Kunde varit jag som skrev (har iofs inte hus eller _äkta_ man än "bara" fästman 
), håller med helt och hållet!
Lilltrolle skrev 2008-03-14 10:25:43 följande:
Med ålder kommer livserfarenhet och visdom, inser man inte det är man oerhört omogen skulle jag vilja påstå. Jag upplever det som att inte förräns man är 25 - 27 år har man "vuxit" klart - det sker oerhört mycket under åren mellan 20 - 25. Men det inser man kanske inte förräns i efterhand, jag har alltid varit brådmogen, oerhört ansvarsfull och den kompis som alla föräldrar tyckt varit så tryggt att deras barn umgåtts med... Men trots detta, är det först efter 25 - 27 som jag tycker vi har "landat" då har man jobbat ett par år, flyttat hemifrån och hela biten. Nu ytterligare 10 år senare har vi ett volvo, villa (dock ingen vovve) plus ett gäng ungar och jag tycker att ju äldre man blir, desto mer respekt får jag för mina föräldrar och äldre personer, man inser hur mycket de har upplevt och fått jobba för det som de har i dag - deras åsikter är byggda på en livserfarenhet som jag ännu har att erfara. Och man slutar aldrig utvecklas och förändras även om det inte längre sker i samma takt som tidigare.Men om människor vill gifta sig unga eller skaffa barn unga så gör det mig inget, för det sitter ändå inte i åldern om det håller eller inte.... det sitter i förmågan att inse vad man ger sig in i och framför allt ÖDMJUKHETEN inför sin "uppgift" som förälder och som gift. Vi har vänner som fick barn när de var 21, de håller fortfarande ihopDet jag kan sakna hos de unga här inne, är ödmjukheten inför vad de ger sig in i. Behovet att bekräfta att de gör rätt är oerhört tröttsamt i bland, man dör inte av att lyssna lite på de mer erfarna och deras råd - det ligger ofta egen erfarenhet bakom dessa råd. Sen behöver man nödvändigtvis inte göra exakt som de säger men TA IN det först och fundera ett tag istället för att explodera i en kakafoni av försvarstal...
