Förvärkar känns som en mild värk fast utan att egentligen göra ont. Oj, ludd ludd...
eh, alltså, hela alltihopa drar ihop sig rejält och man får liksom stanna upp lite i vad man gör, för det går tex inte at fortsätta gå raskt eller så.
Jag tror också att det är väldigt vanligt att man hajjar till lite och tänker att "tänk om DETTA är starten"
Det gjrode iallafall jag och jag hade massor av förvärkar.
Minns en gång då vi var ute och åt och vi inte vågade åka hem utan drog till svägerskan istället för att ha nära ifall det satte igång mera. Jag stod och höll mig i en lyktstolpe medan allt bara knöt sig. Men det blev inte mer än så och vi hann sitta många nätter med klockan och räkna, medan vi spelade Monopol och undrade när det skulle bli allvar av.
(när det sedan blev allvar så var det ingen som helst tvekan om saken)