I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ta det så lugnt du bara kan då, Blommis, och ta hand om dig själv!

Passion: Så härligt att du är hemma igen! Och att allt verkar gå/gått så bra man bara kan önska!

Annars snurrar tankarna här om hus/ekonomi/jobb typ så.. Men försöker också att njuta av de gröna björkarna, vitsipporna och allt annat vårigt och härligt!

Nu ska jag greja lite till här inne innan det är dags att gå ut och köra ett ryck till med veden, hoppas på att få det färdigt den här helgen!

Blommis! Åh vad jag blir glad när jag ser din gröna plupp! *hjärta**hjärta**hjärta*hjärta*

Jag har varit på fotbollsmatch!

Man vet att man lever när man är där-mitt i all dramatik som uppstår när tolvåringar ger allt de har. När solen vämer huden och allt är illande grönt, blått, rött och gult så att himlen, björklöven, gräset och tulpanerna slår nock på ens sinnen tills man måste blunda.

Och fast allt är ganska darrigt och jag får tacka Morfeus Morfin för hjälpen, så är jag med. Deltar. Med solhatt, säkerhetsbanan och väldigt mycket stillsammare hejjaklack än normalt. Men med.

Att man sedan efteråt får lov att lägga sig och vila, gör ju ingenting-jag får vila så mycket det behövs!

Förövrigt vann de matchen efter mycket stor kämpainsats, och Blompojken fick göra mål. Förra målet han gjorde fick han berätta om i telefon, för jag var inte där-nu såg jag! Det är det, mina vänner, som är hela skillnaden.

Jag har också varit med och lagat lunch (typ själv strimlat upp den grillade kycklingen) och sedan, mina vänner har jag: gått till vitsippsbacken!

Jag vet i själ och hjärta att vitsippor hjälper till att läka. Att stå som en rumpnisse i alla sipporna ihop med sin lilla hund och i milt kvällsljus se vattnet forsa fram i ån, inramat av nyspruckna löv och helvild fågelsång-ja, men då vet man ju knappt om man faktiskt klarat sig eller om man dött och kommit till himlen!

Att jag nu är helt slut och lite rädd börjar misstänka att jag kanske håller på att bli förkyld i den arma näsan (paniiiiik), är inget jag tänker låta förstöra vare sig det ena eller andra glädjeämnet. Vare sig fotbollen eller vitsipporna.

Varit i kolonistugan i tre dagar. Den kan precis som vitsippsbacken stundtals ligga granne med himlen!

Åh Kjell, vad härligt med kolonistuga! Jag bodde några år i Sthlm precis nära ett område med sådana stugor-alltså, vad man gick där och också ville ha en! Helt underbart!

Nu ska jag få sällskap av min sambo ut till visipporna igen. Jag vågar inte ge mig dit ensam ännu, ifall jag inte orkar hela promenaden, så nu måste jag passa på idag , när han är ledig.

Vi fick ärva stugan efter min svärfar 1998, och sedan dess har vi varit där i princip varje helg mellan 1 maj och mitten av september. Och så på semestern förstås. Vi är egentligen inte så förtjusta i att odla, har lite potatis och några sorters grönsaker + bärbuskar, men framför allt är det så skönt att komma dit och koppla av. Vi har för övrigt kallat stugan "Prästgårn", det står på en emaljskylt på gaveln. Alltid retar det nån

Jamen det är väl själva koppla av-grejen som är hela totalvärdet! Jag är förövrigt fantastiskt bra på att bara ha min trädgård. och titta på den. 
Min mamma har en helt annan relation till allt hon måste i sin för att känna sig nöjd. Hon njuter dock i rätt hög grad av sitt gnoende på något vis. Fast stressar upp sig också.

Jag har själv just varit ute och knutit loss julkärven från altanräcket, och strött den över komposthögen, där sambon just öst ut årets första gräsklipp. Och tagit bort fågelmatarna. Utöver det har jag oändligt långsamt och sittande på rumopan, plockat de nässlor vi har, så att jag ska kunna göra mina vitaminbombssmoothies i vinter. Det räcker mer än väl för idag.

När vi gick vitsippspromenaden idag, höll min sambo på att bli biten av en huggorm! Alltså, den ställde sig verkligen i sådan där huggställning och han hann precis skutta undan!

Jag var såklart tvungen att sedan peta på den (med en pinne) och kolla hur den betedde sig. *Väääääääääs! Väääääääs HUGGA HUGGA HUGGA!* Jättearg orm! ganska tydligt att de är predatorer och inte väntar sig att behöva ta till alternativet att backa i första taget. (svårt att backa en ormkropp dessutom...slingra baklänges??)
Hur som helst gav den sig småningom och lämnade stigen.

Jag måste vara försiktigt när jag ska gå där med hunden ensam framöver-jag är liksom inte riktigt lika vaksam och skarp som vanligt än, så jag såg inte den där ormen, utan gick precis förbi den. Huggormar och hundar är en mycket dålig kombination.