I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Alltså, jag ber verkligen om ursäkt för att jag bajsar ner ela tråden med klag, gnöl och tungsamhet. Det är klart det inte blir kul att var här då!

Men tycker synd om mig själv över att det inte kunde få bli som jag ville-att vi fick en lugn majmånad utan en massa annat att bry oss om än bara varandra och exakt vad vi orkade för dagen-det gör jag fortfarande. och det ÄR ego. Och det kanske är hur mänskligt som helst, men det är vare sig särkilt vackert eller kul att vara i närheten av.

Nu har jag gråtit snorgråt, ylat och bölat sönder mig. Kanske kommer snart en dag då jag samlar ihop mig och upptäcker att det finns nog kvar för att komma igen.
Men jag förlorade all kraften och något brast i mig. Jag blev trasig, ångestriden och tappade alla äggen som jag lagt i samma korg, rätt ut på stenläggningen. Jag tror inget enda höll, vad det ser ut på röran.
 
Jag får nog helt enkelt vandra barfota ut i livet och försöka komma ihåg vad det stod på lappen, fläta en korg och sno en ny höna, så jag kan samla nya ägg.
Jag hoppas det som brast inte gick lika sönder som när jag fick utmattningsdepression. Jag är rädd för fler sådana. Jag är, när allt kommer omkring rädd för allt möjligt just nu. Sådant som ska bära och hålla. Inombords, utombords och emellan både mig och andra i min närhet.
Skarpt läge.

Annars kan jag meddela att det går att både springa och crossa samtidigt som man gråter, och skulle man möta någon, kan man låtsas att det är svett. För, att svettas är mer normalt än att gråta, har ni tänkt på det?

Min son säger "men mamma, vi får väl ta en dag i taget!"
Ja, det brukar man ju få. Men det blir lättare om man har förberett sig lite. Och mindre slitsamt om man har skafferi och kyl fullt och helst lite krafter på kontot.

Nu sover parvlarna.                                                                                                Blommis, det här är ju ett ställe där det är okej med klagan, svårmod och ångestvrål.                                                   Jag tror på dig. Du kommer att finna kraften igen. Fram till dess... ja, en dag i taget, som blompojken föreslog, är väl inte fel. Eller en timme i taget om det skulle vara så.

Titta. Jag lyckades få en radbrytning rätt i alla fall. Svårt att hitta rätt antal mellanslag... Jag har en teori.       Hm?                                                                                                                                                                                     Hm. 

Jag har inte tänkt på det där med svett kontra tårar. Vi kvinnor ska väl helst svettas snyggt och gråta vackra filmtårar utan snor och förvridna ansikten? Men ja, det går bra att springa och gråta samtidigt. *kramar om Blommis igen* Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för dig.

Daa, att veta att du är därute är stor skillnad.

*tvättar*
*viker torr tvätt*
*sorterar skitig tvätt*
*hänger upp tvättad tvätt*
*hindrar barn och sambo från att ta det de ska ha i nästa vecka som jag ju just tvättat*

*efterlyser vår ved*
(vedmaskinen hade visst gått sönder-men? Om man inte kan komma när folk blivit lovade, ringer man inte dem då? Så att de slipper vänta förgäves och istället kan göra annat med sin tid? Och inte blir arga?)

*städar kylskåpet*
*åker och handlar* (bunkra är ball, säger de på ICA-reklamen just nu)

Håller med Daa, här är ju stället för ångsetvrål, gråtfövridet och snorigt ansikte och visst är det konstigt som du säger Blomman att svett är mer accepterat än tårar... Märkligt...Jag har aldrig provat att gråta och springa/crosstraina samtidigt, men däremot gå i rasande tempo med tårarna och snoren rinnande. Går alldeles utmärkt.Kloka fina Blompojken ♥ En dag i taget. Så är det. Så måste det få vara. Kram igen Blommis ♥        

Här är tomt och tyst i huset Mina små blommor har åkt iväg en hel vecka!! Jag och musikern vet knappt vad vi ska ta oss till. Eller... jo, det finns ju sånt man kan syssla med, som annars brukar vara svårt att få till när barnen är hemma... Men förutom det så känns det konstigt.M var faktiskt tagen när de åkte iväg såg jag... Inte bara jag.   

Jag klev iaf upp och varvade lätt jogg med promenad i 7 km imorse. M har tyvärr fortfarande lite ont i knät så han kunde inte komma. Istället har han, igår och idag, cyklat på motionscykeln som han tog hem från sin farsas vind. Idag cyklade han 15 km. Jag är så j-a imponerad av hans diciplin och järnvilja. Cykla är ju verkligen skittråkigt!! Tycker jag. INomhus iaf.

I vått och torrt är det ju Blomman! Du sku bara våga be om ursäkt, så det så. (Eftersom det inte syns så förtydligar jag med att skriva att punkten i tidigare mening är en väldigt stor, fet och tydlig punkt!)

Nu ska jag läsa resten av ditt inlägg

Håller med Da om att det milt uttryckt är as-taskig tajming .

Blompojken är då en klarsynt och fin unge!
En dag i taget, den insikten kommer att hjälpa honom oerhört mycket i det som komma skall ska du veta Blomman. Jag hoppas att det faktum att du vet det kan lätta ditt dåliga samvete för det du antagligen känner att du "utsätter" honom för.
Och visst drabbas barnen när livskriserna drabbar föräldrar - men vet du Blomman? Du har redan givit honom verktygen att klara av det här - du har alltid låtit honom vara delaktig, du har inte ljugit för honom och du har visat honom vägen att bli en redig och empatisk ung man!

All den enorma energi han lägger på att hata och rasa över sina läxor har jag sett prov på här hemma också! Jag påminde Äldsta om det senast i dag och hon titta generat på mig under lugg och sa att hon faktiskt inte alls har gjort så på länge! Vilket är alldeles sant! (Och en himla tur eftersom hon faktiskt är 21 och pluggar på högskola...)
Även om det går över så är det medan det pågår oerhört frustrerande. Men går över gör det.
Och jag har hitills bara stött på det beteendet hos ungar som är väldigt lättlärda och har läshuvud så när motivationen faller på plats så gick det (åtminstone för Äldsta) ganska lätt att komma i kapp igen.

Klockan är alldeles för mycket så nu blir det sängen för mig - jag måste ju lyckas vakna när ungarna serverar mig födelsedagskaffe på sängen i morgon 
(jag har, som den omtänksamma moder jag är, informerat barnen om att jag skulle bli såååå överraskad och glad om jag får kaffe på sängen! För att undvika eventuella missförstånd så har jag också i klartext sagt att vill ha kaffe på sängen så att jag kan skryta om att mina omtänksamma ungar har överraskat sin mamma )

Kram till er alla