E det ok att bli förd fram till altaret av min pappa?????

Nu är jag inte så pass insatt i just den här debatten att jag på rak arm kan se vem som ses som opponent eller respondent i den här sörjan, och således vet jag inte vem du syftar på som känner sig påhoppad. Att ta till grepp som grova generaliseringar av klasstillhörighet tycker jag inte är okej i vilket fall. Om man ska lyckas med sin egen argumentation krävs att man underminerar motpartens argumentation, inte hans/hennes person.

Det känns lite ryckt ur sitt sammanhang att börja kasta tillmälen avseende samhällsklass på varann för att man har olika preferenser om hur vigselakten ska gå till? Förresten tror jag att ordet du sökte ovan är "obildat", "outbildat" är bara ett sätt att markera avsaknad av akademisk bildning och har ingenting med kunskapsnivå eller allmänbildning att göra.

Det kanske inte spelar någon roll för dig, men det finns många andra som bryr sig om även andras åsikter.

Faktiskt finns det brudar som har ändrat sig och valt att gå in tillsammans istället när de har förstått att det finns många som tar avstånd från detta och även vad det egentligen betyder.
De har oftast inte reflekterat över vad innebörden och påverkan på kvinnosynen är, men när de har insett det så omvärderar de sina romantiska drömmar och väljer verkligheten.

Ärligt talat så har de flesta som väljer överlämning sett filmer när de var små och fångats av vacker filmmusik, smekande vindar i skira slöjor, närbilder på trånande blickar över folkhav och slow motionklipp. Då de dessutom kanske aldrig har sett en svensk vigsel så blir det svårt att konkurrera med Julia Roberts et al. 
Hade man istället vuxit upp med vetskapen och stoltheten över att bo i ett land med smått unika seder där man gemensamt möter världen och visar upp vilket vackert par man är så tror jag att de allra flesta med stolthet hade valt det som ett ganska självklart alternativ.

Till och med idag finns det ungdomar som gifts bort mot sin vilja i Sverige. Vi ska inte tala om resten av världen. Därför känns det för mig bara mer och mer absurt att importera en sed som visar upp kvinnan som en ägodel. Även om det inte är så för paret i fråga så är symboliken solklar när man ser det utifrån. Det spelar ingen roll att alla i församlingen "vet" att det är en stark kvinna och så vidare. Undermedvetet påverkas vi av alla signaler omkring oss och att en kvinna leds av sin far till den nya mannen i hennes liv är en stark symbol!
Det finns så mycket kvar att göra för att visa allas lika värde. I mitt tycke så är brudöverlämning som införs i ett land där det tidigare (på 700-800 år) inte har förekommit ett steg tillbaka.

Du och jag och tjejerna som argumenterar här idag kanske inte kommer att påverkas, men jag vill kunna se mina dotterdöttrar i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde. Jag tog inte jämställdhet för givet och kastade bort det som tidigare generationer hade byggt upp. Vad de kvinnorna offrade för vår skull måste förvaltas, inte slösas bort så att inget blir kvar till våra efterkommande. 

Vad är dina åsikter om morgongåva till bruden?

Väl skrivet och jag förstår dina åsikter, men samtidigt vill jag säga att brudöverlämning på sitt eget bröllop faktiskt bara blir vad man gör det till. Väljer man att se det enbart som en fin gest och romantisk entré utan att addera några som helst tankar om vad det kan säga om kvinnosyn - då blir det inget annat än en fin gest.

Det finns så många vardagshändelser som säger så mycket mer om kvinnosyn än vad ett enda tillfälle i livet gör (milstolpe eller ej). När jag uppskattar att min man drar ut stolen åt mig eller öppnar dörrar, så säger ju inte jag med detta att jag är svag för att jag är kvinna, trots att det är vardagssymbolik för att mannen är mig överlägsen. Snarare är det fina gester som jag uppskattar, som självständig kvinna (trots allt) med fritt val att uppskatta/se ner på vilken symbolisk gest jag vill.

När sådana här debatter blossar upp tar jag för givet att alla som är starkt emot brudöverlämning för kvinnosynens skull alltid och utan undantag öppnar sina egna dörrar, drar ut sina egna stolar, kan svära på att de alltid rakar benen endast för sin egen skull och nekar sin morgongåva.

Glöm nu inte saltet.

Fast... är det verkligen alltid män som öppnar dörrar? Ja, ibland öppnar min kille dörren för mig. Minst lika ofta tvärt om... jag håller ofta upp dörren för äldre herrar i köpcentrat etc. På samma sätt som man lämnar en plats åt någon på bussen, det har ju inte med kön att göra utan vem som behöver platsen bäst... en gravid kvinna eller en äldre/sjuk människa.

Att någon drar ut stolen åt mig har jag nog aldrig varit med om, men det hade faktiskt varit till hjälp ibland när man har klänningar med bylsiga kjolar etc på sig, så det är jag inte säker på att det bara har med "manlig överlägsenhet" att göra, utan att det faktiskt ligger en praktisk betydelse bakom... Ungefär som att damcyklar fortfarande är annorlunda utformade för att kvinnor förr hade kjol (fast nu föredrar väldigt många killar damcyklar också :P).

