Vad gulliga ni är! Tack så mycket för alla kramar, det värmde verkligen 
.
Jag har fått hjälp, så det är på väg att bli bättre. Tyvärr går det kanske inte lika fort som jag hade hoppats att det skulle göra. Jag har fått ?verktygen? att arbeta med det men det tar sin tid ändå. Det är just som Muggles beskrev, att lära sig tänka på ett annat sätt för att inte hamna i en dålig spiral.
Jag har varit deprimerad innan och ätit medicin för det i ett par omgångar. Problemet tror jag är, eller rättare sagt jag är övertygad om det, är jag aldrig tidigare fått någon ordentlig samtalsterapi. Medicinen lindrar ju symptomen men den ?botar? ju inte problemet. Precis när jag började plugga blev jag deprimerad och var i kontakt med Studenthälsan och fick tabletter men de hade inte tid eller resurser att ge hjälp för något som inte specifikt hade med studierna att göra, t ex studiestress och tentaångest. Så jag åt mina tabletter och efter ett tag började jag trappa ner och mådde helt ok. Sen kom det tillbaka efter ett par år och jag valde då att kontakta primärvården och där fick jag även, förutom tabletter, prata med en kurator men jag upplevde inte att det hjälpte. Hon lyssnade mest och sa inte så mycket, det finns ju lite olika skolor... Efter ett tag trappade jag ner igen och genom att hålla mig ordentligt sysselsatt och le så gick det ganska bra att hålla det tillbaka. Men när det var dags att skriva uppsats så rann all must ur mig och jag hade inte heller kvar det som hållit mig för upptagen att känna efter. När jag ser tillbaka så är det inga stora dramatiska händelser som löst ut det utan snarare flera ("mindre") händelser som varit jobbiga och som till slut fått bägaren att rinna över. Det fungerade ju uppenbarligen ett tag att låtsas som ingenting men till slut så kommer det tillbaka. Nu har jag haft kontakt med en terapeut med KBT-inriktning som har hjälpt mig att lära mig hantera tankarna och hur jag ska göra för att ta mig upp ur den där onda spiralen. Det tar sin tid, men det är bättre nu än vad det har varit tidigare så det går åt rätt håll. Har dragit mig från att komma in här för till slut så måste jag ju tala om för er att vi bestämt oss för att vänta. Det känns absolut som rätt beslut men samtidigt känns det tråkigt.
Nenne, jag tror också att det kan vara bra för er att få prata med någon med tanke på allt ni går igenom. Primärvården kanske också har någon som kan hjälpa er? Om jag ska hänga kvar här med er? Ja, om jag får det så hänger jag gärna här lite. Gillar att ?prata? med er här i tråden 
.
) har gemensamt är vår längtan efter barn. Vissa har hunnit skaffa sig flera stycken under åren, andra väntar fortfarande. I stort sett alla sätt att få barn på (utom att stjäla ett på Ikea) är snart representerade här i tråden. 
