I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ingis: så bra att du tar tag i saken och går och pratar med nån. Själv går jag ju till kurator och jag får nästan panik när hon säger att vi kan inte träffas för evigt... För jag får så många insikter när jag pratar med henne.

Men du, familjerådgivning då? Det är ju inte bara så att DU har "problem", din make behöver ju också få bena lite i sitt beteende...

Stor kram till dig! Du är fantastisk! Och så kul att höra att det ordnar sig för syrran

Ingis hade precis tänkt skriva  att det låter som att ni behöver familjerådgivning och inte du själv som behöver hjälp. Bra att ni satsar på det.

Muggles, det blev inget av Ninnis besök idag. Hon tyckte visst 5 var tidigt att åka hemifrån och särskilt med en liten. Jag förstår inte alls!

Men Muggles tycker du hade bra förslag med att ses innan BF det gör jag gärna.

Men jag är nästan övertygad om att du Fru Bygg bekräftar E och att hon visst får egentid och uppmärksamhet, och att du inte behöver mina råd o tips. Det är bara så att E måste få lite tid att vänja sig. Första 3 månaderna är en jobbig tid, sen "lokar det till sig" för det mesta. Storasyskonet börjar förstå att det fortfarande har sin plats i familjen och att det är ganska coolt att vara storasyskon, och så börjar man vara lite stolt också över att man har ett småsyskon. Det kommer ordna sig!! Puss o kram. Hoppas hämtningen går bra idag

Satt här o skrev en massa om mat som E lyckades trycka bort. Klåfingriga ungar!!!

Ialla fall tror jag inte det minsta på att tvinga och truga barn med maten. Man kan erbjuda dem mat (än så länge äter E allt/det mesta). Men är det något de inte gillar får man nog så snällt hålla sig till tåls tills de äter det. Låter som smart idé att plocka undan innan ni kryddar etc.
Jag har en man som absolut inte ens i vuxen ålder klarar av att äta bönor och ärtor, detta av anledningen att hans föräldrar var så himlans rädda att han inte fick i sig tillräckligt med vitaminer. Alltså tvingade de honom äta detta, inte jättemånga  men de skulle minsann ätas. Detta slutade med att han gick på toa och spydde. Att han spydde var väl mer trots än att han blev så fruktansvärt illamående. Men resultatet är detsamma, nästan 30 år senare klarar han fortfarande inte äta det. Då tänker jag att det är bättre att barnen får utvecklas och lära sig äta olika smaker i den takt de utvecklas.

Har inte hunnit läsa allt ni skrivit igår och onsdag kväll. Och hinner inte nu heller. Måste ta hand om E (som snart tömt hela min plånbok) och hunden.

Muggles, det där med såsen hände oss också! Helt plötsligt gick det inte med sås av något slag, vi blev jätteförvånade. Jättejobbigt var det när allt helt plötsligt skulle serveras torrt. Fast sedan försvann det lika plötsligt igen, i ungefär två år gick det inte och sedan några månader tillbaka så går det alldeles utmärkt igen. Märkligt!

PB, jag ska försöka förklara matsituationen hemma så får vi se om jag lyckas. Jag har gått ner i arbetstid så det är jag som hämtar barnen och lagar mat varje dag. Maken lämnar för han har kunder i USA som inte börjar komma in på jobbet förrän det är dags för oss här att gå hem så han har jättesvårt att komma ifrån tidigt på eftermidddagarna. När vi kommer hem vid fem ska jag börja laga mat och då står jag där med ett gnälligt barn (Iris) och ett illvrålandes barn som jag nästan måste bära på för att hon ska hålla sig lugn (Astrid). De blir inte lugna förrän de fått ordentlig mat och även om jag försöker muta Iris med en smörgås (funkar hyfsat) och Astrid med en flaska välling (hjälper knappast) så är det bråttom med maten och viktigt att de får något de kan äta. Sedan äter barnen och jag tillsammans, maken äter när han kommer hem vid sju. Så måndag till fredag skulle jag aldrig få för mig att laga något jag vet barnen inte tycker om och så säga ja men det var ju tråkigt, strunta i att äta då, och så sitta och äta själv medan de tittar på för det ser jag inte vitsen med. Det andra alternativet antar jag är att jag lagar någonting åt dem först och någonting åt mig och maken senare men så kul tycker jag inte att det är att stå i köket att jag tänker fixa fram två olika rätter på en kväll. På helgerna är det inte samma kris, ingen är lika trött och lika hungrig och man kan experimentera med olika maträtter på ett annat sätt. Då kan vi servera saker vi kanske inte är säker på att barnen gillar och prova flera gånger. Däremot kan jag servera någon viss grönsak till och lägga upp lite åt Iris fast jag vet att hon inte äter och så hoppas att hon får för sig att börja smaka, eller ha i en sak i en gryta som jag vet att de inte gillar och så får de peta bort just den saken osv. Igår kväll lagade jag bulgur fast jag gissade att de inte skulle äta det, men då ställde jag fram en skål med kidneybönor och en skål med strimlad skinka och så åt de bönor, skinka och sås och jag åt bulgur och sås, men de fick ändå bulgur på tallriken ifall att de skulle få för sig att prova igen. Typ så gör vi. Truga är vi väldigt försiktiga med för det är viktigt att Iris själv känner när hon ätit tillräckligt och det är egentligen inget gnäll vid middagsbordet för jag anpassar maten rätt hyfsat efter barnen ändå, jag skulle själv inte vilja bli tvingad att äta något jag inte tycker smakar gott. Typ så gör vi hemma.

