Bekännelser

nej nej! var inte ledsen för MIN skull! Man ska vara tacksam för att man har sina föräldrar i livet och inte ta de för givet.
Jag hoppas att du mår lite bättre.

Hello girls!

Har haft ett par hektiska dagar med jobb och annat, var ute och flängde i vårt avlånga land i fredags och kom inte hem förrän vid midnatt. I lördags fikade jag med vänner på stan, var förbi skräddaren och på kvällen var jag och fästmannen på middag hos ett par goda vänner. Mycket god mat, rödvin, blåbärs- och halloncaipirinhas samt en hel del Guitar Hero

Body pump, lägenhetsfix samt en bit mat med andra vänner på den lokala puben på kvällskvisten stod på programmet i söndags. Och i dag: jobb, jobb, jobb. Var hemma vid åtta och det blir en tiiiidig morgon på jobbet.

Förhoppnigsis: det måste vara otroligt jobbigt att inte ha någon av föräldrarna vid liv. Jag har ju i alla fall en, och det är jobbigt nog ibland. Det känns otroligt orättvist att du mist båda dina så tidigt i livet när andra får ha bägge sina föräldrar långt upp i åren. (Jag vet att världen inte är en rättvis plats, men ändå.)

Gemma: snygga brallor! Jag tvekar lite angående den där modellen som är så inne nu med superhög midja och utställda ben eftersom den har en tendens att bredda höfterna till, öööh, oanade bredder. Men de där så ju låga ut där fram.

Hi there,

Tillbaka efter ett bullrigt, stimmigt och doftande Hong Kong. Trött men glad över att vara hemma igen. Vet faktiskt inte hur jag ska summera vår upplevelse där borta mer än att jag var sjuk i början, sjuk i slutet men där emellan var det bra . Frågade maken idag vad han tyckte var bäst under den här semestern och han svarade samma sak som jag själv hade tänkt, när vi låg vid poolen i Hainan med en varsin bok och bara slöade. Då mådde vi bäst! Fast 90-minuters massagen eller ansiktsbehandlingen låg ganska så i topp också.

Vi har dock samlat på oss oförglömliga minnen på denna resa. Vi lyckades bl a precis åka ifrån en tyfon som drabbade Hainan 5 timmar efter vårt plan lyfte. Den kom delvis till HK dygnet efteråt och jag har aldrig varit med om ett sådant regn förut, "blackrain warning". Ett annat minne var när maken ville gå på en fin skaldjursrestaurang i Sanya och vi kom efter en lång taxifärd till ett stor upplyst rum där vi fick peka ut vår mat i akvarium. Den blev tillagad och framdukad på ett stort runt bord (aldeles för stort för oss två) av typ 5 fnittriga kinesiskor. Mitt under vår måltid så kom hela personalen ut och satte sig kring två bord och åt. Eftersom vi inte hade en aning om vart vi befann oss så åt vi vår mat och gick sen ut och tog en taxi tillbaka till hotellet. Inte riktigt vad jag ville ha ut av kvällen som gillar mysigt stämning och ville flanera lite på stan.

Nåja, denna gång stämmer verkligen borta bra men hemma bäst!

Angående handväskor så blev det faktiskt en ny Francesco Biasia i HK. En grön!!! Inhandlade även jättefina skor, solglasögon och en träningstopp.

Välkommen hem Lapinette!

wow, vilka grejer ni upplevt, även om det kan vara lite too much kanske. Roligt med ny väska, var det jättebilligt i HK eller har det ändrat sig?

Det vi köpte var märkesvaror och då är priserna i princip desamma som hemma. Skillnaden är att man kan pruta i Hong kong så min väska fick vi ned 15 % och mina glasögon 10 %. Maken köpte Boss-skor och såg dem nu på flygplatsen i Amsterdam till ett bättre pris än i HK. Min Niketopp köpte jag dock för halva priset i Sanya mot vad den kostar hemma och gymnastikskor var typ 20-25 % billigar. Ja, vi köpte även en ny kamera och den fick vi ett par tusen billigare där.

Men det är helt galet vad affärer det finns där! Shoppingcenter överallt. Den ena vi var inne i hade över 1 000 butiker.

Hao jiu bu jian (long time no see) govänner! ja, nu är det bekräftat, det som jag så länge misstänkt. Små monster behöver absolut inte sin mamma lika mycket som mammor behöver sina monster... men mer om det senare.

