Pinkgrape skrev 2011-06-23 12:26:29 följande:
Ja, vi brukar också försöka tänka på det på det sättet. Det finns en anledning till att vi fick just vår dotter och att hon är som hon är. Trots att det självklart många gånger har varit otroligt påfrestande, så skulle jag inte byta bort det för allt i världen. Precis som du säger också, skulle det hända en gång till, så vet man åtminstone vad det handlar om och man är förberedd på ett helt annat sätt.
Usch, havandeskapsförgiftning. Jag var nära det, men blev sängliggandes hemma och lyckades undvika det. Mycket tack vare att lillan kikade ut ett par veckor tidigare än planerat också, så hann det aldrig bli så pass allvarligt. Förstår att det var en jobbig upplevelse, absolut.
Det låter inte alls roligt det er son lider av, jag känner verkligen med er. Kan tänka mig att det många gånger känts extra jobbigt då man inte ens vet vad det är. Ni gör det riktigt bra måste jag säga, man måste vara stark för att klara av sånt där. Har han alltid, hela livet, sondmatas? När började kräkanfallen, redan som spädbarn?
Jag tycker det är så mycket annats som påverkas också när man får ett sjukt barn. Jag har ju tex inte kunnat jobba eller gå skola på 4år. Gick min första hela termin nu under våren, dottern är 4,5år. Jag har ju fått vara hemma med henne, då dagis inte har varit ett alternativ. Då blir ju inkomsten direkt lidande också, även om vi har vårdbidrag. Vi hade tänkt gifta oss för tre år sedan, men har inte haft råd, då vi hela tiden blivit tvugna att ta ur sparpengarna för att ha råd att leva ens.
Jag tror man måste tänka så för att över huvud taget orka med vardagen ibland, men jag säger som du, jag skulle inte för allt i världen byta bort det. Allt detta ger ju en annan syn på livet och ta vara på det man har. Jag tror också att man rent känslomässigt skulle klara det bättre om det händer igen, man är förberedd och vet vad som väntar.
Usch nej, havandeskapsförgiftning var inte roligt. Fick inte träffa sonen första dagarna heller eftersom det kunde stressa upp mig. Det kändes tungt! Skönt att du slapp det, kan ju gå riktigt illa!
Kom hon spontant ett par veckor tidigt eller satte man igång det?
Ja, att inte veta exakt vad det är gnager i en ibland. Men vi har så mycket annat att fokusera på, autismen är tidskrävande, och vi har någonstans accepterat att det är som det är trots att han i vissa perioder ligger som ett kolli och kräks blod och galla. Konstigt nog blir ju allt en vardag.
Han började kräkas när han var 4 dagar och det bara sprutade ur mun och näsa och så höll det på de första 2,5 åren. Sedan glesades det ut och numera kommer det i anfall som man kan likna vid långa svåra migränanfall. Han fick sond i näsan när han var 9 månader och i juni förra sommaren fick han knappen på magen. Innan han fick sonden så var det ett h-vete, han visade aldrig hunger och lyckades vi få i honom mat kräktes han bara upp det ändå.
Visst är det så, det är inte lätt att få ihop det ekonomiskt. Jag har gett upp min karriär helt, inser att jag aldrig kommer kunna ha ett riktigt jobb igen. Har ett eget företag vid sidan av men det är ju inget jag kan leva på. Jag har nu varit hemma i nästan 5 år (sen graviditeten) nu, tack och lov har gubben hyfsat bra betalt. Sonen går visserligen några timmar på dagis men den tiden går ju åt att administrera honom, haha. Jag trodde nog att sveriges skyddsnät fungerade bättre än såhär faktiskt, det enda vi kan få är vårdbidrag men hur många är det som kan leva på det egentligen? Förstår inte att det inte är ordnat på ett bättre vis.
Hur är det med dottern idag? Klassas hon som frisk? Går hon på dagis? Har hon hängt med i utveckling trots hjärtfelet?
Tack och lov fick vi 13 dagar med honom iallafall, så man hann lära känna den lille <3 Bilder och mer info finns på min blogg