I glädje och sorg, i vardagens vedermödor och glädjeämnen finns vi till för varandra!
Läsning sker på egen risk, för vi viker inte för diskussioner om diverse kroppsvätskor, sexliv, sjukhus och övriga saker som skulle kunna anses vara smått privat.
Vi har gemensamt vår längtan efter barn, men efter många långa trådar hör vi också ihop i vänskap.
Förra tråden:
www.brollopstorget.se/Forum-5-21/m3600713.html
Grattis Ankan och lilla Ankungen! 
Nu ska vi på hundträning, kram till alla och en extra stor till Bruttan!
Still at home.. och mensvärk *10 och SD, och karln lyckades i alla fall fråga hur jag mådde... halv tio i morse....
För han hade hört att jaghade ont när jag la mig vid fem.....
Har försökt sova lite men det gick inget vidare, så nu ska jag försöka ta mig ut i solen en stund.
ldsta tjejerna har åkt till backen, lilla vild får maken ta idag och vem som ska laga middag är ingen som vet... för jag har inte sagt nåt, så de kommer bli oerhört förvånade då det inte står nån middag på bordet ikväll!
Det finns typ 15 middagar i frysen.. och är vi tre vuxna hemma tänker jag inte göra nåt idag! Men har givetvis ändå sett till att det finns mat till barnen 
Hoppas alla får en underbar söndag!
Kram
Kram på dig Bruttan! Ligg du ner och gör ingenting, låt resten av din stora familj jobba istället!!
Idag har vi strålande sol och snön smälter.
Lilla K har varit på sitt första kalas, utan oss eller storasyster alltså, alldeles själv hos en dagiskompis.
T och maken skickade jag iväg till en slalomanläggning 12 mil härifrån. Förmodligen sista slalomdagen för denna säsong för oss.
Om vi inte åker till Levi nästa helg förstås.
Håller på och kokar renköttsoppa.
Och sorterar tvätt.
Har varit en långpromenad längs älvstranden i nästan en timme, med en bautastor blåsa på hälen som följd...
Ha en bra dag!
Kram på dig, Bruttan! *sympatimorrar åt de oförstående*
Jag vaknade nere (till humöret alltså) med vissheten om att indianerna är på väg (tokömma bröst som plötsligt slutar vara ömma=indianernas stridsrop. De är här innan tisdag har blivit kväll). Kunde inte komma ifrån känslan av bitterhet över att de premenstruella besvären har blivit så oerhört mycket mer besvärliga efter MF:en. Det är jobbigt nog som det är att inte vara gravid längre. Igen. *gnäll*
Vi tog en skotertur bort till Familjernas Favoritställe, som vi kommit överens om med ett par kompisar. Där råkade jag ställa till det så att tre små killar, fyra-fem år, oavbrutet ropade mitt namn med en vädjan om att jag skulle jaga dem. Kan säga att så små killar inte sjunker ner i snön riktigt på samma sätt som en vuxen kvinna. Som tur var bar skaren ibland. Flera timmar senare är jag fortfarande helt slut.
I vilket fall som helst var det oerhört skönt att få tänka på annat ett litet tag.
Just nu har jag accepterat att indianerna kommer (med brasklappen "it ain't over til' the red lady sings") och kan bara hoppas att nästa månad blir lättare och inte kommer att kännas lika lång.
Hepp...nu händer det nåt...
Suttit ute hela dagen i strålande sol, after ski med familjen i en snödriva med ost och korvbricka, maken grillade, fixade pompa och bea och jag hann sova en stund..
Men nu efter maten så har nån satt ett elakt skruvstäd i ryggen på mig 
Ska ta en dusch och se om det lättar... men maken har burit fram väskan, kameror och gottepåsen
Messar Blomman om vi drar!!
Kram till er alla och tack för att ni finns och står ut med grinig gravid grodmorsa!!
Daa... snor dina indianer, ska ju ändå blöda om ett tag
Men men men!!!! Vad är det du skriver bruttan!!!! Iiiiiihhhhh!!! Ojojojoj! Nu är det ju sådär härligt spännande!!! Åååhh! Håller alla tummar och tår för en vidunderlig förlossning. Skicka hit några värkar så tar jag dem för dig (har ju gått kursen 
men inte fått använda den själv) kanske om vi delar på det allihop så kan du få sova lite mellan varven. Heja bruttan! Heja grodan! Vi längtar efter dig!
Ååååh, Bruttan! *håller tummar och allt som hållas kan går för dig och grodan*
Apropå indianerna och brasklappen: det var inget. De är här nu. 
Ägnade resten av kvällen åt att gråta i makens armar. Vad är det med mig?
En cykel på 24 dagar.
Av dessa dagar hade jag mens i 6 dagar och PMS i 12 dagar. Däremellan är 6 dagar, och under några av dem gav kroppen svårtolkade och konstiga ÄL-signaler. Både maken och jag hade prestationsångest och det var inte roligt alls.
Om jag ska leta något positivt behöver jag inte leta länge: indianerna kommer ungefär när de är väntade, de fintar mig i alla fall inte.
Hoppas att ni får en fin måndag. 
Daa, kraaaaaaaam! Åh, vad jag hade önskat att indianerna inte kom... Skönt att makens famn fanns nära till hands i alla fall. Kram igen!
Bruttan, Har ni åkt in? Blommis? *spännande*
