SÅÅ trött på en del kommentarer!!!

IdaälskarlennartJag förstår inte riktigt din aggressivitet eller ditt inlägg, jag tycker jag var väldigt tydlig med att åldern inte spelar någon roll då det alltid kommer att finnas människor i alla åldrar som aldrig mognar och växer till sig och även motsatsen d v s unga människor med stor insikt om livet och vad det bär med sig. Livserfarenhet kommer med livet och ju fler år du lever desto mer livserfarenhet får du med all sannolikhet, och nej det sker inte lika mycket efter 25 - 27, inte i samma rasande takt som innan. Därmed inte sagt att man inte kan ta mogna och genomtänkta beslut när man är yngre. Men ju äldre jag blir, desto ödmjukare blir jag, livet är så långt ifrån svart eller vitt som jag så gärna ville att det skulle vara när jag var i yngre tonåren - det är väldigt mycket gråzon och alla typer av männsikor finns i alla åldrar.Jag efterlyser dock fortfarande lyhördhet och ödmjukhet vilket jag knappast tycker du visar mig i det här fallet, du har inte den blekaste om vad jag hade upplevt när JAG var tjugo år lika lite som jag har kännedom om alla dina erfarenheter och sidor. Jag har ingen aning om vad du har gjort för erfarenheter i ditt liv, lika lite som du vet vad jag har sett och gjort i mitt. Min poäng med mitt inlägg är just att jag är så trött på den aggressivitet som väldigt ofta visar sig i just unga skribenters inlägg, behovet av att tala om att JAG minsann är mogen och DU vet IGENTING om mig följt av utropstecken och frågetecken - jag har aldrig ifrågasatt dig eller ditt val i att gifta dig eller skaffa barn ung (om du nu tänker göra det, vad vet jag). Jag säger bara: Lyssna & tänk efter INNAN du skriver ditt svar - kanske finns det ett råd som du faktiskt kan ta till dig om du lugnar ner dig lite först? Jag skrev om ÖDMJUKHET inför det man står framför och i många fall modet att faktiskt kunna erkänna att man inte VET allt för gudarna skall veta att vi har alla saker kvar att lära, oavsett vart i livet man befinner sig.

Med ålder kommer livserfarenhet och visdom, inser man inte det är man oerhört omogen skulle jag vilja påstå. /// Jag kan sakna hos de unga här inne, är ödmjukheten inför vad de ger sig in i. Behovet att bekräfta att de gör rätt är oerhört tröttsamt i bland, man dör inte av att lyssna lite på de mer erfarna och deras råd - det ligger ofta egen erfarenhet bakom dessa råd. Sen behöver man nödvändigtvis inte göra exakt som de säger men TA IN det först och fundera ett tag istället för att explodera i en kakafoni av försvarstal...

Jizz- tror du inte bara att duchess menade att det är mer allvarligt att få barn än att gifta sig?

Jag förstår inte riktigt din aggressivitet eller ditt inlägg, jag tycker jag var väldigt tydlig med att åldern inte spelar någon roll då det alltid kommer att finnas människor i alla åldrar som aldrig mognar och växer till sig och även motsatsen d v s unga människor med stor insikt om livet och vad det bär med sig. Livserfarenhet kommer med livet och ju fler år du lever desto mer livserfarenhet får du med all sannolikhet, och nej det sker inte lika mycket efter 25 - 27, inte i samma rasande takt som innan. Därmed inte sagt att man inte kan ta mogna och genomtänkta beslut när man är yngre. Men ju äldre jag blir, desto ödmjukare blir jag, livet är så långt ifrån svart eller vitt som jag så gärna ville att det skulle vara när jag var i yngre tonåren - det är väldigt mycket gråzon och alla typer av männsikor finns i alla åldrar.

Jag håller däremot inte med om att ödmjukhet kommer med ålder. Det syns på många inlägg.

Med ålder kommer livserfarenhet och visdom, inser man inte det är man oerhört omogen skulle jag vilja påstå. Jag upplever det som att inte förräns man är 25 - 27 år har man "vuxit" klart - det sker oerhört mycket under åren mellan 20 - 25. Men det inser man kanske inte förräns i efterhand, jag har alltid varit brådmogen, oerhört ansvarsfull och den kompis som alla föräldrar tyckt varit så tryggt att deras barn umgåtts med... Men trots detta, är det först efter 25 - 27 som jag tycker vi har "landat" då har man jobbat ett par år, flyttat hemifrån och hela biten. Nu ytterligare 10 år senare har vi ett volvo, villa (dock ingen vovve) plus ett gäng ungar och jag tycker att ju äldre man blir, desto mer respekt får jag för mina föräldrar och äldre personer, man inser hur mycket de har upplevt och fått jobba för det som de har i dag - deras åsikter är byggda på en livserfarenhet som jag ännu har att erfara. Och man slutar aldrig utvecklas och förändras även om det inte längre sker i samma takt som tidigare.Men om människor vill gifta sig unga eller skaffa barn unga så gör det mig inget, för det sitter ändå inte i åldern om det håller eller inte.... det sitter i förmågan att inse vad man ger sig in i och framför allt ÖDMJUKHETEN inför sin "uppgift" som förälder och som gift. Vi har vänner som fick barn när de var 21, de håller fortfarande ihopDet jag kan sakna hos de unga här inne, är ödmjukheten inför vad de ger sig in i. Behovet att bekräfta att de gör rätt är oerhört tröttsamt i bland, man dör inte av att lyssna lite på de mer erfarna och deras råd - det ligger ofta egen erfarenhet bakom dessa råd. Sen behöver man nödvändigtvis inte göra exakt som de säger men TA IN det först och fundera ett tag istället för att explodera i en kakafoni av försvarstal...

jag är också 20år och håller helt med dig. de är ju för guds skull bara en siffra. det var en kvinna här på BT som skrev till mig "är du verkligen mogen för barn och bröllop när du bara är 20år och inte ens kan stava ordentligt" då blev jag jätte arg för att jag har inte blivit gravid än, jag försöker, jag är redan bonusmamma till fyra barn och klarar ju faktiskt av det. att jag inte stavar bra har väl för F*n ingenting med saken att göra.????? jag har dyselexi vilket även en 50åring kan ha. så enligt henne så borde jag inte gifta mig för att jag stavar dåligt !!!!!!!! :/