Ska han be pappa om min hand?

Hmmm...det handlar "inte om att få eller inte få gifta sig med sin partner utan för oss handlar det om respekt!".

Då undrar jag, varför ska bara kvinnans föräldrar respekteras? Varför ska hon inte visa hans föräldrar samma respekt? Varför ska inte då också kvinnan gå till mannens föräldrar och be om hans hand?

Om det alltså bara handlar om respekt och inte gammaldags värderingar.

Ok, jag har inte läst alla inlägg, men här kommer min kommentar:

Seden att be om en flickas han kommer från den tiden då en kvinna i princip aldrig var självständig. Mannen var tvungen att få pappans godkännande för att få gifta sig med kvinnan. Dvs först var hon en ägodel till pappan, och sedan till mannen.... så var det naturligtvis inte riktigt i praktiken, jag tror att kvinnor var starka även på den tiden och om de inte hade någon reell makt så hittade de sätt att skapa sig det ändå. Kvinnlig list ni vet.

Traditionen har levt kvar och traditionellt sett så frågar mannen kvinnans far först om hennes hand, innan han friar till henne. Man frågar alltså i princip om tillåtelse att få fria till och gifta sig med hans dotter.

Min första fästman bad om min hand hos min pappa innan han friade till mig. Då var jag ung och tyckte att det hela var väldigt romantiskt. Jag vet inte vad han skulle ha gjort om pappa sagt nej, men säkerligen hade han tänkt sig för och en två gånger innan han gjort det. Han hade nog inte känt sig välkommen i familjen i alla fall... Nu gifte vi oss aldrig som tur är även om vi var förlovade ett tag.

Min nuvarande man bad inte min pappa om min hand, och jag hade aldrig velat att han gjort det heller. Min syn på det hela har ändrats från att vara en romantisk tradition till att vara en förlegad företeelse som faktiskt är himla dum och inget jag känner att jag förlikar mig med. Det är ju jag som ska vara ja eller nej, inte min far!

Jag tycker emellertid att det är helt ok att fråga om dotterns hand innan man man friar, om båda är av den inställningen att det är så man ska göra, och om brudens föräldrar skulle bli väldigt förnärmade om man inte gjorde det. Men jag kan inte riktigt se poängen i det - för vad gör man om man får ett nej? Någon här inne som varit med om det? Om man struntar i det nej man får var ju inte heller frågan någonting värd.

Känner på mig att mitt inlägg kommer bli långt i och med att jag får ta ch förklara hela den persiska kultrens tankesätt vad gäller detta. Jag måste ju först också påpeka att jag talar för mig själv nu och för hur jag har tolkat min kultur, jag pratar inte för alla iranier och jag vill heller inte dra alla svenskar över en kam eftersom det verkar finnas tjejer som tänker som Vi2ijuli?

Hur som? när vi växer upp i en persisk familj får vi extremt mycket kärlek från våra lite då och då överprotektiva föräldrar. Jag har från väldigt tidig ålder märkt att min pappa (har växt upp med honom största delen av mitt liv) verkligen lagt hela sitt liv åt mig och min bror. Jag var 19 när jag träffade min m2b och 20 när vi förlovade oss. Jag bodde hemma hos min pappa fortfarande och så länge jag bodde där levde jag under hans tak. Min pappa har bott här sedan han var 19 år gammal och jag är född och uppväxt här och vårt sätt att leva är väldigt blandat i dessa två traditioner. Me är det något som följt med från den persiska är det just respekten. Jag har ALLTID frågat om saker jag velat göra och han har fått tid att tänka fram ett svar. Sedan har jag ägnat timmar åt att tjata och övertala honom att förstå min del av saken. Jag har ofta fått som jag velat i slutänden ändå MEN jag har alltid frågat och involverat den människa som genom hela mitt liv funnits för mig och gett mig mat, tak och kärlek. Genom att fråga min pappa (och mina andra föräldrar, har 4 stycken=) visar jag honom att jag bryr mig om att i varje fall höra hans åsikter!

När vi och satte oss för att prata med min familj sa min m2b, nervös som han var, att han älskade mig och att han ville leva resten av sitt liv med mig och frågade om det var okey att han gav mig ringen han hade köpt. Pappa skrattade lite och sa fösta några visa ord om att äktenskap aldrig är en dans på rosor och han tyckte vi skulle studera klart innan vi drog igång med bröllop (vilket vi lovade men inte höll). Sedan sa han om det är ett beslut vi två hade funderat över länge nog att det var ok för hans del .

Om min pappa hade ogillat min m2b hade han ändå sagt exakt samma sak. Det handlar inte om att han får säga nej eller ja för att han gillar eller ogillar min partner utan det handlar om att han är äldre, han ett ton mer erfarenheter än vad jag har och han har rätt att få veta om dessa stora beslut.

Det känns som om svenskar (INTE ALLA), har svårt att föra sådana diskussioner med sina föräldrar, det känns som om ni har så brottom att bli 18 och få göra vad ni vill att ni ibland glömmer av hur mycket föräldrar gör för en och hur glada dom blir av att få vara med i ens liv.
För oss är detta konstant, det spelar ingen roll om vi blir 18 eller inte, vi är deras barn hela livet och våra föräldrar har alltid mer visa ord än oss. Vishet ligger i erfarenhet och det är ett privilegium att ha föräldrar i livet som man är så pass nära och kan dela med sig med av sina känslor och tankar.

