämmer vi väl som vill fortsätta vara kvar och prata. Jag ser gärna vidare funderingar och svar på de tankar jag försökt formulera.
Det ÄR intressant hur vi i olika kulturer ser på olika saker. Och att fundera över vad för historia och bakgrund som kan ligga till grund för det synsätt som känns "allmänt " i ett land. Eller i en grupp, på en ort eller vad det nu är. Fr under livets gång så har jag stött på ganska olika synsätt och kulturer även inom grupper i samma land eller stad. Det kan ibland handla mer om klasstillhörighet än nationalitet tillexempel.

Om någon kommer hit utifrån och undrar "varför reagerar ni så starkt på det här?" och om ens egna fråga är "gör vi?", så är det ju jätteintressant att tänka lite runt om och isåfall varför. Jag har funderat i flera dagar och jag undrar som sagt vad som givit sanningarna om hur vi är och vem som bestämt det? Och hur det kommer sig att vi gärna själva talar om oss och hur vi är-men samtidigt inte verkar inkuldera oss själva som personer i vårt eget generella omdöme om vårt folks enegheter. För, inte tycker vi att just VI är mellanmjölkigt lagom, ängsligt likadana och jantemässiga, avundsjuka och stela? Eller?

För att säga något om just ringar-som ju var inkörsämnet så att säga, så tror jag att det skulle vara annorlunda om det vore så att enbart mannen gav kvinnan en ring.
Nu byter vi ju ringar och det är mer en bekräftelse på ett beslut om samhörighet och tvåsamhet, än Den Där Ringen. Den kommer ju sedan.
 
Vad man väljer som vigselring tycker jag verkar ha förändrats ganska mycket-vi verkar kosta på oss mer, välja mer unikt och mellan fler material än förr, och det ligger äl helt i linje med att vi  lever i en tid då det är viktigt att vara unik och man tycker att det är unisont med att var personlig-ingen annan ska helst ha en likadan.

Vi gifter oss senare i livet och betalar själva i större utsträckning-vi kan alltså ta oss råd med dyrare produkter i fråga om det mesta-om vi vill.
Att den svenska smaken i stora delar är "less is more" jämfört med många andra länder, tror jag man vågar säga utan att sticka ut hakan alltför mycket.

Som florist hanterar man ganska mycket inom inredning, och jag vågar påstå att enda gången det får glittra i sverige, är vid jul, nyår och möjligen melodifestivalen. Vill någon ha glittriga grenar någn annan gång, blir man förvånad-och har antagligen problem att få tag i det kunden vill köpa.
Tiden som varit nu, med metalliska tapeter och stora mönster, känns väldigt oskandinavisk och djärv för att vara här. Ändå, att dra till med en kristallkrona på toa, är liksom lite så långt vi går-och redan där slår många handen för pannan och himlar med ögonen. Stilarna som dominerar Sköna hem och Lantliv känns som de två stora alternativen för att generalisera rätt grovt.

PiaB, ja just om man rört sig "över gränserna" i olika sammanhang, får man ju nya intryck och perspektiv och det kan vara väldigt nyttigt-och svårt också ibland. Smärtsamt på andra sätt än vad man tänkt sig och än vad andra tror. Och berikande.Jag ska inte sitta och säga att pengar inte spelar någon roll-det HAR betydelse i vissa lägen i umgänget, och det kan trassla till saker och känslor, för att det är jobbigt att vara den som inte har, eller det är svårt att förstå från olika håll. men min erfarenhet är att man hittar pack och idioter överallt-och en och annan skatt och själsfrände, ibland där man minst anat det.

Ha! Det funkade!

Okej. Snacka om att tvåla till enskilda personer och gå till raka personliga angrepp.
"Du är så jobbig att du borde förstå att nykomlingar inte kan väntas orka prata med dig och du borde inte vara här för då får folk en fadd smak i munnen Just du, passionsblomman, kan alltså gott hålla dig härifrån"

VAR någonstans tycker du att du är trevlig, tillmötesgående och håller någon slags god ton? Som trådstartare borde du väl välkomna intresserad och uppriktiga svar och tankegångar som tillmötesgår din fråga?

Dessutom, vad är det du borde förstått skulle bli så här? Ingen är vad jag kan se uprörd över dyra ringar här, och de de känslor som finns i svall verkar inte röra pengar öht.
Det som hittills varit upprört, är du som blev stött för att någon helt enkelt tycker stora ringar är fula, och så Stormhelen som tycker det är på sin plats att hon får skriva inlägg med påståenden som sedan inte får tas upp som inledning till andra tankegångar. Som dessutom inte klarat att läsa vad som egentligen står. Du tycker inte att du -som tydligen är mån om god ton-isåfall borde tillrättavisa en enda som faktiskt gått till personangrepp här?

