Ska han be pappa om min hand?

Haha, är det inte läggdags snart? ;)

Nåväl, då kör vi!

MIN gubbe kommer be om min hand av min mamma (min pappa gick bort för X antal år sedan) för det är en del av HANS kultur.
Sen är han väl lite av en, som du säger, "bara en gammaldags romantiker som inte tänker på vad det betyder".
Men han vill göra det, så varför stoppa honom?

Och NEJ, jag ser ingen anledning till att JAG ska be om HANS hand av HANS pappa. Har inget med kvinnoförtryck att göra, tycker f-n det är kvinnan som stjäl, och SKA stjäla all uppmärksamhet före/under/efter bröllopet.
Det kommer ju vara "all eyes on her".

Nej, det tycker jag inte! Hade min sambo frågat mina föräldrar om min hand så hade de nog börjat ifrågasätta om jag verkligen borde gifta mig med honom. Det är väl enbart mitt beslut.
Man vet väl redan vad ens svärföräldrar tycker om en, det måste man ju ha märkt. Mina föräldrar har inte fattat några beslut åt mig sen jag flyttade hemifrån vid 19års ålder, varför skulle de vara involverade i mitt beslut att gifta mig?
Har en underbar relation till mina föräldrar men de lägger sig inte i varje detalj i mitt liv.

Som någon skrev i en annan tråd skulle mina föräldrar nog funderat över om jag verkligen borde gifta sig med min man om han frågade dem om lov. Jag är en vuxen kvinna och fattar egna beslut kring det som gäller mig och mitt liv.

Kan tillägga att en vän blev bortgift som 11-åring, mamma vid 12. Hon är av kulturen fjättrad vid en man som hon inte älskar. Skilsmässa är otänkbart p.g.a. deras kulturella bakgrund.

Att i västvärlden betrakta mannens fråga till svärföräldrarna som något "gulligt" anser jag bekräftar kvinnan som stående under mannen. Är det så vi kvinnor vill ha det?

Jag kan förstå att man tycker att det är gullig och så men jag hade nog inte uppskattat det. Alla beslut som berör mig och mitt liv har inte mina föräldrar med att göra, jag är en vuxen människa. Jag hade blivit lite stött om min blivande hade frågat mina föräldrar, men det är min personliga åsikt. Jag känner par som har tyckt att det är en gullig tradition och har gjort så, men det funkar inte för oss. Både jag och min blivande flyttade hemifrån efter gymnasiet och sen dess har vi varit självständiga. Det skulle kännas så konstigt att be om att få gifta sig.

Maste bara beratta om min kompis har i Canada som ocksa snart ska gifta sig.. Hennes blivande hade akt hem till hennes foraldrar (ca en vecka innan han friade) och bett om "hennes hand". Han hade varit mycket nervos men de sa ja.
Jag tyckte det var lite gulligt och nar hon fragade om min blivande fragat mina foraldrar och jag sa nej gapade hon stort och sa VA?!?! Hon berattade att det ar en stor grej for manga har och om hennes blivande inte fragat hennes foraldrar innan hade hennes syster och mamma blivit riktigt besvikna sa hon..
Antar att det ar olika har ocksa.

Jisses... hade jag frågat min (blivande) svärfar om min flickväns hand så hade han nog trott att jag var galen och skrattat ut mig...

Jag skulle inte ha velat ha det så. Hade maken frågat pappa hade jag (och pappa - det sista han sa om sin o min relation innan han dog var ungefär "man uppfostrar sina barn för att de ska klara sig utan en sen") nog båda undrat om han verkligen var rätt. Hur jag hade reagerat hade nog berott en del på varför han gjorde det och vem han var, men en redig funderare hade jag fått ta mig.

Och den här aspekten av att det skulle visa särskild respekt på nåt vis att man frågar men att man inte är beroende av att få svaret ja - det förstår inte jag. Det bygger ju på att man anser sig veta svaret... - för om man frågar och får nej och struntar i det och gifter sig ändå - då var det ju verkligen bara teater (och då i mina ögon rätt rejält respektlöst). Respektfulla relationer bygger i min värld på verklig dialog och öppenhet - inte på att man i förväg bestämmer sig för hur folk ska svara och att svarar de "fel" så struntar man i det?

Önskar min hade gjort det

Jag har också skrivit om detta på många ställen innan.

Nu gjorde han aldrig det, men han hade tänkt! Och anledningen till att han ville fråga var mer ett sätt att berätta för min pappa att vi ska gifta oss.

Nu är det så att min pappa ÄLSKAR min snuff så tanken var mest att göra honom rörd.

Aldrigt att jag hade accepterat det! Never! Lika lite som jag gillar tanken på brudöverlämning. Jag är och förblir min egen person och mig äger ingen (utom banken och CSN på grund av alla lån men det är en annan sak ) och då är det bara mig och ingen annan än mig som man frågor om giftemål. Lika lite lämnas jag över som en ägodel.

Jag älskar klassiska romantiska gester. Jag älskar att få blommor, överraskas med en middag eller spontant få en prensent. Jag gillar lika mycket att ge allt detta tillbaka. Men min gräns går vid sånt som be om ens hand och liknande. Det är inte utan symbolik och jag tycker att det är fel att inte oxå ta i beaktande att man faktiskt blir bärare av den symboliken och legitimerar den. Man kan inte bara frånse att saker och ting är laddat med värderingar och symbolik och säga att nu har jag neutraliserat dem och laddat dem med mina egna värderingar och symbolik.

Så för mig är det oförenligt att påstå sig vara jämställd och vilja att ens man delar på vardagen med en på ett självklart sätt och i nästa andetag tycka att det är så gulligt med att han ber om ens hand hos pappa och att pappa överlämnar en.