Och mina ben har inte sett en håravlägsnare av något slag de senaste decenniet :P Jag har iofs väldigt ljusa och tunnar hår så de syns inte så mkt på mina bleka ben, men mest för att jag är alldeles för lat för att ägna tid åt sånt...

DN: "En nationell kartläggning visade att cirka 70.000 unga upplever att föräldrar, religion eller kultur begränsade valet av äktenskapspartner – vilket är fler människor än som bor i Gävle."

Jag är emot brudöverlämning (väl värt att notera är att jag därmed inte är emot brudpar som väljer brudöverlämning.)
Jag vill inte ha någon morgongåva - mest då jag inte ser meningen med det.
Jag öppnar dörrar åt mig själv och åt personer med barnvagn, äldre människor eller små barn som inte kan öppna dörren själv. Av artighet håller jag upp dörren åt rätt många personer per dag, skulle jag tippa på. Min man håller upp dörren för mig ibland också - om han kommer först till dörren och låser upp den är det klart att han öppnar den, men jag öppnar ju för honom de gånger som jag går först.
Jag drar ut min egen stol.
Jag rakar benen ibland - men bara när jag orkar böja mig ner och engagera mig. De är ju så långt bort!
Jag tycker att det är mer logiskt att lägga mer pengar på en kostym till ett bröllop än vad det är att köpa en brudklänning.

Kvinnor OCH män fångas i könsrollerna och får inte ens chansen att utveckla sin största potential bara på grund av något så simpelt som vilket kön vi har fötts med, något som i alla fall jag tycker att man bör försöka vara medveten om när man väljer att genomföra en sed som tydligt signalerar än i dag att kvinnan är i beroendeställning.

Det är precis här som skiljelinjen går i debatten. Huvudet på spiken. De som inte har något emot brudöverlämning som fenomen tycker att man kan använda en symbolstark handling i ett eget sammanhang utan att det spelar roll för andra och med uppfattningen att det går att ändra innehållet i symboliken för att just där och då gälla dem själva på ett annat sätt än "det gamla". Precis som beskrivs här i citatet.

De som inte tycker om brudöverlämningsfenomenet tror inte att man kan det.

Jag tycker själv att det finns olika delar som i sig kan vara mer eller mindre intressanta.
Det är intressant att höra vad folk allmänt tycker och hur de gör i sina egna val.
Mycket för att få en inblick i andras tillvaro och livsåskådning. Även när det kommer till bröllop.

Det är intressant att iakkta hur seder och trender både förs vidare och hur nya uppstår. I det sammanhanget finns det mycket att reflektera över när det handlar om hur snabbt vi glömmer och hur lättpåverkade vi är för influenser, modenycker och trendsättare. I långt större omfattning än bara vid bröllop.

Rent historiskt finns det massor av intressanta saker att hela tiden plocka in ny kunskap om. Hur vi valt att göra, hur firanden och viktiga livsavgörande beslut gått till och uppmärksammats i samhället säger mycket om hur vi sett på livet i olika tider.

När samtalet gäller jämställdhet och vad som är viktigt och vilka val som spelar roll, är det intressant att följa argumentationen och på vilka grunder man har valt sin ståndpunkt i olika sammanhang. Som exempelvis hur man utformar sin vigselcermoni.

Det är också intressant att notera hur inställningen till kyrkan -både som lokal och som samfund- ser ut och hur man (eller brud) resonerar runt att låta sig vigas i just kyrkan. varför och på vilka villkor. Hur man ser på prästen och dennes ämbete, vad man anser att en vigsel är och så vidare.

Vidare är det oerhört intressant att följa debatter och diskussioner och vilka mönster som finns. Hur folk uppfattar vad som skrivs och hur saker spinner vidare åt olika håll. Inte minst hur svårt det är att diskutera saker som berör starkt på det personliga och känslomässiga planet. Inte minst när det handlar om bröllop och omsorgsfullt vävda drömmar.

Det jag vill komma till här, är att det i mina ögon finns många olika parametrar som alla berör ämnet. och även om det finns en tydlig gruppering i så måtto att det finns en För och en Emot-grupp om man bara vill se det, så finns där också inom grupperna många olika tankar och motiv till varför man tycker som man gör.
Jag tror att det här som överallt annars, är bra om så många som möjligt av dem kommer fram i samtalen, eftersom bredden i  det sammantagna ökar då.

Men jag önskar en sak: att det inte vore så provocerande att få frågan "varför tycker du som du gör?" Jag tycker själv en väldans massa om saker och ting i livet, och jag har faktiskt för vana att rätt ofta vända mig till mig själv och undra "men PB, varför gör du sådär? Varför tycker du så? "
Och jag tycker att en av de viktigaste förmånerna i ett fritt samhälle är rätten och möjligheten att genom nya erfaren heter, ny kunskap och nya tankar, faktiskt kunna ändra sig. (Och de gånger jag känner att mina argument, mina motiv och min värdegrund håller ihop, så behöver jag inte ändra mig.)

Det är sammantaget vad som för mig gör att det finns en poäng med att diskutera ämnen mellan himmel och jord. Och det är i min bok ganska lite i livet som vi faktiskt kan göra utan att det påverkar andra. Typ noll saker. Eftersom vi är viktiga, värdefulla och spelar roll, hur små och obetydliga vi än verkar. Även om man ibland tycker det är överväldigande med allt man borde, och lätt att känna sig otillräcklig och trött.