Otacksamma jag.....(långt)

Jag tycker helt enkelt inte att ens vänner ska spåra ur så att man sitter och är ledsen och har ångest efteråt.
Har läst om några här på BT som gjort det.

Man gör ju detta för bruden och då kan man väl försöka göra något som de tycker om. Inte vara egoistisk och göra något som alla andra tycker är kul att skratta åt. Vänta bara sills ni gifter er säger jag bara... Min man planerar redan i detta nu hämn för en kille som var med på hans svensexa.

 

På alla bröllop jag har varit på inkl vårt eget så har det på något sätt redovisats från möhippa och svensexa. Det har gjorts under middagens om en "spexpunkt".

Inte på dem jag varit på och inte på mitt....
Kanske olika var man bor...

" Och om bruden inte tycker det är pinsamt, skulle möhippeanordnarna tycka att det vore lika kul då? Nej, de väljer ju momenten som de tror kan uppfattas som pinsamma av bruden."

Ja, det kan jag erkänna att jag varit med och gjort när jag planerat möhippor, valt moment som jag tror kommer uppfattas som pinsamma av bruden. Men "lagom" pinsamma. Jag vet nämligen att även om en sak känns litet pinsam, så brukar det bästa vara att bara ge sig på det, göra det, och oavsett resultat så är man i regel STOLT att man vågade. Ingen har dött av pinsamhet. Sedan bör man ju veta såpass om sin kompis, att man lägger pinsamheterna på rätt nivå. För vissa kanske en fika på stan iklädd en möhippeoutfit är tillräckligt, medan andra glatt ger sig på försäljning av vadsomhelst utan att gnälla eller se plågade ut... Sedan har jag och mina vänner ALDRIG stått och haft kul på brudens bekostnad, vi har funnits i närheten som stöd och visat att vi står bakom henne. Inte på ett negativt sätt. På en möhippa jag var på nyligen kastade sig bruden verkligen iväg och fixade sina uppdrag. Och vi sa både då, och iaf jag har sagt det senare, att hon var grymt duktig på sina uppdrag.

"Apropå att släppa på sin egen betydelse; det är kanske snarare de som planerat möhippan som ska släppa på sin egen betydelse? De får väl acceptera att det inte är deras idéer som ska sitta i högsätet, utan fokus bör väl ändå vara på att umgås och ha trevligt helt enkelt."

Angående att släppa på sin egen betydelse, så menar jag att man inte ska ta så allvarligt på pinsamheter. Inse att det går att göra pinsamma grejer, och överleva. Många människor idag tycker det är hemskt och pinsamt att t.ex. ringa telefonsamtal när någon de inte känner svarar. Även om det gäller biljettbokning, boka samtal med bank eller någon form av kundsupport eller dylikt. Man måste lära sig att ta tag i pinsamma situationer, och lära sig att man alltid överlever. Är väl jättebra om man får träna på det under en möhippa, då det är allmänt accepterat att man gör "pinsamheter". Jag har för övrigt inte varit med om en enda möhippa som ENBART varit pinsam, utan med eller utan pinsamheter så har det mest bara varit roligt! Det ena utesluter inte det andra. Detta gäller även den möhippa där bruden muttrade att "jag hatar sånt här, tycker inte om det, ni vet att jag avskyr sånt här" i början. Första aktiviteten fick responsen "F*n vad kul". Andra aktiviteten gillade hon också, hejade glatt på alla som då såg henne litet lätt utspökad. Och vid tredje och sista aktiviteten så tyckte hon att hon hade fått en perfekt möhippa

 

Våra bilder rullade på stor skärm via projektor hur länge som helst mellan efterrätt och tårta tills jag skrattande sa, Stäng av!

nästan alla bröllop jag varit på har haft redovisning av möhippa/svensexa.15 stycken so far.

Jag är redan gift och fick världens bästa möhippa, pinsam och underbar! Det hör ju till, men jag har inte ett spett i röven heller så mina vänner visste ju att jag skulle våga göra deras uppdrag. De hittade till och med på nya grejer när de såg hur kul jag tyckte att det var. ÅÅH den som ändå fick möhippas en gång till!

och INGEN möhippa har varit, pecis som Ore skriver så bra, kul på bekostnad av bruden även om hon fått göra pinsamma saker. Vi skrattar med henne, inte åt henne. Srn kanske det funkar så på andra håll men inte som jag vet och det är det jag refererar till.