Jäklar vad långt det blev!

Ingenjörsbruden, bra att du går och pratar med någon, ibland har jag funderat på att göra detsamma men det har inte blivit av och just nu är det rätt bra därhemma. Han kan inte tänka sig att följa med?

Ingis, usch vad gräsligt att gå och vara osams. Men BRA attt det nu leder till prat. Det är nog en väg att gå. *hejjar på dig och maken*

Jag måste bara , innan jag fortsätter något mat-prat, verkligen poängtera och understryka, att är det något jag INTE tror på, så är det att tvinga någon att äta!

Jag har hört alldeles för många -och ganska fruktansvärda-historier om folk som tvingats i mat och med alla andra följder än att de då skulle ha "lärt sig veta hut och äta". tvätrom-det brukar vanligen ha lett till att de knappt kan tänka på sådan mat.

Det jag själv är ute efter, är snarare så lite drama som bara är möjligt runt mat.
Det jag menar med att man trugar, tjatar och lirkar-och gärna dessutom förhandlar om varenda tugga, det är, att då är man som förälder med och skapar en big issue runt ätande, som jag tror de barn i längden mår bäst av att slippa.
Men, sedan är det ju allt detta med faser och perioder, plötsliga förändringar och allt man som förälder inser efter hand ramlar in i ekvationen.
Jag blir helt svettig bara jag läser om den där kritiska stunden innan mat hemma hos BS-fy fan vad jobbig den stunden är-alla är helt väck i skallen och skulle radan behöva vara mätta. Den stunden tror jag är en utmaning i nästan alla hem.

Och jag inser att man är beredd att göra nästan vad som helst för lugnets skull -och det är där jag undrar om barn ibland lyckas hitta sätt att för stunden utnytta det-precis som det kanbli draman runt hämtning/lämning på dagis, sov-och läggrutiner etc. Och att man ibland skulle behöva se helheten lite utifrån för att kanske upptäcka rätt små saker man kan gör för att förändra saker till en mer harmonisk vardagslunk. För jag tror att vi föräldrar fastnar i våra grejer precis som barnen och så är man med och skappar onda ciklar liksom.

Hemma hos oss har två tydliga exempel varit ständiga bråk med min sambo och tvååringen-tills han insåg att det låg rätt mycket i det jag sa om att "sluta fråga sonen om han ska gå och klä på sig-han kommer att säga NEJ. Lägg fram två olika outfis av hans kläder, och be honom gå och välja vad han vill ha på sig, så glömmer han att säga nej, och koncentrerar sig på att istället välja-och sean försöka klä på sig"

När det gäller mat, så fick jag säga till sambon att oavsett hur soft det är att ge efter och ge sonen två bullar innan middagen, så går det inte att göra det, och sedan bli förvånad över att ungen inte äter-då har han ju sockerenergi nog att kunna kosta på sig att vägra.
Och en massa sådana där småsaker, som i långa loppet faktiskt spelar roll för hur det rullar på.

Just det där med sås, är förresten inget ovanligt. Många barn gillar framförallt inte när allt blandas ihop. Då tror jag mest man själv känner att "men gud vad det ser trökigt ut". Fast någon deciliter ris eller pasta, eller ett par potatisar, är ju egentligen inte så dåligt att få i sig-det är ju basmat för de flesta.

Men, matrutiner är svårt och kräver ganska mycket arbete och planering tycker jag. Det är en prioritering i en familj som liksom inte bara fixar sig själv. Därför tycker jag det är ett av de ämnen som verkligen tåls att dryftas med andra. Men samtidigt är allt som rör mat känsligt. för det ligger en jäääävla massa moralpanik i mat också. Och allt som handlar om våra barn och hur olika man gör är också känsligt.

Jag hoppas jag inte uttryckt mig klumpigt eller klampat på, för jag undrar mer av intresse, än för att jag tror mig sitta på en massa lösningar.