Så NEJ, det är ingen som går bakom någons rygg, det är ingen som sätter ner foten och tar någon annans beslut, NEJ det är ingen som blir förtryckt, NEJ det är ingen sketch utan det är att man är vuxen nog att kunna erkänna ett ens föräldrars visa ord ibland kan ge mycket mer än vad man tror. Kan man tänka så visar man en hel del respekt. Visar man respekt blir man också respekterad.

Jag är vuxen nog att inse att mina föräldrar vet mycket. Jag är också vuxen nog att veta att de inte vet allt. Även om de har mycket erfarenhet så vet de inte allt, och saker och ting är inte heller konstanta. Det sättet de gjorde saker på var kanske bäst då, men inte nu.

I den version av svensk kultur som jag är uppvuxen i har jag också respekt för mina föräldrar. Men det verkar ändå skilja sig litet från din situation.

"Jag har ALLTID frågat om saker jag velat göra och han har fått tid att tänka fram ett svar. Sedan har jag ägnat timmar åt att tjata och övertala honom att förstå min del av saken. ... Genom att fråga min pappa (och mina andra föräldrar, har 4 stycken=) visar jag honom att jag bryr mig om att i varje fall höra hans åsikter!
"

Jag har inte sedan jag blev myndig försökt övertala mina föräldrar om jag vill göra något. Det har inte behövts. De vet att jag har rätt att göra som jag vill. Jag ser ingen anledning till att jag skulle tjata. Och eftersom du ändå ofta "tjatar" igenom att du ska få som du vill så respekterar du ju inte hans första åsikt...

"Om min pappa hade ogillat min m2b hade han ändå sagt exakt samma sak. Det handlar inte om att han får säga nej eller ja för att han gillar eller ogillar min partner utan det handlar om att han är äldre, han ett ton mer erfarenheter än vad jag har och han har rätt att få veta om dessa stora beslut."

Jag skulle aldrig uttrycka det som att mina föräldrar har rätt att veta. Jag vill att de ska veta. Därför berättar jag. I övrigt så tror du att han sagt samma sak om din m2b oavsett vad han tyckte. Då är åsikten betydelselös, och du hade lika gärna kunnat berätta att ni ska gifta er, som att ni frågat.

"För oss är detta konstant, det spelar ingen roll om vi blir 18 eller inte, vi är deras barn hela livet och våra föräldrar har alltid mer visa ord än oss. Vishet ligger i erfarenhet och det är ett privilegium att ha föräldrar i livet som man är så pass nära och kan dela med sig med av sina känslor och tankar."

Jag är också mina föräldrars barn, men jag är vuxen nog att veta när jag vill ha deras råd och inte. Jag tycker det är respektlöst att be om råd om jag inte vill ha råd. Jag behöver alltså inte tjata igenom min vilja, om mina föräldrar inte tycker som jag. Jag säger helt enkelt att "jag har hört vad ni säger, men kommer ändå inte göra så eftersom jag anser att mitt sätt är bättre". Det innebär dessutom att visar det sig att mitt sätt var sämre, så får jag skylla mig själv.

Kan dessutom tillägga att mina föräldrar är stolta över att ha fostrat barn som kan fatta kloka beslut utan deras inblandning. Det betyder som sagt inte att vi aldrig frågar om råd...

Det är bra att du respekterar dina föräldrar. Jag undrar bara om inte din M2B respekterar sina föräldrar. Eller frågade ni dem också om de tyckte att deta var OK att ni gifter er?

Jodå, enligt tradition ska dom vara med när man frågar. Men dom bor i Iran största delen av året och kunde inte vara med. Vi frågade självklart dom också.

Jag frågar också mina föräldrar om råd ofta...om det är saker jag har svårt att besluta om eller om det är något jag inte vet som jag tror att de kanske vet.

Om jag vill göra något och min pappa tycker att 'nej det ska du inte' , ja då har jag fått hans syn på saken. Förhoppningsvis talar han om varför han inte vill att jag ska göra det. Det väger jag naturligtvis in när jag ska fatta ett beslut. Men aldrig att han skulle tvinga mig att göra något så att jag skulle behöva tjata eller övertala honom att ändra åsikt!

Persianbride 2009:
Då antar jag att ni ser det som ett så stort beslut att ni vill att era föräldrar, som ju redan varit med om ett antal års äktenskap, ska godkänna det = så att ni inte gör några misstag i ungdomligt oförstånd.

Det är ju också det som är bakgrunden till att kvinnor (och också män)i flera delar av världen blir bortgifta. Föräldrarna bestämmer vem man ska gifta sig med, för herregud, en man och en kvinna i 20-årsåldern vet ju inget om livet!

Det finns naturligtvis en poäng i det, så länge föräldrarna inte tvingar en att gifta sig med någon som behandlar en illa - eller som man kan läsa i "Tusen strålande solar" tvingar en 15-åring att gifta sig med en man som är över 30.

I det gamla svenska bondesamhället var det inte särskilt klokt att låta känslorna styra. Det är ju meningslöst att ha en vacker brud som man kan diskutera livet med, men som inte kan spinna eller mjölka kor. Det är inte heller bra att gifta sig med en rolig och charmig man som man trivs bra med men som inte vet hur man plöjer en åker eller som är slösaktig med pengar. På den tiden var äktenskapet en ekonomisk förening. Då var det självklart att föräldrarna hade både ett och två ord med i laget. Nu är inte äktenskapet en ekonomisk förening längre.