Vi fortsätter blanda och ge

Snigeln, så småningom måste man väl få slippa de stora, tunga djuren när man är gravid? Kanske finns andra saker man ska undvika också?

*fulvickar på rumpen*

freeeeedaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaagg!

*vickar så lite som möjligt på rumpan*

Jäklar vilken mensvärk jag fick igårkväll efter vår mamma-sondag! jag har inte varit med om liknande på åratal. Så idagär jag så stillsam det går och vägrar ta på mig jeansen, pyjamasbrallorna it is...

Annars är jag så förvånad över att jag inte brutit ihop att jag nästan undrar om jag borde vara orolig.

Fast det är jag inte heller. jag tjöt hela dagen i söndags efter mitt minus och sedan har det liksom gått över. jag börjar kanske vara van vid minusar efter alla år...

Eller så är det bara en livlina att jag har min Eskimå att hoppas på. Hur som helst så kändes det bara skitskönt att prata med de som skulle pratas med och fatta nytt beslut och veta en ny plan och fortsättning.
Framförallt var det skönt att bli liiiite lugnad av kliniken angående min ålder och att det inte är sådan panik som jag själv haft runt det.

Så sammantaget, visst är jag ju ledsen att det misslyckades, men min sinnesstämning är inte att jag är ledsen och knäckt. Jag har haft ärligt roligt med min son och jag orkar vakna och möta min dag.

Jösses, vad tyst det är här inne!!! Sover alla???

pb - vad skönt att du mår ok trots allt. Jag hade aldrig heller längre depressioner efter minus (IVF) utan tjöt när jag förstod att det var kört och ett par dagar senare var allt som vanligt igen.

porchez - vilken hemsk berättelse gällande din kompis. Hoppas han fattar vad han håller på med, vaknar upp! Kanske läge att få honom att gå och prata med någon?

Vickan, så sprudlande glad som du låter när du är på hemmaplan så känner man ju bara för att säga "men flytta HEM igen kvinna", men det är ju inte riktigt så enklet när allt kommer till jobb och sådana faktorer.

Porchez, vad sköt att du verkar ha fått bra bukt med bacillerna själv! Uvi är hemskt!

Vad gäller män så tycker jag inte det är så ovanligt att man hör om ego-grabbar som inte fattar att livet ändras när det kommer barn och att vara en familj innnebär att man får ansvar och måste bli vuxen. Fast man brukar kanske mer prata om as än om män i kris. Jag tror definitivt att det kan vara en livskris att få barn och att man atingen omfamnar sin nya situation eller slår ifrån sig. Det gäller nog både mammor och pappor.

Min sons lärare sa vid ett av alla samtal i vinter att hon tycker det är skönt att möta en förälder som själv ser sig som vuxen, för under hennes yrkesliv tycker hon sig se att dagens föräldrar i stor utsträckning "skaffat barn bara för att det ingår i konceptet, men inte alls fattat att det är de som är de vuxna och att de har ansvar för sina barn, utan de lever fortfarande som tonåringar, fulla av sitt ego och SINA rättigheter (man måste ju få göra egna grejor) och sina behov (jag kan inte vara hemma med sjukt barn, jag måste jobba)"

Det är också en hel del människor som "skaffar" eller blir med barn och inte alls har vare sig mognad eller stabilitet nog att faktiskt fungera som föräldrar.

Min sambo har suttit i en DEL fikarum och snackat med rätt många grabbar under åren och det är inte så sällan som han sagt till både en och annan att "du måste faktiskt ta och tänka till vad du sysslar med" Han kommer hem med de mest otroliga exempel på idiotiskt handlande...

PB: lät härligt mysigt med mor/son-dag! Det kan komma lite i vågor det där med ledsenheten är min erfarenhet. Så bli inte förvånad om det kommer en backlash inom några veckor. Men samtidigt är det nog bra att försöka se framåt och hoppas på nästa försök.

Själv är jag väldigt negativt inställd till ivf för min egen del just nu, känns som att det är kört - speciellt efter de där utsagorna om 38 år. Jag blev ju gravid förra året när jag var 38 just och nu vill det sig inte alls. Så det där med att det går utför verkar ju stämmma på mig...

Men just nu mår jag också rätt bra, ser fram emot våren och vår härliga familj. Och blir jag inte gravid i år så kanske vi satsar på en göttig resa till Guadaloupe el nåt när jag fyller 40!

Lappis: du är ju tillbaka - men hur gick det?!

...öhhh, inte ser jag fram emot vår härliga familj men njuter av den kanske det skulle ha stått!

Totalt ego - har nu varit på vårt första utredningsmöte och visst lyckades jag böla!!! Helt jäkla sååå typiskt mig! De är nog visserligen vana för näsdukar fanns där redo. Nå väl det mesta på mötet var information om vad vi ska gå igenom, vilka papper vi ska samla in och så prat om kursen. Vi halkade även lite in på om vi mentalt har gått vidare från biologiskt barn till adoption och det känns jätteskönt och ärligt att säga att det har vi. Berättade lite om våra IVFer och hur vi mått.

Sen började hon med den första punkten ... vår bakgrund och tog självfallet mig (lättast språkligt). Så det var att trassla upp min väldigt splittrade familj och berätta om när mamamma och pappa separerade etc. Tyvärr kunde vi inte fortsätta för vi hade "bara" 1 tim 15 minuter innan rummet var upptaget. Kändes lite snopet att inte få prata klart.

Vi ska träffa om en månad igen och då ha skrivit de första fyra punkterna i vår levnadsberättelse bl a innehållande vår bakgrund, hälsotillstånd, nätverk och personlighet/sysselsättning.

Pratade lite löst på vägen till t-banan med maken och han föredrog helt klart den andra damen (henne som han charmade totalt). Förstår honom för då hölls mötet på engelska. Idag pratade vi enbart svenska och då är han inte riktigt sig själv men jag måste ge honom en eloge för han var jätteduktig!