Och VAD ska det spela för roll om och isåfall hur länge jag varit gift eller inte? Stormhelen har själv skrivit friskt i olika trådar och drar sig inte för att tycka till-det är vuxna som deltar här-jag har ingen som helst skyldighet att anta att enskilda personer inte skulle klara av en saklig diskussion och därför avstå att kommentera. Tills vaddå? Tills de visat om de vill diskutera i just en diskussionstråd eller om de är vuxna nog att orka med vanliga argument? Eller, du menar att när någon börjar gapa på mig ska jag bara hålla tyst, för annars bråkar jag?  Vad är det för orimliga krav på den som varit här längre?
Vad mer exakt ville du egentligen veta-och framförallt-vem är det du ger tillåtelse att säga det?
Jag är förbanne mig vid det här laget värd åtminstone två medlemmars ursäkter för det här förtjänar jag faktiskt inte! Vilket sätt!

Jag har inte gått på någon i de här tråden. Jag har inte bråkat och jag har hela tiden vägrat delta i något gräl-men man måste ju försöka bemöta människor och dessutom ha rätt att ge sin syn på saken. Jag har inte tagit vare sig stridsyxor eller handskar-det blir inte sant bara för att någon annan tjuter det! 
Men vet du, nu börjar jag bli förbannad, för jag tycker inte du ska ta dig rätten att peka så värst mycket mer med ditt finger åt andra-ringprytt eller inte. 
Och vet du vad-även den som varit här länge, kan bli rätt ledsen över att vakna en morgon med klass 2-varning och snökaos, och inse att man faktiskt uttryckligen inte är välkommen, utan blir ivägkörd, på ett forum man annars är van att kunna dricka sitt kaffe och prata med folk. Drivbildningen och kanonerna var visst värre på nätet än utanför fönstret.

Nä, dra mig baklänges på en liten vagn. Och hit med en kopp kaffe-

Jag hoppas bara stilla och smått desperat att åtminstone någon enstaka inte tycker att jag är galen, eller skyldig till att ha dragit igång det här. För jag har verkligen hela tiden försökt prata om själva ämnet-inte en sekund har jag haft för avsikt att bråka. Jag förstår inte riktigt hur det gick att läsa mitt förstainlägg så fel.

Och mitt svar på "nu tycker jag vi tar och gräver ner stridsyxan" är faktiskt att jag aldrig haft någon från början, så jag behöver inte säga "å jamen DEt gör vi" utan "gör det du-den behövde du aldrig in the first place"

Jag kan bara hoppas att det finns en eller annan därute som klarar av att se vad som egentligen händer under en diskussion-annars riskerar jag att dras med som om jag vore en riktig bråkmakare. Det känns ganska trist.  

Du skriver uttryckligen att jag borde förstå att folk inte orkar diskutera med mig-det går inte att tolka på så många andra sätt än att jag framstår som jobbig. Nice. 
Helt bortsett från Stormhelen, tycker jag att DU om någon borde varit lite intresserad av mina tankegångar-jag har faktiskt ansträngt mig och funderat i flera dagar över din frågeställning och det känns förbannnat orättvist att du tillrättavisar MIG istället för att faktiskt bortse från uppenbara misstolkningar som andra (stormhelen i det här fallet) gjort. Jag har själv efter hennes utspel gjort mitt bästa för att föra samtalet vidare och föra in olika parametrar som jag tror spelar roll för hur vi reagarer på saker och ting.

Jag har inte sagt något om personliga värderingar och inte heller vad jag själv eventuellt tycker. Utan tycker att ämnet i sig är intressant att diskutera-precis som jag gjort med tex PiaB. Jag tycker heller inte att du är konsekvent i ditt sätt att bemöta folk här. Ena stunden tycker du att det är bra attt någon vågar vara ärlig (för att den erkände att den är avundsjuk). När någon-visserligen med kraftuttryck, säger sin ärliga åsikt, så anmäler du den medlemmen-var det för att han svor eller för att du tog åsikten i sig som en förolämpning? för, det är ju faktiskt åsikter du bett om, varför det inte borde bli ett ramaskri ens när någon enstaka -måhända burdust-kläcker ur sig sin. Det är väl ganska väntat. Notera att jag inte skulle välja att säga så själv dock.

Varför koncentrerar du dig på att tillrättavisa mig och kräver att just jag i egenskap av äldre medlem borde låta folk missförstå oemotsagda och låta dem hojta bäst de vill för att de kanske är stressade? Här är det lätt att fundera vidare över hur du rimligen kan veta vad för slags stressnivå någon annan lever under, baserat på hur länge man varit medlem här? Vad somhelst kan väl pågå oi våra liv, och deltar vi samtidigt i en diskussion, vilken som helst, måste väl samma regler för diskuterandet gälla för alla? Ansvaret för vad man tål eller har tid, ork eller lust med vilar därvidlag hundraprocentigt på en själv.
Hur vore det om du istället läste vad jag sagt i ämnet och spann vidare på det?