Jag tycker inte att den är lyckad när jag läser Peridots reaktion både innan, undertiden och efteråt. Det skulle inte vara det minnet jag gav den blivande bruden med en möhippa. Om jag planerade den...

Många verkar tycka att lite pinsamheter ska man kunna ta, men vissa har faktiskt stora problem att bli utsatt för så kallade "pinsamheter". Jag tycker Ore har fel i att möhippan är en perfekt situation att tränas i att man överlever. Jag kan bara anta att du inte har fobier eftersom du tycker att en "glädjens" tid (som tex en möhippa) är en perfekt tidpunkt att utsätta personen ifråga för jobbiga kanske plågsamma situationer. Ska man då sätta en orm runt halsen på en som har ormfobi? Bara för att personen ska lära sig att ormar inte dödar. Vissa har faktiskt socialafobier, respektera detta. Jag skulle aldrig utsätta mina väner för förnedring. Jag skulle dock anpassa planerna efter personen ifråga. Är det en tokig tjej skulle jag kanske ha dem att sälja rosor och utmana dem lite tex med en ridtur (Dock inte om de är hästrädda, men är de bara lite oroliga skulle jag stå brevid och hjälpa till så att man med gemensam kraft kan lösa situationen). Är det en mer blyg tjej så skulle det bara bli ett ordensband och en tiara och spa, kanske en piknik. Möhippan ska vara något trevligt som man kommer ihåg om det nu är en vanlig utekväll, vad gör det. Om bruden kommer ihåg det som något trevligt så är det ju något bra inte något dåligt som vissa verkar tycka.

Pitebrud 090801 skrev 2009-07-09 14:57:42 följande:

men det är ju precis så som ore och jag skriver. Anpassa utmaningarna efter bruden.

Pitebrud 090801 skrev 2009-07-09 14:57:42 följande:

Nej, jag har aldrig påstått att man ska utsättas varken för plågsamma eller förnedrande situationer. Men det är STOR skillnad på att göra en liten spåpinsam grej som att stå och sälja något till folk som passerar på stan, eller fråga om något smålarvigt som man inte skulle gjort i normala fall, och att behöva utsättas för något man tycker är extremt jobbigt.

Jag har för övrigt sagt samma sak som du, angående att man anpassar möhippan efter personen. Däremot kan jag ju säga att mina tokiga vänner lär fasen inte komma undan så lindrigt som att sälja rosor och rida. Här snackar vi heeeeelt andra typer av utmaningar, ungefär sju nivåer uppåt Men då snackar vi också om tjejer som är på helt motsatta änden jämfört med social fobi

För övrigt lever jag alltid i en "glädjens tid", och vill alltid ha roligt Angående mina egna fobier, så kan jag också titt som tätt känna olust inför vissa telefonsamtal, gå och dra på saker för att det känns litet pinsamt etc. MEN, sådana saker går inte att undvika i längden. Och jag är också fullt medveten om min egen obetydelse, i den bemärkelsen att min möhippa lär varken vara den första eller sista som folk ser. Tror inte att de kommer minnas just min, eller mig, något alldeles särskilt. Och gör de det, så är det kanske mer ett "ja, jag fick tvättrådslappen i kalsongerna klippt av en tjej som var ute på möhippa" eller "jag köpte rosen av en tjej som hade möhippa". Jag är helt övertygad om att jag i övrigt passerar genom deras liv ganska obemärkt. Så varför skulle jag då ha svår ångest över detta. Livet är så mycket roligare om man bjuder på sig själv, har jag märkt. En annan klyscha är att man måste våga för att vinna.

Som jag sa i ett tidigare inlägg: De flesta brudar som jag varit på möhippa för, (och jag kan inkludera mig själv i skaran) har varit glada, nöjda och stolta när de klarat ett uppdrag som varit litet pinsamt. Är det fel att få någon att känna sig stolt på sin möhippa???