Lördag, först. Så länge sedan, vad skedde då? Jo just det, trött och skitsur vaknade jag efter en natt full av mjölk och nästan ingen sömn (monstret gör numera idel tolvtimmarsnätter och för pamelarattarna tar det åtskilliga dygn att anpassa sig till att bara producera dagtid). Gick ilsket upp klockan sju och lagade enormt mycket och ambitiös frukost, plus tömde ut en massa mjölk för framtida bruk. Gick under tiden och funderade på hur jag skulle kunna göra mig själv på gott humör och fick rätt omgående snilleblixten "tvåtimmarsbehandling på lyxspa, fotbad med rosenblad, skrubb med kokosdoft och sedan massage med heta lavastenar och lavendelolja. I pampig sekelskiftsmiljö dessutom, och kontrasterande vy över floden och Pudongs skyskrape-skyline". Bara tanken gjorde mig en smula piggare, sådär så att vi kunde promnenera bort till lilla slingrande shoppinggatan Xinle Lu och kolla in de senaste plagiaten på Cathrine malandrino, Miu Miu och annat som min garderob är i skriande behov av. Köpte dessvärre ingenting för jag var helt enkelt för hungrig. vi lyckades förirra oss långt bort till gågateområdet Xin Tian Di, där vi käkade fantastiskt god thaimat medan jag ammade monstret i en lila veloursoffa. Sen blev det bråttom bråttom till spaet; mannen och monstret tog en taxi hem.

Min behandling gjorde verkligen susen för humöret, inte ens vilt vrålande, flaskvägrande monster kunde få mig på dåligt humör, i alla fall inte inledningsvis. Men sen... vad gör man? Ayin börjar om två dagar och monstret VÄGRAR flaska i allt som liknar hemmiljö, bara när hon sitter i knät på kafé, vänd mot stim och stoj, suger hon i sig innehållet liksom i förbifarten. Klockan nitton stod jag inte ut längre utan började stortjuta och, ja, fram med boobisarna, exakt så som man inte ska göra. Men SOM hon vrålade... middagen åts under begravningsstämning, dessvärre. Vinet, en härligt småbitter Jurancon som vi köpte i Baskien år 2000, drack vi mer för att döva vår bedrövelse än för att det var lördag.

Söndag morgon gick jag och tränade, sedan in med argt grymtande monster i nya bärselen. Det gick i alla fall en smula bättre än sjalen eftersom hon kunde sitta mer vuxet och rotera med huvudet som ett litet periskop; hon vill ju till varje pris ha koll. Och när vi halvvägs till nya favvorestaurangen mötte manhattanväninnan med man och bebis, som vi skulle luncha med, kändes allt sådär härligt sorglöst som det alltid gör när man är med henne. Hon är verkligen fantastisk med sin enorma energi och bubblande livsglädje. Hon har f,ö sagt upp sig från Juicy Couture och ska börja i ett mindre företag, med dubbla lönen. Det är henne väl förunnat, med examen från både Harvard och Parsons school of design (vilket hon bara berättade efter tjat, ingen av dem gillar att förhäva sig). Brunchen var - here we go again - sagolik. Åts på stenlagd innergård vid sekelskiftsvilla; maten är rustikt och vällagat medelhav, jag har berättat tidigare, stuket är döden i grytan slash den gamle och havet, som tillagat av en kärleksfull la mamma). Åt ruccolasallad med pecorino, ägg meur... någonting, låter skitskumt (ägg kokta i rödvin med bacon, svamp, sallad och lantbröd) men var jättegott. Oxkinder och mangosufflé med passionsfruktsås fullbordade vårt "konstiga konsistens"-tema. Kvällen var lugn och mätt, mannen tränade och så var helgen över, alldeles för fort som vanligt.

