Tack Blomman
Skönt att jag inte är ensam om att vara rabiat småbarnsmonstermorsa.
Egentligen var det inte nån stor grej som jag kan sätta fingret på, som fick bomben inom mig att brisera. Bara det där småtjafset från det att hon steg upp till det att vi var på väg ut genom ytterdörren...
Droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag BLIR så less på dessa sura, demonstrerande miner om att allt är FEL. Allt från byxor som hasar, bälten som är krångliga, hårband som åker av och på och frisyrer som inte är bra, jackor som man måste dra igen snoddarna där nertill, och när man gör det så är det obekvämt, sockar som knölar... ja, du vet alltihop som gör att man bara... BLIR GAAAALEEEEEN!
Man tycker att "Herregud vad du gnäller unge, du vet inte hur bra du har det, det finns barn som varken har byxor, jackor, sockar eller skor" . Sen när man gapat och skrikit så håret fladdrar på ungen och hon är spak och ynklig... Ja då bannar man sig själv och tänker: "Herregud, vad håller JAG på med? Det finns de som skulle ge ALLT för att överhuvudtaget få HA en frisk och viljestark sexåring att rå om"
Då skäms jag.
Men, men det är väl ytterligare bara ett bevis på att man inte är mer än människa och långt ifrån perfekt.
Undrar hur det går för Fjällbruttan och systern med sina små pyttetjejer? Hoppas de är starka de små töserna och att hela familjen får den support de behöver.