Livets toppar och dalar

Luna, 

vi har bott här i 5 år i höst. Därav våra gröna kortanskningar för mitt visum går ut nästa år.

Har ingen aning om hur länge vi kommer stanna. Som det ser ut nu åtminstone 1.5 år eller så framåt. Sedan får vi väl se....

Oj PB, det känns ändå läääänge att hålla på i 1.5 dygn eller mer.... Hu!

Piggelin - tack för att du delade med dig, vilken jobbig upplevelse att bära på! Var det länge sedan? Hur ser hjälpen och stödet ut som du får nu?

Just det där att jag fortfarande känner mig så jädra misslyckad som tappade det totalt, även om förnuftet säger mig att det är ju ingen tävling eller en bedömning i om man är bra eller dålig barnaföderska, utan det bara ÄR (väldigt olika). Jag trodde ngnstans att jag hade en hög smärtröskel efter mina duster med njursten, det var ju ingen lek & många har sagt att smärtan för njursten är i samma härad som att föda barn & njurstenssmärtan lyckades jag ju på ngt sätt greja, även om den var vidrig, men ism förlossningen tappade jag det som sagt fullständigt & det var fruktansvärt HEMSKT! Minns att när Vänner beskrev sin andra förlossning här i vintras, då kände jag för första gången igen mig så otroligt väl i upplevelsen, precis samma känslor etc. Då hade jag ju plussat, alldeles nyss, men knappt ingen visste det & & ingen här ), men messade ändå Vänner på FB för att berätta hur mkt jag kände igen mig - utan att avslöja ngt om att jag ska igenom en frlossning till

Pricken-väntande påverkar mitt vigselprogramsskrivande menligt

Heja Nenne!

Detta är mer nervöst än väntan på syskonbarnen!
Fast det beror nog mest på att syskonen inte sa nåt förren det nästan var klart ^.^

Inser att jag hade en fantastisk förlossning som kom till sjukhuset vid 11 och 17.55 var han ute efter ca 10 min krystvärkar. Dessutom hade jag inte speciellt ont förrän den sista timmen (fick epidural). Drömförlossning! Nu ska jag gå och lägga mig, hoppas att vi snart hör något från nenne.

Alltså.. jag blir så förbannad! VARFÖR ska förlossningar vara så sjukt hemska saker! Piggelin - intressant att läsa sammanfattning av vad som hände dig... Kan inte låta bli att tänka på Koko som åkte ambulans och en del andra delar av historier som drabbat er andra och mig själv...

... MÅSTE det verkligen vara så här? Måste man riskera att tappa kontrollen, ha så ont att man inte är vid medvetande, riskera att få men för resten av livet...

.... gaaaa......

(min förlossning var inte ett dugg traumatisk.. men jag kan INTE säga att jag ser framemot att göra om det. Fy 17!)

Jag känner igen mig i det du skriver, man är så väl medveten om att det är individuellt och att alla är duktiga och bra. Men jag har också svårt att hantera smärtan trots att jag har haft tre förlossningar (den andra var den lättaste). För mig är det latensfaserrna som är långa och smärtsamma, medan utdrivningsfaserna gått ganska lätt.

Med trean var jag så smärtpåverkad innan jag till slut fick epiduralen, så det var en nära-döden-upplevelse.

Jag har ändå varit väl förberedd och kan få kroppen att slappna av, men smärtorna blir till slut övermäktiga.

Piggan,

tyvärr tror jag det är vanligt att kvinnor lägger stor vikt i förlossningnen på det personliga planet. Alltså prestationsmässigt. på ngt vis. Inte bra. Det handlar ju inte om hur BRA man gör något utan om att allt i slutänden ska GÅ BRA: Alltså sluta väl. Vilket det ju tyvärr inte gör i alla fall....

Kanske är det ändå bra för dig och den kommande förlossningen att du VET att du faktiskt KAN tappa kontrollen. Att det KAN kännas så som det gjorde med Amanda. För bara vetskapen i sig gör att du kan försöka jobba på detta så att det inte ska gå så igen. Förebygga. Men även jobba med att acceptera att det hände och att det faktiskt ÄR OKEJ! Även om det skulle hända igen ÄR DET OKEJ: Men självklart hoppas jag att du kan få lite verktyg att jobba med så att du kan förhindra att det blir fullt så okontrollerbart som vid förra förlossningen.

kängu - det är bara att gratulera