Sex säger ni?
Nä. Den siffran har jag inte hemma. Den har jag glömt hur det var att ens längta efter.
Jag kan önska ibland att jag ens ville komma på att jag skulla ta och längta efter att längta.
Fast avvisa någon behöver jag inte. För den där andra som bor här i samma sovrum, verkar inte heller ha så mycket tankar åt det hållet.
Men det stämmer iofs bra in på hela hans personlighet öht. Han är som jag sagt förr, ingen initiativtagare. Det är väl ett problem i sig, eftersom jag tycker det är rätt avtändande bara att veta att vill jag, så bir det. Gör jag inget, händer heller inget. Som många män säkert känner. Men, det är definitivt inte enda orsaken.
Jag tror småbarnstid, depressioner, kass ekonomi, mäklarhärvor, husångest och trångboddhet, nattarbete, vardagsgnet och sedan jävla fucking ÄL-jakt, tvångssex och sedan inseminarier och ivf:er tillsammans med gravt missnöje med vikt och kropp, plus värk, sköldkörtlar och väldigt mycket kvälls-och nattjobb, har stängt av hela den delen av hjärnan lika effektivt som deltagarna på Robinsonm säger att svälten gjorde på ön.
Jag hoppas på att när saker och ting kommer i lite mer harmoni och balans, kan vi kanske även få lite mer glädje i den delen av tillvaron. Fast jag har inte plats att känna stress även på det området, så just nu försöker jag vila i att åtminstone hitta trivsamma stunder i vardagen då vi har det gott tillsammans.
Ibland känner jag också, att dtaske faktiskt kan få var helt OK, att sex inte får samma plats i livet över tid. Jag menar, vi kanske inte rent fysiskt ch biologiskt är klockade för ett superaktivt sexliv hela vårt vuxna liv? Men att andra skaer kan vara samhörighet och kitt emellan tåvå människor, och att kärlek kan finnas UTAN att man ska ha ett sexliv att redovisa för, anars borde man nog separera. För, jag tycker många säger, att skillnaden på kärleken till ens partner, och någon annan, är just sexet-vilket jag inte alls håller med om. Jag kan tänka mig en uppsjö av situationer som skulle sätta permanent stopp för sex i våra liv, men jag vill ändå leva det med just min sambo. Det är fler dimensioner på vårt förhållande och vår kärlek än så.
Men, samtidigt undrar jag ibland om det är något som är komplett fel på mig. Eller på honom. Eller på vår kärlek. Eftersom det är så torftigt på just det området.
men, när jag tänker på hur våra liv sett ut de senaste 11 åren, så tycker jag egentligen inte att det är konstigt att vi glidit iväg från lust och passion och den sortens äventyr, utan egentligen tycker jag det är rätt incredible att vi fatiskt är ett par alls fortfarande.
Och så väljer jag att glädja mig åt det.
Jaha, och jag som inte hade tänkt tala om mitt sexliv alls, eftersom det är så skört och ömtåligt... Där fick ni ett megainlägg ändå. Just like me, varenda gång.
