I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Vilket fint hus heloise! Van till priserna här nere, så var det ju ett klipp! Underbart att få växa upp där, med all rymd och natur. Hoppas dit knep funkar, à woman's got to do what a woman's got to do...!

Nä, om man inte skulle ta och sova lite framför tven lite?

Heloise, vilka härliga hus och hästar Slå till!! Helt okej priser.

Idag har vi varit och köpt en sängram till T. Nu fattas bara en resårbotten till den. Och så har vi hämtat hem mitt gamla, gamla ärvda skrivbord som maken lovat skrapa och måla upp åt T, att ha i sitt blivande rum

Nu är jag solokvist, han har åkt iväg till en polare.

Det är rätt lugnt nu, vi har kommit överens om hur vi ska ha det. Nu gäller det bara att få ner det på pränt på ett vettigt sätt. Blä.

Flamman: bra! (men trist ) *kramarom*

Barnen sover, regnet porlar utanför. Det börjar gå upp för mig att jag är tvåbarnsmamma och det får mig att sträcka lite extra på ryggen. Man kanske skulle satsa på det där fotbollslaget...

Heloise: det var ett rörande klipp (alltså det du postade i fredags). Underbar tjej, förstår att det ger ljusglimtar inför framtiden.
Så roligt att Elise blir mer och mer aktiv. ♥

Ninnis: skönt att Mininnis har vänt sig rätt. Stanna så nu, lille vän.

Villemoa: alltid lika skönt när de klarar av besiktningen.

Flamman: skönt att ni är överens nu. Men... *kramar om*

Dopet gick bra, det var väldigt fint. Vi blev ganska nervösa när Axel en dryg halvtimme innan vägrade äta mer och började ägna sig åt att skrika hysteriskt. Ingenting var bra och han var tröstlös i ungefär en halvtimme. Fälga var gnällig, men betydligt lugnare. Foajén i kyrkan var full av folk. Vi tog med barnen utomhus, för att se om lite svalka kunde trösta vår son en aning.

Folket bänkade sig och kyrkklockorna började ringa, så det var bara att trava in. Axel hade tystnat, men nog tyckte maken att det kändes som att bära en liten krutdurk av ännu inte påbörjat babyskrik.
De små liven gör som de vill, de kan verkligen överraska: de sov sig genom hela dopet. Fälga vaknade till, grimaserade och tittade förvånat på prästen när hon fick vatten på huvudet, men somnade genast om. Axel började gråta lite lätt, men somnade om han också så fort han kom tillbaka till sin pappa och fick en tröstnapp.
Det var prästen som sjöng solosången vi valt och det gjorde hon riktigt bra. Doptalet var riktigt fint och jag kände mig rörd och väldigt lycklig.
(när jag har fått några bilder ska jag lägga ut en på fb)

När vi förberedde diskuterade vi om vi skulle duka på alla platser i serveringslokalen. Det gör vi, tyckte jag, för det ser bättre ut. Ha. Vi fick sedan hämta extra bord för att alla skulle få plats. Så kan det blir när man inte har koll på hur många som kommer.
Barnen var lugna under hela fikaförfarandet också och enda gångerna de skrek hejvilt var när de blev hungriga.  

En sak kan jag konstatera efter igår: jag har inte talang för att vara värdinna. Hjälp, jag känner mig fortfarande jättetrött av allt sorl och allt spring.

Nu när jag kom på det: har tänkt fråga en sak, av ren nyfikenhet och nu kom jag äntligen ihåg det.
Den första tiden med parvlarna ställde vi väckarklockan på nätterna, för de skulle äta på fasta tider. Varenda gång jag vaknade var jag helt säker på att jag hade ett av barnen hos mig i sängen, fastän de sov i sin spjälsäng från första början. Jag upplevde att maken hade hämtat någon av dem till mig eller att jag själv klivit upp och gjort det. Så ofta vaknade jag och höll om min tomma famn eller trevade försiktigt bredvid mig bara för att upptäcka att det inte låg något barn där. Det tog alltid en stund innan jag insåg att de låg kvar i sin säng, precis där vi lagt dem innan vi själva somnade, och jag blev lika förvånad varenda gång.
Jag tyckte att det var intressant och berättade det för maken och han sade att han upplevde samma sak. Jag har till och med sett det, hur han när han vaknat försiktigt letat i täcket och bredvid sig efter något av barnen och hur lång stund det tagit innan han förstått att det inte ligger någon där.

Det där fenomenet slutade efter ett tag för oss båda, men jag förundras över hur verkliga de där hämta-barnet-drömmarna var. Alldeles säkert finns det en god psykologisk förklaring till det hela, men jag har inte hört om det förut.
Har någon av er upplevt det?