Får jag fråga en sak?
Varför...
VARFÖR kan man inte få vara lad och känna sig lätt som en fjäder åtminstone en hel dag inann något ramlar ner som ett klippblock över en?
Och jag vet, nu är jag ynklig, patetisk och vrålego, helt utan någon som helst minsta UNS av tacksamhet över det jag borde kunna se som bra.
Sambon fick börja jobba på sommarjobbet tidigare.
Den 2 maj.
Den 2 maj är dagen jag ska opereras i huvudet och det var då jag inte skulle behöva vara ensam.
Egentligen är det brottsligt att neka arbete om man går på a-kassa, men sambon sa att han inte kunde till dem på jobbet. Inte på helgen heller.
Men, han sa att han kunde från och med måndagen den 6 maj.
Han skulle börja i juni.
Jag skulle se meningen med hans arbetslöshet mitt iallt, som att det här var tiden då han skulle ta hand om och pyssla om mig. det var nu vi skulle gå igenom det här tillsammans och jag skulle kunna försöka vila i att eftersom han ändå var hemma, så skulle det inte vara en såååå hemsk belastning att han får rodda markservicen och jag skulle slippa vara ensam.
Nu kommer han inte att vara här.
Jag vet inte ens om jag kommit hem från sjukhuset, emn oavsett när det blir, så kommer han från och med den 6 och hela resten av sommaren att arbeta 07-16 en timmes resväg härifrån. och man får inte ens ha telefon på det stället av säkerhetsskäl, så jag kan oavsett hur jag mår inte nå honom.
Istället får jag vara tacksam om han öht hinner hem så att Blompojken kommer iväg på sina träningar och kanske åtminstone får kvällsmat. Hinner han det, så är de två sedna inte hemma förrän vid 20-20.30, och sedan måste han ju lägga sig om han ska upp klockan 05.00. Ändå tror han på allvar att han ska hinna fixa mat, hålla undan disken och tvätten...och stapla upp veden som ska komma and so on and on and on. Sure!
Nu måste jag bli pigg nog på en gång så att jag kan
gå ut med hunden
laga mat åt mig själv,
vara där för min son
Minst
Och jag måste vara stark-precis som vanligt- alldeles oavsett hur jag mår.
Jag måste klara mig ensam.
Jaha. Ja, det är ju det enda jag vet och kan egentligen, så varför i helvete skulle det bli annorlunda den här gången?
jag trodde att kanske var det en mening i livets skola, med att jag skulle vara tvungen att luta mig mot någon den här gången. Och kanske få ett bevis för att det finns plats för även mig att vara liten och svag och inte orka. Och få ta emot.
För att jag behöver öva på det. För att jag är riktigt dålig på just det.
Jag är så ledsen och har sån ångest att jag inte vet vart jag ska ta vägen. all krfaten bara rann ur mig och jag har stått ute i skogen och skrikit rakt ut av mina lungors fulla kraft. Jag vill inte!
Och jag vill inte ha hit någon annan-det skulle vara HAN för en enda gångs skull, som skulle finnas här fullt ut. Jag har levt med så mycket ensamhet genom stora delar av vår tillvaro, tvingats vara starkare än jag är och klara allt. Okrossbar.
Jag har försökt se en väg för oss att väga mer jämnt och komma närmre genom den här händelsen. Därför blir jag helt förtvivlad när det nu visar sig att jag måste vara lika käckt duktig som vanligt och att det inte alls finns någon här hemma hos mig när jag kommer hem. Inte för att jag vet att jag kommer att må kass, men bara känslan...
Jävla jävla jävla skit!
Jag vet att jag är ett egoistiskt självupptaget kräk, och jag skäms redan, men jag kommer nog att posta detta ändå. och sedan dö skamdöden.
Men det är så besvärligt att skriva från mobilen så vi får se hur ofta det blir av. 
