I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Finaste Heloise; Såklart att du inte känner dig hel och färdig med att vara gravid. Och såklart att ni ska prova fixa syskon till finaste Elise
Jag förstår din oro och dina tankegångar. Har inget konkret att komma med själv... Tur att jag inte läste några såna där artiklar när jag var i farten i bebisverkstan!
Jag hade riktat in mig på att T skulle vara 3 år innan vi skaffade syskon (mest för min egen del, för att jag skulle orka, hon skulle vara torr osv). Men maken övertalade mig och vi tjuvstartade lite, eftersom jag inte haft så jättelätt att bli gravid innan. Men det tog sig på en gång och det är 2 år och 4 månader mellan T o K.
Ja, T tvingades bli stor fort. När man har svinont i ryggen och kånkar omkring på en bebis och dessutom ska lyfta upp en 2½åring på skötbordet, ja då ser man snabbt till att den där 2½-åringen blir fort torr... OCH lär sig att klä på sig själv. Men har det varit till skada för T??? Tror inte det. Hon är en ansvarsfull storasyster. Är det dåligt eller skadligt? Visst, ibland kan jag vara orolig att jag lagt för mycket ansvar på henne, att hon inte fått vara "liten" tillräckligt länge osv. Men jag är nästan mer orolig för lilla K, som å andra sidan fått vara liten alldeles för länge, hon  har mycket mindre krav på sig, vilket jag bannar mig själv för. 
Lilla K har inte fått lika mycket tid och engagemang med högläsning, spel och pedagogiska lekar och annat från mig som T fick. DET känner jag dåligt samvet för också. Tiden och orken har inte funnits där riktigt. Tycker det märks på att hon är senare utvecklad än T. Men det kan å andra sidan bara vara resultatet av att hon helt enkelt är en annan männinska, en annan personlighet. Bara för att de är syskon behöver de ju inte vara exakt lika i allt...  Och T var extremt tidig med det mesta. Så det är kanske fel av mig att jämföra dem.
Däremot lär K massor av T och de har enorm glädje av varandra.
Syskonkärleken är mycket stark. Även om de just nu kivas mest hela tiden.
Jag vet att du, Panzer o Elise har jättemycket att ge ett till barn, och ett till barn tror jag har jättemycket att ge till er och till Elise! Du o Panzer är två mycket starka och engagerade föräldrar, ni delar på bördan och glädjen och ni fixar det, så att både Elise och den kommande bebisen får det de behöver. Och resten kommer de ge varandra!
Kram underbara fina du, och lycka till med bebisverkstan. Go for it!!! ♥

Man skall nog inte fördjupa sig alltför mycket i olika artiklar, Förr i tiden gjorde man inte det och det blev väl varken bättre eller sämre än nu. Det viktigaste måste väl vara att ni känner er redo för ett barn till.
Om jag skall tala av egen erfarenhet, så är det sju år mellan min syster och mig och det har nästan aldrig fungerat oss emellan. Det var några år när jag var 14-15 och hon i tjugoårsåldern, innan hon träffade den mannen hon sen gifte sig med. Då hade vi jätteroligt några år. När jag var liten var jag jätteavundsjuk på de som hade syskon i nästan samma ålder. Så kör bebisverksktad så det ryker!

TACK för alla kloka inputs, vad gjorde jag utan er?
Jag menar inte att artiklarna har "rätt". Det finns dessutom ungefär lika många som säger tvärtemot, att det är bra för barnen att vara täta, att det är det bästa. Jag vet att jag precis som Solde önskat mig ett syskon i nära ålder.

Ni har rätt så klart man ska inte läsa utan gå på instinkt.

Det är 16 månader mellan mig och min bror. 

Han lärde sig snabbt gå i trappor när mamma bar mig, och att hyssja vid vagnen ("inte väcka Ninnis") eftersom han visste att jag skrek när jag vaknade

Jag var å andra sidan tidig och lärde mig läsa, skriva, simma samtidigt som honom, jag ville så klart göra allt som han gjorde.

Mamma säger i efterhand att jag nog hade behövt mer uppmärksamhet än vad jag fick. Det berodde dock inte på att de inte hade tid och ork, utan att de hade ett "rättvisetänk" att vi skulle få precis lika mycket uppmärksamhet, och jag hade nog helt enkelt ett större uppmärksamhetsbehov som person än vad min bror hade. 

Det är klart att det var tufft för våra föräldrar med två blöjbarn, men efter ett par år var det enligt dem nästan lättare med två än med en. Vi hade alltid varandra, tänk vilken lycka att alltid ha sin bästa lekkompis hos sig! Min lillasyster som är sladdbarn behövde underhållas på ett helt annat sätt än vad vi gjorde.

I tonåren umgicks vi i samma kretsar, gick på samma fester osv. Vi har alltid haft en enorm glädje av varandra. Vi har nästan aldrig bråkat, bara retats och tetats

Det finns säkert för och nackdelar med allt, mitt råd är att följa hjärtat och magkänslan. Du och Panzer är ett så bra team att ni kommer att fixa det galant hur det än blir. En sak är säker, det är synd och skam om ni inte får sätta fler barn till världen

Vi kommer att försöka få till ett syskon ganska tätt om allt går bra med Mini. Som det känns nu blir det nog ett försök innan nästa sommaruppehåll på kliniken.

Jag glömde skriva att jag inte tror att varken jag eller min bror har tagit skada av eventuell brist på uppmärksamhet. Jag tror definitivt att glädjen över ett syskon i nära ålder överskuggade nackdelarna för oss. 

Precis så tror jag det är med mina tjejer också!
De har alltid en kompis med sig, någon att vara med, de har alltid varandra.
NU när de blivit lite större är det en stor hjälp att ha två barn ganska tätt, de roar varandra. Min väninna har ett "ensambarn" i samma ålder och hon måste jämt underhållas...
Jag kan skicka ut dem tillsammans att leka medan jag gör middag, de kan gå till lekparken osv.
Det var jobbigast just när de var blöjbarn, sen lättade det.

Har precis fått en brud att tänka om! Från överlämning till att gå in med gummen!
*klappar mig själv på axeln för denna goda saks skull*

Lanovia: ett glas?!??

Heloise: jag tror som Hvidis, naturen har gjort det möjligt att få barn tätt. Jag tror också som Ninnis, att glädjen över att ha ett syskon nära i ålder är större än nackdelarna  med det.
När det gäller hur det är att vara syskon till ett barn med syndrom tänker jag att det går bra om föräldrarna är medvetna om det du skrev om utanförskap och känslan av att vara mindre värd. Ett barn med någon form av syndrom kan ju, beroende på syndromets symptom förstås, ha behov av föräldrarnas tid och omsorg i mycket större omfattning än ett barn utan syndrom. Det tar tid och möda hemmavid och det kan vara många resor till habben och liknande. Men om föräldrarna är medvetna kan de se till att det andra barnet får den uppmärksamhet h*n behöver. Och inget av barnen blir förstörda.
Jag är övertygad om att du och Panzer klarar av det med glans.

Så jag säger också: lycka till.

*blir alldeles rörd av det du skrivit om hur ni längtar*