Jag har lagt ganska mycket tid och eftertanke och gjort en insats för att var med och skapa en intressant diskussion-som du i din trådstart sa att du ville ha. Jag tycker det är anmärkningsvärt att du inte verkar notera det överhuvudtaget-det är inte jag som fått frispel här. Jag råkar bara vara den som blev misstolkad. Och du går i försvar åt den personen-fast du borde se personangreppen-särkilt som du säger dig vara mån om en god ton. 

Nä. Det kändes inte som att du menade så heller. Jag hoppades att du menade som du säger nu. Tack ska du ha.

Mäh! Vart tog texten vägen?

Lurigmumin, nä. Jag trodde inte att du menade så heller, utan hoppades att du menade så som du sa nu. Jag plockade bara upp det där med galen, för att man kan ju undra vad fasen folk tror när det uppenbart går att anta både det ena och andra beträffande min person, helt utan att jag pratat om något personligt överhuvudtaget. vare sig om mig själv eller någon annan.

Mest spännande av allt är nog ändå, att jag med utgångspunkt i att jag varit här länge, borde begripa att folk inte rimligen kan ha tid att vare sig läsa vad som står, eller svara sakligt-än mindre ta till sig att de kanske fattat fel-och isåfall själva ta på sig ansvaret för det, kanske tillochmed be andra om ursäkt för att man flugit ut i onödan-för att deltagaren i diskussionen kan antas vara stressad av sin bröllopsplanering! (för några andra stressmoment för andra människor finns givetvis inte-inte som står i paritet till en bruds bröllopsstress...
Och om jag själv inte är gift då? och också planerar bröllop? Borde vi inte då alla avstå alla diskussioner för då kan vi dra slutsatsen att stressade blivande brudar inte klarar att föra en saklig diskussion)

Fantastiskt! Om det inte vore så otroligt dumt, skulle det nästan kunnat vara roligt.
Eller, det ÄR ganska roligt. Och dumt.

Jag beklagar att jag ofrivilligt bidragit till att tråden blev en diskussion om hur man har en diskussion, istället för en diskussion om huruvida dyra smycken väcker starka känslor. Min avsikt var aldrig att bli den sortens center of attention. Iakttagelser, intryck och funderingar runt vår inställning till flärd och hur den ser ut i jämförelse med vår omvärld, var annars ett ganska intressant ämne. Vilket jag också försökte bidra med tankar runt-även om inte trådstartaren märkte det.

Ibland fortsätter sådana här trådar och diskussioner långt utöver vad TS tänkt från början-en tråd får efter hand eget liv och kan få nya topics som ändå hör ihop, allt eftersom samtal pågår. Inte sällan sker det långt efter att TS själv övergivit sin tråd. Det brukar vara ett tecken på ett levande forum där folk är lite med och deltar. Hur det blir med den här, återstår att se. För närvarande känns förutsättningarna lite sådär.

En sak jag tror man behöver ha klart för sig, är att det behövs tillräckligt många som tycker tillräckligt olika för att det ska bli mer än ett par likartade inlägg. Vill man ha ett stort antal deltagares syn på saker, så får man hålla ganska högt i tak och låta folk komma till tals utan att vara för snabb vare sig på anmäla-knappen eller med egna pekfingrar. Man måse inte gilla allt som skrivs-men vill man verkligen veta något från sin omvärld, måste man tåla att det sägs. Även om innehållet skaver.

Nä. Just det. Och ingen här har ju heller kommenterat någons personliga ring. Ingen har heller ifrågasatt någons inställning eller anklagat någon för något.  

Det som givits är ju olika åsikter om vad man allmänt tycker-i de fall någon tyckt något. Annars har inläggen mer handlat om förslag och infallsvinklar utifrån hypotesen att starka känslor skulle väckas av ringar.
Många av svaren ifrågasätter var de starka känslorna finns och flera har letat utan att hitta dem.
Det ställs också frågor om vad du menar-om det är här på BT eller ute i svenska samhället öht du stött på de här starka känslorna.

Det känns lite oengagerat av dig att slänga ut en fråga utan att följa upp den bättre och man kan undra vad det egentligen var du ville veta? Du tycks också dra underliga slutsatser utifrån saker som aldrig sagts. då menar jag att du tex säger att "du borde förstått att det skulle bli så här, eftersom pengar väcker sådana känslor".
Hur kan du få trådens svar till det? Ingen är ju öht upprörd över pengar!?!

Det kvarstår också som faktum, att det bara är två personer här, som hittills klistrat etiketter och egenskaper på folk, och antagit både det ena och andra som riktar sig till person, inte sakfrågor. Bland de två personerna ingår du själv och därmed diskvalificerar du dig fullständigt från positionen där du kan avkräva andra god ton eller respekt.

Trist. Frågan och de som svarade var värda lite mer engagemang och eftertanke.