Livets toppar och dalar

Trist med missfärgad tvätt och särskilt när det är nya kläder i.

Telis – 24:e, Då är det fullmåne!

AM – du har ju en chans kvar att ha spått rätt. Rosa eller blått?!??!

Kängu – stackars Ru (och stackars Kängu!), 41 graders feber, ooohaaa!!!

I morse tidigt tidigt trodde jag att jag hade värkar faktiskt. Försökte fortsätta vila men blev så himla exhalterad. Men efter besök på toaletten var det inte någon Prick som ville ut utan något helt annat. Fan, jag är dålig på det här med att föda barn.

Telis: tackar som frågar men ingen utflykt idag ... Vi insåg att ett av våra kriterier (som vi tillfälligt glömt) är att det ska finnas rimligt hopp om lekkamrater till barnen i närheten. Och vi misstänker att det kan vara svårt just där.

Vi städar hemma istället idag. Vår ordinarie golvfejare har tagit spontant långledigt. Vi vadar i dammdrivor.

Pricken: vår nye upprorsman/kvinna från norr. Nu slutar jag gissa!

AM, nej men vad synd! Maken och jag som suttit och filurat på vilka veckor vi skulle kunna komma ut och hälsa på nästa sommar.

Men nu börjar sammandragningarna också göra ont, så jag hoppas att det var något på gång iaf. Fört det var som mensvärk och bak i ryggen. HOppas hoppas...

Idag har jag krattat kottar för att maken ska kunna klippa gräset utan att bli en samhällsfara, nu ska jag plocka disken och sen hägrar en timme i hängmattan med talbok och make under en filt. Muuuusigt! 

OOoh måste kolla in lappis bilder också!

Vilken härlig bild på koko med champagnen!

Nenne: men då blir det idag eller imorgon i alla fall! Hör man ju å toarapport + onda sammandragningar ... Hur ofta (värkarna alltså inte toabesöken). Och rosa blir det i vilket fall som helst från mig - allt blått skeppat till Televinken.

Lycka till! Kram!

AM – vrång, tvärtemot och bakofram – en dalmas minsann!!!

Telis – Visst, visst, visst????!? 

AM: Jaa du, när det är inflyttningsklart vet jag inte. På tråddejten så trodde nog både jag (och kanske även maken) att det inte var så långt kvar. Men när jag (för sjuttonde gången, minst) talade om för maken exakt vad som skulle vara klart för att huset skulle vara inflyttningsbart i mina ögon, så skulle det visst ta litet längre tid

Men det borde han väl kunnat räkna ut med lillfingret, att vi inte kan flytta upp till huset med ett krypande barn, om han inte kan krypa på alla ytor som vi inte kan stänga till... Och att det måste finnas en ordentlig trappa (inte bara en temporär, brant sak gjord i grova bräder) trodde jag var så självklart att det inte ens behövdes nämnas...! (Men det behövdes visst).

Så just nu är trappan den stora "boven" i dramat. Den dröjer ett tag till. Och då har maken inte brådskat så mycket med det andra invändiga arbetet utan satsat litet mer på utearbete när det är väder och temperatur för det...

Önskar minst en gång per dag att maken inte var så extremt "det fixar jag själv"-ig (hittar inget bättre ord). Och när jag väl fått honom att gå med på att vi ska leja bort något arbete, så kan det trots bra kontakter vara stört omöjligt att få tag på någon... T.ex. skulle vi leja bort putsning av fasaden. Men vi hittade ingen som hann ta det jobbet inom rimlig tid så då började maken med det själv, och nu är det ju ingen idé längre. Så där rinner arbetstid motsvarande den tid han hinner lägga på 4-5 månader iväg... Suck.

Men men, någonstans så har jag ju faktiskt inte tagit diskussionen med honom. Så det är bara att leva med situationen (även om jag gnäller en del...)

AM – jag fick ingen kläm på hur ofta, för jag tyckte inte det gick över helt utan mest gick i stora vågor men nu känns det ingenting.