Jag känner sälv att jag inte vill gå med min kille nerför gången. utan han skall stå där framme..
Vi är dock gifta men det var borgerligt och ingen var där då vi ville göra det själva.
MIn syster ska vara tärna som ska gå in med vår son före mig.
Vet ej om pappa skall gå med mig eller är det ovanligt nu förtiden?
Kanske gå själv?
Ååh, brudöverlämning. Long time no see...
Blev absolut INTE "överlämnad" av min far, eller av min mor. Inte heller blev min man överlämnad av sin far, eller mor.
Nej vi gick TILLSAMMANS in i äktenskapet.
Våra hjärtan dunkade, vi stod utanför portarna och hörde hur klockorna ringde in vår vigsel. Vi såg på varandra, kände tillsammans hur stort och vackert detta vi skulle göra var. Vi var så närvarnade i stunden. Dörrarna slogs upp och vi gick tillsammans hand i hand in i äktenskapet.
En av de vackrraste stunderna i mitt liv faktiskt. jag tycker synd om er som missar det.
Vi gick in tillsammans, för oss kändes det rätt eftersom vi ingick äktenskap tillsammans, vi lever tillsammans sedan 10 år tillbaka, vi har två barn tillsammans.
Det kändes också rätt eftersom vi gifte oss i en kyrka där man har den ordningen samt att brudöverlämning för mig klingar väldigt "amerikansk film" och i den kyrkan vi gifte oss som tillhör SVenska kyrkan, så har vi inte den traditionen.
Det var, precis som några här beskrivit, en jättefin känsla att gå in tillsammans, sida vid sida, stödjandes varandra i detta stora ögonblick. En skön känsla.
För mig skulle det känts fånigt om min pappa lämnat över mig.
Kanske jag tycker så pga vår livssituation som jag beskrev i början här ovan samt att jag är 40 bast och detta var andra gången jag gifte mig.
Vi gick också tillsammans, fast det var borgerligt och utomhus.
Vi stod gömda bakom en husknut (där vi träffades ett par minuter innan och beundrade varandra 
).
Sedan stod vi hand i hand och väntade på att musiken skulle börja och precis som så många andra skriver så var det den absolut känslomässiga stunden på hela dagen. Jag minns nästan ingenting från vigseln, men den stunden kommer jag att minnas hela livet.
Tack för hjälpen Passionsblomman!
Det stämmer, jag svär aldrig. (Utom om jag spikar mig med hammaren på tummen möjligtvis, men min man brukar skratta sig fördärvad åt mina svordomar: Fasiken, järnspikar osv.)
Inte heller säger jag att man inte kan tänka på ett visst sätt, men jag vill gärna veta om man verkligen tänker på det sätt som jag har uppfattat det och i så fall, om jag inte kan förstå det, så blir jag jätteglad för en förklaring.
Varje ny insikt jag får i hur an annan människa fungerar är värdefull.
Jag vet dock inte hur jag ska bemöta att man struntar i jämställdhet. Det tycker jag bara är OK om man faktiskt inte vill vara jämställd.
Det är så tråkigt att diskussionen om brudöverlämning alltid kommer till den punkt där de som förespråkar det försöker slå hål på alla bra argument som motståndarna lägger fram så till den grad att vissa vägrar inse vad symboliken bakom är pga. att det är "deras" dag och att de ska få göra som de vill. Man har rätt till en åsikt, men jag tycker att om man verkligen står för något ska man även kunna argumentera _varför_ man gör det. Och då räcker det inte med "för att jag VILL" eller "men jag skiter i hur det var förr i tiden" eller "det jag gör påverkar ju ingen annan".
När jag gifte mig gick jag och min man in tillsammans. Det gjorde vi inte av jämlikhetsskäl eller av religiösa skäl, utan vi ville helt enkelt dela alla upplevelser den dagen och den allra starkaste känslan den dagen var när portarna öppnades och musiken startade; då kramade vi varandras händer hårt en stund, sneglade på varandra och log och gick sen in tillsammans, på väg in i äktenskapet sida vid sida.
Jag håller med dig. har heller inte hört ngn annan än folk på BT som tycker det är negativt. Lycka till på lördag!
Även om jag inte kommer att gå in med min blivande man utan med mina tärnor så kommer vi ändå ha gått in TILLSAMMANS i äktenskapet!
Vi ska absolut gå in tillsammans! Tänk på vilka signaler du sänder ut om du blir överlämnad av din pappa. Din pappa måste väl inte överlämna ansvaret för ditt liv i någon annan mans händer!? Du behöver väl inte bli omhändertagen av en man? Jag antar att du klarar dig alldeles utmärkt på egen hand! Denna icke svenska tradition symboliserar att en kvinna inte kan klara sig själv utan är beroende av att en man försörjer henne m.m. Var inte en bakåtsträvare och tänk på att kvinnor fortfarande får kämpa för att bl.a. få lika lön för lika arbete m.m.
Vilka signaler? Tror du seriöst att folk tänker så här???
Ja, det gör jag. Men jag skulle aldrig säga det om jag var gäst på ett bröllop. Tänker såklart glädjas tillsammans med brudparet oavsett.