Mondag morgon gjorde ayin entré, i gnistrande vit och gyllene täningsoverall i någon halsbrytande syntet-kvalitet; inom loppet av några minuter hade jag upphört att existera för monstret. Hon var handlöst förälskad! "Praktiskt", tänkte jag, och gick in i sovrummet och jobbade (jo, faktiskt!) så att de kunde bonda i fred. När det så småningom var matningsdags satt jag därinne och bet på naglarna, medan ayin sjöng traditionella kinesiska visor för monstret, som INTE skrek. Emellertid åt hon inte heller, men somnade fint ändå (vi har hittills aldrig lyckats få henne att somna utan att ge henne bröstet, ska tilläggas). Efter en kort pratstund gick ayin iväg och jag förberedde mig på en stunds avkoppling... yeah, right! Två minuter efter att dörren stängts vaknade monstret med ett illvrål. Hungrigt sökte den lilla truten efter bröstet, men jag hade ju bestämt mig för att inte hälla ut de dyra dropparna utan fullfölja flaskprojektet. De följande två timmarna var kort och gott förfärliga. Monstret bar sig åt som om hon vore en gås som skulle tvångsmatas inför slakt ungefär, hon stirrade på mig med anklagande blick medan de små tårarna sprutade och munnen utstötte de mest öronbedövande illvrål ni kan tänka er, i alla tonarter. När hon väl gjorde ett uppehåll var det bara för att ta sats och komma igen, med ännu större kraft och inlevelse. Själv gjorde jag allt, satte henne i babysittern och ignorerade henne (funkade ganska OK), sjöng för henne och vaggade (gick uselt), försökte truga med flaskan enligt konstens alla regler, i alla möjliga ställningar, medan jag förtvivlat bläddrade i tio olika böcker, författade av diverse supernannys som alla hävdade att just deras, och bara deras, metod var den rätta. Samtliga var dock överens: Vid matvägran ska man stänga TV:n, sätta på lugn musik, hålla bebisen hårt i famnen med ögonkontakt och försöka lugna den. Jag läste och jag läste och monstret skrek och skrek... till slut stod jag inte ut utan stuvade ner henne i barnvagnen (då tystnade hon direkt); gick sedan 45 minuter i hällregn till PAUL, satte mig i soffan bland stim, stök och fruktpajer med monstret i knät och vips hade hon slukat hela flaskan. Resten av kvällen var vi båda på ett strålande humör.

Idag dök ayin åter upp till monstrets stora glädje, samtidigt med "gamla" städayin, som hojtade till monstret sin vana trogen, men ignorerade rivalen. Monstret i sin tur ignorerade både mig och gammelayin, hon är ju kär! När jag gick till gymmet kände jag mig aningen snopen men väldigt trygg. Tränade stenhårt i närmare två timmar (yes! I'm back in biz!) och kom hem och möttes av... förnöjt monster som satt och drack flaska i sin babysitter, medan hon fingrade på sin plyschkossa. Dessförinnan hade hon, berättade ayin triumferande, vägrat vaggan och bara velat sova PÅ ayin (bye bye självständig bebis!). Ja, och efter en dusch tog jag över min dotter som självklart - självklart! - skrek och flackade med blicken efter sin nya väninna. Inte ens bröstet kunde locka. Som min kära manhattanväninna uttryckte det: "Stop! I'm laughing and slashing my Starbucks all over the sidewalk! It's true, this is what we get for carrying these babes for ten months, they imprint on a Chinese lady in a white + gold tracksuit... xoxo"

Eller som jag väljer att uttrycka det, får man kalla sin tremånadersbebis "liten slampa"? Efter en barnvagnspromenad var jag åter i favoritfacket. Mötte tre väninnor på ett otroligt snyggt café med svartbetsad fiskbensparkett, blyinfattade spröjsade fönsterrutor och högblanka bordsytor med sidor av böjträ, under takbjälkarna. Åt seabass och favoriten caesarsallad och drack TVÅ espresso macchiato, med socker, precis som innan graviditeten. Yes, har nu nått min fulla kapacitet både på gymmet och med kaffedrickandet. Efter lite smalltalk och gosegos med min ljuvligt kaxiga lilla dotter (hon pratade långa, druckna vokalramsor som antagligen mest charmade mig, de andra såg aningen störda ut, barnlösa som de är). Och nu, nu ligger hon i sitt gym och babblar medan hon tittar på The Pursuit of Happyness, japp, hon negligerar sin motoriska utveckling fullständigt till förmån för röster och synintryck vilket passar mig fint, en bebis som inte kryper förrän vid, typ, fem års ålder, betyder kaféstunder i lugn och ro för mig under en lååång tid framöver.

I morgon kommer mina jeans, jätteförsenade. Vilket är lika bra... tränade nog bort minst en byxstorlek i morse.

