Usch så jobbigt Lanovia men bra att ni fick ta ett glas ialla fall!
Ninnis: Härligt med smörgåstårta men mindre kul med tjafs 
Ergon har jag ingen koll på men jag kikade på deras hemsida och föll som en fura för deras petunia kollektion av organic, ska jag betala typ 1200kr för nått så ska det baske mig vara snyggt också, den där evening i innsbruck var ju ljuvlig 
Daa: vad skönt att du fått lite hjälp, fast tråkigt om du inte känner dig helt redo att släppa amningen.
Fru Sy: ajg har aldrig haft problem med gallan men jag vet de som har problem och de lider nått otroligt av den, hoppas du blir bättre!
Igår firade panzer och jag två år, och vi har påbörjat bebisverkstan lite tidigare än planerat, Men jag hade ägglossning igår och jag är för mkt romantiker för att besitta ett sånt tillfälle så vi tjuvstartade 
Däremot är ajg helt inställd på att det kommer att ta minst lika lång tid som med Elise, det var ju egentligen inte lång tid men det tog sig inte på första försöket.
Vet inte riktigt hur jag känner inför det. Alltså jag vill ju ha fler barn och alla säger att det är bra med täta barn om ett barn har ett syndrom( kanske inte alla syndrom men ex downs). Fast så läser jag alla dessa artiklar om hur syskonet känner sig utanför och mindre värd och så får jag sån jävla ångest att jag inte ska kunna engagera mig så mkt i nästa barn som i Elise, och därmed förstöra syskonet( presumtivt) för all framtid. Andra artiklar säger att barn som är tätare än 3 år får problem för att de inte får vara barn tillräckligt länge och så blir jag rädd att jag ska förstöra Elise för att vi får barn för tätt. Sen är jag rädd för att jag inte ska orka och bli en usel mamma för det. Att jag ska få någon form av förlossningsdepression eftersom jag aldrig fick nått sånt under/efter tiden med Elise.
Men mitt i allt det här så vill jag ha ett barn till tätt, jag vill att Elise ska ha någon att luta sig mot, någon som hon kan lära sig av , om kan sporra henne. Jag vill att ett barn ska få förmånen att ha Elise som syster. Jag vill ha ett till barn för jag är så nyfiken på hur det blr nästa gång, för att jag längtar efter ett till barn att älska och ett till barn att upptäcka. Jag känner att vi alla tre skulle ha så mkt att ge ett till barn, att jag längtar efter att få känna den där berusande kärleken till en till individ.
Sen ska jag inte sticka under stol med att jag faktiskt känner mig trasig. Jag behöver få en "normal" graviditet, en "normal" förlossning( även om det blir ett snitt) och få vara en "normal" småbarnsförälder med kolikbarn (helst inte)och nattvak. Få chansen att amma och att känna mig färdig med graviditeten när det är dags att bli snittad. I mitt huvud är jag fortfarande gravid för jag vart aldrig klar med att vara det.
Ni som kommer att få och som har det tätt mellan barnen hur känner ni inför alla dessa "artiklar" om hur barn inte är redo för ett syskon innan de är 3?
Är det bättre för Elise att få ett syskon nu eller sen? Är hjälpen av ett jämnårigt syskon större än att få dela föräldrarnas uppmärksamhet?
Fan också det var lättare och vara 15 och allt man ville var att dricka billigt vin med bästa kompisarna på någon strand och lyssna på cheesy musik. En strand där killen för veckan hängde och allt man ville var att få hångla lite i sanden, att känna sig omtyckt, eftertraktad och lite lite vuxen när man drack Amadeus direkt ur flaskan och delade på ett litet paket marlboro guld
