I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Åh!

Skit.

Nu behöver jag verkligen all pepp jag kan få för att orka fortsätta med mina promenader och viktminskningsprojektet.

Förkylningen och förstoppningen och hela rasket har gjort att jag kom av mig.
Nu har jag vägt en jäkla massa olika i felra veckor, och jag som hade kommit ner så jag närapå knäckte 70-gränsen, har idag 72,1 på morgonvågen. Det är ju helt värdelöst tråkigt att se siffrorna gå uppåt, och framförallt när det liksom knaprar upp nästan hälften av det jag blivit av med. (Nu räknar jag sedan min nystart den 22/8)

Nu vet jag ju att det dels är mag-krångel, och därmed ovisst vad jag egentligen väger. Och dessutom har jag ju varit tvungen att avstå de riktigt raska promenaderna, vilket ju gör att jag inte alls förbränt i någon vidare utsträckning. Men UPP vill man ju inte, även om man blir sjuk.
Och så känns det dessutom som att in kropp skaffat sig en "trivselplatå" på runt 72 kg, där jag hela tiden hamnar från projekt till projekt. Som att den VILL väga lite på plussidan över mitt gränsvärde för "normalvikt" på BMI.

I allafall, så tar det emot nå´t alldeles hemskt just nu. Fortfarande seg i kroppen och lite snuvig, trött och "höstig" och lite uppgiven. Det vore så lätt att bara gå ner på ICA och köpa en stor påse lösviktsgodis-som är på extrapris och nypåfyllt nu vid Halloween...

Ja, jag går ut nu i allafall Jag har redan gått en kort och en lite rejälare promenad med hunden, men nu ska jag gå en helt bara för förbränningens skull.
Idag är första dagen som magen verkar mer normal igen. Det var på tiden. Tio dagar med uppfuckad mage, roligare kan man ha.

KOM igen då PB! *peppar mig själv*

Tack Heloise!

Nu har jag i vart fall gått promenaden så fort benen bar mig. Med stavarna idag. Det var ett tag sedan.
Hoppas det är fint väder imorgon med, så blir det lite lättare att pallra sig ut.

För övrigt, så är det bedövande vackert ute, med alla färgerna och dimma som sveper in över kohagen. Sådan där vemodig skönhet som gör att något ropar inom en, längst längst inifrån.

Igår kom min son och satte sig med mig ihär vid datorn och sa

"Jag känner att jag vill gråta, men jag vet inte varför. bara att något är fel. men gråten kommer inte ut. den bara sitter där i halsen"

Vi la oss i soffan och bara myste lite  och senare, när han lagt sig, undrade jag om gråten satt kvar där i halsen?

"Nej, den försvann"

Vart den hade tagit vägen, visste han inte. Men, han visste varför den kommit dit:

"Det är en liten flicka i vår skola som ser ut att hon nästan inte har någon vän. Hon går mest med fröken. Jag tror hon går i förskoleklassen. Jag blir ledsen när jag ser det mamma, för jag vet ju, hur det känns."

:-o 

Ungen har novemberlov, har just varit på disco och fredagsmyset står uppdukat. Då går hans tankar iväg till enliten tjej han inte ens vet vad hon heter och så får han gråt som sätter sig i halsen och inte vill komma ut!
Det var aningen oväntad anledning, och jag blev helt paff-och samtidigt blev jag så rörd över att han har sådan medkänsla med andra mäniskor, att jag själv minsann fick försöka svälja bort egen gråt ur halsen.

Blomman: åh, vet precis hur det käns! Jag var under. 80-sträcket 77.2 en morgon, nyammad, innan frukost, efter toa... Sen åkte vi till svärmor och magen satte sig på tvären och nu är det halsfluss som blivit värsta nästäppan. Och vikten pinnar uppåt... Over 80 igen och glädjen och motivationen för att komma ner under nollan och ner på normalvikt käns svår att finna. Suck. Men när du skriver "För övrigt, så är det bedövande vackert ute, med alla färgerna och dimma som sveper in över kohagen. Sådan där vemodig skönhet som gör att något ropar inom en, längst längst inifrån." , så känner jag att det är mig det ropar inne ifrån också och det är ju så bedövande vackert där ute och jag vill ut och slänga av mig tjockis-rocken och duscha naken i världens skönhet. Att u?t?s?ä?t?t?a mig igen. Heja dig blommis, du kommer ut igen imorgon och snart är du på rätt spår igen och nere och förbi trivselplatån och med ihärdigheten som du besitter har träningen och kosten bli it rutin igen. Man mår ju så BRA när man gör det som är BRA för krupen, bollen är tung att få i rullning, men när det blivit fart på den så kör det nästan av sig själv. Av glädje lust och av de bra resultaten! Heja dig och tack för inspirationen!

Åh, blompojken! Mitt hjärta!!! Vilken skatt han är din son. Och så skönt att han har en så empatisk lys ande mamma som du. Vad bra att gråten försvann och att han kunde uttrycka var den kom från.

Hvidis, åh JA vad det suger när man liksom bara accelererar ett par KILO uppåt på nolltid. Varför går man inte NER så många kilon lika lättkan man ju i rättvisans namn fråga sig? Nä, veckor av mödosamt, målmedvetet arbete, äts bokstavligen upp på ett par dagar.

Vad är det för vikt som du har som normalvikt och vart skulle du vilja landa?

Jag har ju MASSOR kvar, om jag ska tänka på vart jag helst skulle vilja ligga. men, normal-BMI är mitt miimikrav på mig jälv. Och då är att knäcka 70 ett stort mentalt motstånd, som skulle vara så GÖTT att göra nu innan jul. Resten kan jag ta till våren, det är inte så farligt. men just 70...

Vad härligt att jag kunde ge dig inspiration, fast jag själv är så oinspirerad!

Och pojken ja, han har ett gott hjärta och ett vaket öga. Jag hoppas han får behålla det första lika varmt och mjukt och det senare lika klart och ogrumlat. Då kan han vara med och bidra till en lite varmare värld för dem som möter honom.

Ja du... Normalvikt enligt BMI är för mig max 76kg, det SKA jag ner på. 75 var min inskrivningsvikt med J och 73 med E. När jag stod brud vägde jag 68 och i mina samba glansdagar 64. Magrast var jag 58 och var en nätt 36a... Men det vill jag inte mer ner på. 64 var snyggt och skönt, inget som dallrade när jag gick... Så 64 är önskemålet, 68 är målet om jag någonsin ska tänka på att ens försöka överväga att ge ett barnförsök till (och åren tickar på). (jag är jätte nöjd med två!) 70 kg är jag glad om jag stannar på, och ska helt klart ner under 73. Så tänker jag. Men, jag ammar och sover urkasst och rör mig alldeles för lite, så jag får ja tåmamod med mig själv i alla fall. Kommer i annat än gravid kläderna nu och det är så skönt!

Ja, du har samma BMI-ställe som jag där du önskar. Jag hamnar på mellan 57 och 61 kg enligt samma tankesätt. Jag vill heller inte väga så lite som jag gjorde ett tag.

Vi har då dessutom ungefär samma antal kilon att nöta av oss, du och jag.
Lite i taget och trägen vinner-väl?

Jag vägrar späka mig!