Nu ska jag läsa ikapp. Love, G

Lappinette - Välkommen tillbaka!

Gemma - Det är en underbar känsla att logga in här och se att du har skrivit ett långt inlägg.Åhh, de är så härligt med vänner som har så positiv energi. Vad skönt att miss M och ayin har funnit varandra.

zua, you say the sweetest things that make me go all warm and fuzzy. Apropå att sprida positiv energi, du är verkligen så, inte minst live - minns hur det liksom sprakade om dig när jag dök på er där på restaurangen, efter några missriktade kontaktförsök hehe.

Lapinette, tusen tack för gnistrande reseberättelse och angående "fina" skaldjursrestaurangen - mohahahaha!!! Välkommen till Kina!!! Men man kan inte säga annat än att de är råvarumedvetna kineserna, de är besatta av att saker ska vara färska + söta, därav att de helst äter mat som rör sig... strösslad med socker. Vi dissar i allmänhet genuina restauranger på grund av det blåaktiga lysrörsskenet, kombinerat med just personal som sitter och glor på en medan man äter. Hade ni tur så slapp ni bli utpekade och högljutt kommenterade, under dundrande rap-konsert (rap som i "raaaaaaap!" och inte typ... Eminem). Och, var det gott då? Det mesta har en tendens att smaka en smula dy.

Vilket hotell bestämde ni er för, på Hainan?

förhoppnigsis: Jag har testat pilates. Det var OK, men jag föredrar core + Bodypump, gör samma sak men mycket effektivare. Om man är typen som gillar yoga lär man enkelt kunna bli biten av pilates också men jag är lite mer frenetisk när jag tränar.

Amelle: Eftersom mitt midjemått är stl 38 när resten är 36 (utom jätterattarna, de varierar från typ... B till D med monstrets aptit) så är hög midja uteslutet. Blev jätteglad när jag hittade just elefantben i kombination med låg midja. Grattis till en rolig, stimmig helg. Var i Sverige reste du? Var det för jobbets räkning?

Izunia, håller med till fullo - det är sjukt ohyfsat att prata ett språk som inte alla förstår. Och det gäller även om nio personer gör det, och den tionde INTE gör det. Här i expat-communityn är vi alla jättebra på att få samtliga att känna sig inkluderade - faktiskt. Det är bara en av alla bra grejer med den sortens internationella kultur. Och, vad blev det för drinkar ikväll?

förhoppningsis, glömmer ständigt det där med dina föräldrar, kanske för att du känns så förvånansvärt "komplett": Förstår inte hur det liksom INTE kan märkas i varenda rad, varenda inlägg, när man förlorat ett gigantiskt stycke av sig själv... och ändå är det oundvikligt, närmare och närmare för varje dag som går. Mannen och jag har bägge föräldrar kvar i livet men de är omkring 75 år gamla, allihop. Känner liksom hur det nafsar en i hälarna hela tiden, frågar och frågar, samlar liksom på svar på frågor som jag eventuellt kanske skulle kunna vilja ha svar på i framtiden, förstår så väl hur du känner med din mamma; min var ju inte här som så många andra nyblivna mammors mammor och lagade mat och passade barn, men alla mail! Alla telefonsamtal om extremt nördiga detaljer, som gjorde att hon grävde fram viktkurvor från sjuttiotalet och liknande. Pappa var viktigare för mig förr men nu är det verkligen min mamma. Fråga: Har din mamma sparat viktkurvor, vaccinationskort och liknande om dig när du var bebis? Såna grejer kan ge ett viktigt jämförelsematerial, för jämföra är det enda man vill göra när man är gravid och så småningom förälder. Har du syskon som har barn, som hunnit prata med din mamma om hur det var när ni var riktigt små?

Just nu spekulerar vi vilt i om monstret kommer att behålla sina märkligt knallblå ögon, eller om de blir bruna som mannens och mina. Mannens lär ha ändrat färg när han var omkring sex månader och mina omkring 3-4 så än finns det tid för förändring. Men visst vore det ballt om hon såg så exotisk ut! Folk skulle nog tro att vi snott henne.

förhoppningsis, hoppas du inte har nåt emot det men jag läste upp ditt inlägg för mannen som sa "man får inte vara så sur och krävande, man ska vara glad att de fortfarande finns."