Tantvarning 3

Min långa ståtliga 19- åringen, behagade falla som en fura, rakt in i WoW- träsket under jullovet. Det förde med sig att våra trevliga samtal vid middagstid flög sin kos. Isf att njuta av mitt trevliga sällskap, för att inte tala om julmaten.

Spratt det liksom i hans ben, hängjeansen måste ha varit full av myror eftersom han ideligen måste in på rummet och kolla något. Till att börja med trodde jag att det var dax för ny tjejuppvaktning, via msn.

Efter att hans måltider började intas gående, o helst mitt i nätterna fick jag slutligen ett av mina mammabryt. Jag stormar alltså Robins rum, och drar en sk. fiktionsstory om WoW som internets farosot nr.1. Jag talar högljutt om dataspelens fördärv på den sociala IRL- kompetensen. Poängterar att vårt samhälle om ett 40- tal år kommer att vara utan biografer, krogar, discon, fik etc, etc. Pga av denna dataspelsfokusering.

Sonen sitter alldeles tyst, o bara tittar på mig med den där blicken. Som kan driva mig till ytterligare vansinnigheter. Jag noterar helt plötsligt att hans rum borde städas, hans kläder ska in i garderoben, etc. ETC. Vilket jag naturligtvis påpekar, med stora bokstäver. I och med detta noterar jag att ett bizzart leende börjar sprida sig in i hans ansikte. Det är inget gott tecken, sanna mina ord. Nittonåringen börja koka över av ilska.

Det är exakt vid den tidpunkten jag inser att anfallstrupperna omedelbart bör dras tillbaka. Jag bör försvinna samma väg som jag kom, men dubbelt så snabbt. Resa bort till främmande länder, vackra städer, el kanske ta bussen ner på stan. Ungen är märkbart förorättad. Jag gaskar upp mig, och säger; - Ja, du borde iaf sova på nätterna.

Då öppnar sonen munnen, talar i tydliga ordalag om att det är jullov. Han, och alla hans kompisar från hemstaden har bildat någon sorts inre WoW- klubb. Fixat, o grejat, vilket tagit lång tid, o hårt arbete. Föräldrar, alltså jag; Bör begripa att det är viktigt att stå för sina ord. Dvs, dyka upp vid datorn på rätt tid. Ge järnet, samarbeta, o ha kul. Han får det att låta som en viktig punkt i förordnandet, Sverige i tiden.

Eftersom jag absolut inte vill betraktas som motsträvare, en sorts fiende mot gatusmarta killar, och tjejer. Lägger jag ner ...... projektet. För visst har sonen rätt i mycket av det han säger För egentligen är jag faktiskt nöjd, om han sitter ner då han äter.

Jo A Team är "favorit" just nu H är skeptisk till om alla fattar vad det är för låt, jag struntar i om de fattar eller inte

Isch! potatisbullar :-S

Vaddå fattar? De behöver väl inget fatta? de behöver bara vara glada och ha det bra väl.

Jag gillar potatisbullar, med bacon och rårörda lingon och morötter.
Dessbättre gör sonen och hans bästis det också. Enkel snabb väg till mätta ungar som inte säger "jag GILLAR inte det här"
Kompisen är annars lite pipig med mat. Vilket hör till det värsta jag vet. Och det vet han, för det har jag sagt åt honom...

Så ibland är det lite tvång på att smaka ngt nytt här, och ibland tar man en enkel och gnällfri väg...

Sambon och jag käkade god lunch ute idag, så då ka det få vara lite barnmat på hemmamenyn.

Nu ska här oxå fixas middag. Kyckling, och nått står på menyn.

Kände att jag behövde få ur mig lite Wow- känslor, då ämnet poppade upp

Troll1; Tack snälla du. Klart man tackar ja till all hjälp Mb2 har oxå nått på gång.

Mulle; Det där med föräldrar är inte lätt Finns liksom inga synliga förklaringar, till att saker är som de är. Men det kan bara bli bättre.

Jag har drabbats av akut dyslexi...

Först läste jag trådnamnet fel så det blev "Vart får man tag på fina ringmaskar"

Sedan så misstolkade jag "Bröllopsnatt med dopp" å det grövsta"

Efter det så fattade jag inte varför man skulle vilja sitta ned och dansa i en tråd om underkjolar...

Examensarbeten gör en dum i huvudet det är bara så.

Hehe, jo, det pratas en del WoW här också ska jag säga, både vid matbordet och här och där under dagen. Jag brukar tröttna fort på spel, WoW har jag spelat längre än något annat.

Det som gör att jag låter både 14åringen spela (och till viss mån 8åringen, om än mycket sparsamt) är att WoW faktiskt är ett spel som jag anser gynnar en även utanför spelvärlden. När man börjar spela får man välja sin "gubbe", om man vill vara en helare, en som slår på saker eller en som kastar magi (grovt uttryckt). Till en början kan man klara sig själv, men vartefter spelet lider så lär man sig att för de större uppgifterna behöver man sammarbeta, 5, 10, 25 och till och med 40 spelare tillsammans. Och inte nog med det, man behöver alla typer av "gubbar", det funkar inte att bara ha folk som slår med klubba, för de dör utan helare... osv... Om man redan i 14årsåldern kan lära sig vikten av samarbete och att alla typer av människor behövs så är jag bara glad.

Jag kan dock hålla med om att julafton kanske inte är bästa dagen att planera in samarbeten på.

Till Panzer: jag är inte riktigt med på vad du menar med öppen värld, men jag började om att spela nu i samband med leach king släpptes. Dom har nu gjort världen mycket mer interaktiv, om man har två karaktärer som befinner sig i samma område så kan det se miljön ändå se helt olika ut. Det beror helt på hur långt man hunnit och vilka quester man e på. Startområdet för Deathknights är bland det snyggaste och mest genomtänkta jag sett (dock har jag inte sett så mycket ). Så interaktiva områden och mycket, mycket mer lore är det som gjort att jag spelar lite igen (efter 2 års uppehåll).

Jag undrade också varför ngn ville sitta och dansa...

har du inte sett alla roliga sär skrivningar då?
"Typ hur skriva barn fritt?"

f*n vad det pladddras här hänger inte med! känner mig lite utanför... men det e ok ska läsa natt saga för lillen nu!

oj har oxå dyslexi...

Nä, inte ska du känna dig utanför! Jag är inte ett dugg intresserad av WOW, men jag sitter här ändå under min korkek... Å luktar på blommorna.