Vi fortsätter blanda och ge

Åh hjälp vad dessa möten måste vara känslomässigt dränerande lappis! Jag förstår verkligen att du bölade! och som sagt det är de nog vana vid...

Visst är det jobbigt när samtal bryts sådär "ja, nu hinner vi tyvärr inte längre idag.." nähä, men jag har kommit igång nu och är snart klar....

Mugglan, jo jag tror också det kan komma bakslag. Eller kanske rättare sagt nya riktigt ledsna dagar längs vägkanten på den här långa resan. men just det här försöket och det lilla embryot vi såg med sina fyra celler, det var inte vårt barn och det känns ärligt talat som att det väl inte är så mycket mer än så med det.
Att däremot tänka på fler minus och värst av allt: dagen då man måste ge upp på allvar...uj, där är det en sorg som väntar. Men den kan jag ju inte ta nu.

Förresten så BLEV du ju gavid vid 38-alldeles på er egna hand-det har inte jag blivit. Ingen pluss alls under alla åren. Jag borde ju då isåfall rimligen ha lagt ner för länge sedan. Men jag var ju så sen att fatta att jag ens kunde göra något så nu får jag ju skynda mig och göra det jag kan och sedan bryta ihop och gå vidare i livet.

Och jag-som VERKLIGEN var negativ till att ge mig in i ivf-sammanhanget, måste säga att jag känner mig väldigt, väldigt gald att jag tog det steget. Det har varit jobbigt, men det jobbigaste har för mig definitivt varit att fatta beslutet. Den resan var skitjobbig. Men själva proceduren, den klarade vi ju bra. Jag är kanske starkare än jag trott, för jag var verkligen rädd att bli ett vrak. Nog för att jag haft en del tunga stunder-sprayen var ingen hit för mig, och väntan, den är ju bara för jävlig. Men det vr värt det. Fast det blev ett minus. och jag kan tänka mig att göra ett försök till. Trots allt.

För att inte tala om hur värt det det skulle vara om det faktiskt blev ett barn tillslut...

Shit, sitter och tar fram gamla kalendrar för att se när jag var långtidssjuskriven och ta mig f'n så var det i december 2001 ... dvs det har inte gått 10 år sedan dess . Så shit, shit, shit, det kommer att komma upp i pappren från F-kassan. Vår utredare sa 10 år men jag är kanonsäker på att vår kursledare sa 5 år (för jag jublade då inombords).

pb - visst kommer det bakslag. Det kommer nog finnas där hela livet (om man inte förr eller senare lyckas). Däremot måste jag säga att själva beslutet om att ge upp inte alls var så svårt eller jobbigt utan kändes mest som en befrielse (för mig). Det hela har varit en enda låååång process som ledde till att jag räckte upp händerna och sa "I give up".

Kändes riktigt skönt och ärligt och sitta och säga detta till socdamen idag. För jag vet att hon vill höra det och att så många som sitter där inte alls känner eller har kommit så långt i sitt sorgearbete. MEN visst, kan jag gråta en tår då och då fortfarande över att vi aldrig kommer att få biologiska barn.

passionsblomman skrev 2010-04-09 11:15:28 följande:

Med risk för att låta bitter: Det största hindret är min kära make. Jobb vore nog inte omöjligt att fixa till både maken och mig. Och även maken har vänner i närheten plus sin bror i Sthlm. Så hindret består dels i att han trivs så bra på sitt nuvarande jobb och dels i att avståndet till hans föräldrar skulle fördubblas.

Så i serien "hinder för att nå sina drömmars mål" så handlar mitt största hinder om att jag inte "får" bo i Ua. Vilket ju trots allt är ett "skonsammare" hinder än en massa andra saker som kan snurra till det. Försöker verkligen fokusera på hur bra jag har det, istället för att älta det här med bostadsorten... men det går sådär... dvs inte alls.... Hur som; föräldrarledigheten gör ju att jag kan vara i Ua och härja mer än vanligt = skojigt värre!!

Alltså.... det här med adoptionsutredning ställer verkligen frågan om vem som ska få bli förälder i ett speciellt perspektiv... Det är klart att det är bra att inte "vem som helst" får adoptera.. men om man var långtidssjukskriven för 9 år sedan.. maj gaaad... Hoppas verkligen att alla käppar som hotar att sätta sig i hjulen kapas till flis...

Jaaa, vaddå? Får man inte ha varit det då?

Familjen vi bodde hos nu under IVF:et förresten, de som adopterat båda sina barn, de sa att de hade laddat som F-N för utredningen och att det skulle bli hur mycket tjafs som helst. istället satt de strax och sa "jaha? var det inte mer än så här?" och de blev godkända utan några konstigheter. Vad gäller sjukdomar så har hon ett par ganska allvarliga sådana själv. Och vad gäller familjetrassel så var hans pappa alkoholist.

Ojsan, jag postade visst innan jag skrev klart...

...jo och dessutom så hände det visst saker under deras väntetid som gjorde att det helt plötsligt gick mycket snabbare än de ställt in sig på!
Så faktum kvarstår: i barnkarusellen kan allt möjligt hända!

För er som orkar läsa om någon annans kämpande www.villhabarn.com/dagboksusanne.html

Jag har helt snöat in mig och sitter där och läser. Borde jobba, borde fixa lunch!

Lappis, Herregud. Jag blir alldeles matt! Stackars satar...

pb - har nu läst allt och undrar varför hon helt plötsligt slutat skriva. Vill ju veta hur det har gått! Blev det ÄD i Ryssland? Fick de sitt efterlängtade barn Jösses, vad de har gått igenom mycket 4 ÄD och inget som lyckades. Helt otroligt!